Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 529-530 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Offaly ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upprättstående trädstam eller påle, som med nedre
ändan fästs i marken. De ålderdomligare, egentliga
offerkistorna utgöras åter helt enkelt af en

Fig. 2. Offerkista från Svingarns kyrka i Uppland (jfr Källkult). Statens historiska museum.

liggande urholkad stam med lock (fig. 2). En till
offerstockarna hänförbar form af offerkistor
finner man i de s. k fattigbössorna vid våra
landskyrkor. Stundom har man gett offerkistorna
egendomliga former. Särskildt märklig är en
sådan från 1400-talet i "Der heilige grab zu
drei-ähren" i Elsass, hvilken är danad i form af
en Kristusbild. Någon gång under senare hälften af
1500-talet förbjöds af myndigheterna på Gottland
"all offring i block vid helgonbilder, såsom man
afgudiskt plägat", och endast de fattiges och kyrkans
block eller kista fick fortfarande finnas. Det i
den svenska öfversättningen af Lukasevangeliet 21:
1 förekommande uttrycket "offerkista" är naturligtvis
intet intyg om dylikas förekomst hos judarna. Jfr
H. Otte, "Handbuch der kirchlichen kunstarchäologie"
(5:e uppl. 1883).
N. E. H.

Offerkällor. Se Källkult.

Offert. Se Aftal, sp. 302, och Offerera.

Offertorium (lat., af offerre, frambära,
offra). 1. Eg. det, hvari eller hvarpå något
frambäres, offerskål, särskildt den skål, hvari
det invigda brödet frambäres till altaret; äfven
den duk, hvari denna skål höljes eller hvarpå
den ställes på altaret. – 2. I katolska kyrkan
körsången strax efter "Credo", under det prästen
tillreder kalken och hostian. Det gregorianska
antifonariet innehöll särskilda psalmverser för
olika dagar såsom offertorier. Då dessa melodier
i "cantus planus" ej räckte till att fylla tiden
för mässoffret, blef det sed att ytterligare utföra
antingen en motett eller annan korsats, vare sig till
antifonariets text eller någon annan och ej sällan
försedd med orgelackompanjemang. I Aug. Södermans
mässa har offertoriet ovanligt nog formen af ett
orkesterstycke.
2. A. L.*

Office du travail [åffi’s dy trava’j], fr.,
arbetsbyrå. Se Arbetsstatistik, sp. 1363.

Officer (fr. officier, ty. offizier, af
lat. officium, se d. o.). 1. Krigsv., gemensam
benämning för det högre befälet inom alla arméer och
flottor. Benämningen förekommer första gången under
senare delen af medeltiden, ungefär vid den tid, då
värfvade trupper började undantränga ridderskapet
och uppbåden, samt användes rätt länge för allt
befäl. Småningom började man emellertid skilja mellan
öfverofficerare (l. blott officerare)
och underofficerare, och i den mån bildningen
stigit, har afståndet mellan de båda klasserna än
mera ökats. Under det underofficerarna äro utgångna
från och i själfva verket tillhöra manskapet (se
Underofficer), fordrar man i allmänhet af officerarna
den bildning och sociala ställning, som förekomma
inom samhällets högre klasser. I de flesta länder
föreskrifvas för befordran till
officer ungefär samma kunskapsprof som för inträde vid
universitet samt därjämte fullständig kännedom
om soldatens skyldigheter. På grund af sociala
förhållanden äro i några arméer, såsom i den
franska och nederländska, fordringarna delvis
lägre, och underofficerare kunna där vinna
officersbefordran. (Om undervisningsanstalter i
Sverige för befordran till officer eller till
högre grad inom officerskåren se Krigsskola,
Krigshögskolan, Artilleri- och ingenjörhögskolan,
Sjökrigsskolan, Sjökrigshögskolan och
Majorskursen.) Om officerares tillsättande se Förslag,
sp. 481–482. – Efter att ha betydligt växlat blefvo
officersgraderna under 1600-talet ungefär desamma i
alla arméer. Officerskåren omfattar nu generaler –
vid flottan: amiraler –, stabsofficerare (i Sverige
kallade regementsofficerare) och kompaniofficerare
(i Ryssland öfverofficerare). Generalsgraderna
äro: fältmarskalk, general af infanteriet,
kavalleriet eller artilleriet, generallöjtnant
och generalmajor (om vissa olikheter se General),
vid flottan: amiral, viceamiral och konteramiral
("flaggmän"). Stabsofficerarnas grader äro: öfverste,
öfverstelöjtnant och major (denna grad saknas i vissa
arméer), vid flottan: kommendör, kommendörkapten af
1:a graden och kommendörkapten af 2:a gr. (vissa
olikheter i vissa stater). Kompaniofficerarnas
grader äro: kapten eller ryttmästare, löjtnant
och underlöjtnant (i några arméer öfverlöjtnant och
löjtnant). Löjtnanterna och underlöjtnanterna kallas i
dagligt tal subalternofficerare. I regel för kaptenen
kompani eller batteri (ryttmästaren skvadron), majoren
och öfverstelöjtnanten bataljon, öfversten regemente,
generalmajoren brigad, generallöjtnanten division
(fördelning) och generalen armékår eller armé. Arméns
och flottans hela utbildning och användande ligga
i officerskårens händer, hvarför stora fordringar
ställas på densamma, och staten måste vara mån
om att ega en tillräckligt ungdomlig, kunnig och
lifskraftig officerskår. Nutidens stora arméer kräfva
en betydlig tillgång på officerare i reserv. – I några
arméer, såsom den österrikiska och den italienska,
kallas läkare, intendenter och förvaltare sanitets-,
intendentur- eller förrådsofficerare. – 2. Vid några
ordnar, t. ex. franska hederslegionen, förekommer en
officersgrad mellan kommendörs- och riddargraderna.
1. C. O. N.

Officersaspirant. Se Aspirant 4.

Officersmäss. Se Mäss.

Officersmöte, krigsv., kallades 1880–87
vid de indelta trupperna den särskilda
samling af officerare vid regementena, under
hvilken officersöfningar utfördes. Den
ingick sedan som en period i befälsmötet.
C. O. N.

Officerspatrull, krigsv. Se Patrull.

Officersrevolvern. Se Handeldvapen,
sp. 1317.

Officersvolontär, krigsv., kallas i Sverige en sådan
volontär vid armén, som antages för att utbildas till
officer. Officersvolontärernas första utbildning
eger rum vid för de olika truppslagen sammandragna
officersvolontärskolor. Se vidare Volontär.
C. O. N.

Officersöfningar, krigsv., kallas i svenska armén
vanligen sådana öfningar, i hvilka endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>