Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Olaus Petri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fader, Peder Olufsson, var smed, d. 19 april
1552 i Stockholm, där han ligger begrafven i
Storkyrkan. Efter att vid karmelitklostret i
födelsestaden ha fått sin första undervisning
tillbragte han någon tid vid Uppsala universitet och
fullföljde sedan,
Fig. 1. Olaus Petris egenhändiga namnteckning
(1543).
under namnet Phase, sina studier i Leipzig
11516) och i Wittenberg, där han promoverades till
filos, magister 10 febr. 1518. Under sin studietid
i Wittenberg åtnjöt han förmånen af Luthers och
Melanchthons ledning och personliga umgänge. Särskildt
förvärfvade han sig värdefulla insikter i
kyrkoorganisationen, då han fick åtfölja Luther på
en resa, som denne företog för att inspektera kyrkor
och skolor. På återresan till Sverige 1519 höll han
på att sätta lifvet till, då fartyget strandade nära
Gottland. Omfattad med välvilja af Sören Norby,
vistades han någon tid på denna ö och predikade
mot det där rådande aflatskrämeriet. S. å. anlände
O. till Strängnäs. Han fick där en beskyddare i
biskopen, Mattias Gregersson, som antog honom till
sin sekreterare och 1520 gjorde honom till diakon och
kanik. Han började hålla föreläsningar för korgossar
och unga prästämnen och gjorde sin sak så väl,
att ärkedjäknen Laurentius Andreas satte honom till
föreståndare för domkyrkoskolan. Han var sin biskop
följaktig till konung Kristians kröning i Stockholm
och blef där ett vittne till, huru biskopens hufvud
föll för bödelns hand vid blodbadet. Han gaf högljudt
sin harm luft öfver denna ogärning och var själf nära
att med anledning däraf mista lifvet, då en tysk,
som sett honom i Wittenberg, räddade honom från bödeln
med den förklaringen, att han var tysk. Då 0:s fader
dog, 1521, kom han såväl som brodern i konflikt med
munkarna och prästerskapet, emedan sönerna motsatte
sig faderns testamentariska förordnande af ett stycke
jord till karmeliterna i Örebro, för att själa-mässor
skulle läsas öfver honom. O. höll dock stånd emot dem
och började med kraft predika i Strängnäs 1523 emot
"de påfviske". Då Gustaf Vasa s. å. på riksdagen i
Strängnäs utkorades till konung, kom han i närmare
beröring med O. och blef såväl genom honom som
genom Laurentius Andrese vunnen för reformationens
sak. Trots biskop Brasks och påflige legaten Johannes
Gothus’ invändningar kallade konungen O. till
Stockholm. 1524 fick han där anställning som stadens
sekreterare, hvilken plats han skötte till 1531. Som
sådan nedskref han en Tenkiebock ifrån 1524 til 1529,
innehållande värdefulla kulturhistoriska anteckningar
rörande hufvudstaden. Omedelbart efter sin ankomst
till Stockholm började "mäster (d. v. s. magister)
Olof" sina frimodiga reformationspredikningar,
som ådrogo honom mycken förföljelse från den af
prästerna uppviglade råa massan. Ofta var han i
lifsfära. Af domkapitlet i Uppsala utfärdades i
okt. 1524 en anklagelse för kätteri mot både O. och
hans broder. De inställde sig oförskräckt och blefvo
förklarade i bann. Prästerskapets förbittring
mot O. ökades, då han söndagen Sexagesima
1525 gifte sig med "Kristina, ön jungfru af god
börd", hvarvid mässan första gången sjöngs på svenska
språket. Visserligen var han då ännu ej präst, men
celibatslagen ansågs gälla äfven för diakonerna. 1531
blef O. konungens kansler och mottog rikssigillet,
hvilket han innehade till 1533. 1539 lät han
prästviga sig. Vid den tiden hade en brytning
inträdt mellan honom och konungen. Den egentliga
orsaken därtill var utan tvifvel den, att båda voro
kraftiga och härsklystna naturer, som icke ville ge
vika i fråga om "rättigheter". O. ville åt kyrkan
bevara en viss själfständighet; konungen ville vara
kyrkans herre. Utlänningen Konrad von Pyhy (se denne)
underblåste missämjan för att själf få makten. Därtill
kom, att O. frimodigt bestraffade konungens personliga
fel och svagheter. Onåden nådde sin höjd, då konungen
fick kännedom om, att såväl O. som Laurentius
Andreas under biktens insegel fått underrättelse
om, men ej meddelat ett af lybeckarna anstiftadt
forsat mot konungens lif. En kommission nedsattes,
som i slutet af 1539 anklagade O. och Laurentius
Andreas för högförräderi och dömde dem till döden. De
benådades dock, men dömdes till dryga penningböter,
hvilka för O. erlades af Stockholms borgerskap,
som ock fällde förböner för honom hos konungen. Han
utnämndes 1542 till inspektor för Stockholms skola
och blef 1543 kyrkoherde i Storkyrkan, men återvann
aldrig konungens förtroende. Enligt Celsius var O. "en
het och framfusig man i sina gärningar, men egde godt
förstånd samt förfarenhet såväl i politiska stycken
som i lärdom". Egentligen "lärd", såsom brodern, var
dock ej O., men däremot lika genomträngd som han af
tro på sin saks sanning samt vida kraftigare och mera
energisk. Han var en reformatorisk personlighet. -
Af hans många skrifter må nämnas flera häften psalmer
och andliga sånger, såsom Sveriges äldsta psalmbok
Svenska songer eller wijsor (antagl. 1526; äldsta
bevarade uppl. är af 1530), hans Postilla (1530;
ånyo utg. ännu så sent som 1857) jämte Catechismus,
Sveriges första rent protestantiska katekes, Een
handbock påå Swensko (1529), Then Swenska Messan
(1531); vidare flera smärre skrifter i kyrkliga
ämnen, delvis af polemiskt innehåll, såsom hans
inlägg i striderna med Peder Galle: Swar påå Tolff
Spörsmål (1527), och med dansken Eliesen: Swar uppå
Itt ochristelighit Sendebreff (s. å.), Een liten
undervisning om echteskapet (1528), Om Gudz Ordh och
Menniskios Bodh och Stadghar (s. å.), Undervisning om
menniskans ärliga skapelse, fall och upprättelse samt
Tvänne fragment, om Helgon och om änglar (utg. af
O. Ahnfelt 1898 i Svenska litteratursällskapets
"Festskrift vid Olavus-Petri-statyns aftäckning",
i nämnda sällskaps skrifter), Stockholms stads
tänkebok (under utgifning sedan 1908 i "Samf. S:t
Eriks årsbok"). Af utomordentlig betydelse i svenska
reformationens och litteraturens historia blef
den hufvudsakligen af O. verkställda öfv. af nya
testamentet ("Thet Nyia Testamentet på Swensko",
1526); framstående del tog han säkerligen äfven i
öfv. af gamla testamentet ("Biblia", 1541). O. är
förf. till det första svenska skådespelet, Tobiæ
Commedia (1550). Äfven de utmärkta Domare reglor,
som börja 1734 års lag, anses vara författade af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0317.html
