Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 419-420 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Objektiva grunder ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det inflytande Bobrikovs och Plehves mord helt
naturligt utöfvade, innebar den i verkligheten
en förmildring. Tidningspressens ställning
lättades, polisen blef mindre utmanande, landtdagen
sammankallades, de landsförvisade fingo återvända,
och det olagliga värnpliktspåbudet tillämpades
icke vidare. O. var en personligen human man,
impulsiv och vek. En viss fasthet visade han, då i
slutet af okt. 1905 nationalstrejken utbröt och han
utsattes för påtryckningar, som åsyftade våldsamma
åtgärder. Han vägrade enständigt vidtaga sådana;
slutligen tog han sitt residens på ett örlogsfartyg i
hamnen. Efter det kejserliga manifestets emanerande
och strejkens afslutande tog han 22 nov. 1905
afsked och drog sig tillbaka till privatlifvet.
1. A-d J. 3. T. C.

Obolus Eichw. 1. Ungulites (af grek. obolo’s; se Obol), paleont.,
fossilt släkte af brachiopodernas (armfotingarnas)
klass. Skalen, bestående af hornsubstans med inlagring
af kalciumfosfat, sakna låständer och sammanhållas
endast af slutmusklerna. Armstellage saknas. Släktet
förekommer i de äldsta siluriska (kambriska) lagren
och ofta anhopade i stor mängd. Den bäst kända
arten är


Obolus Apollinis (från Petersburg).

O. Apollinis (se fig.) från ryska östersjöprovinserna,
efter hvilken obolussandstenen fått sitt namn. I
Sverige ha arter af detta släkte träffats i
Dalarna (se Oboluskonglomerat) och på Öland.
B. L-n.*

0boluskonglomerat, geol., kallas i Sverige
ett kalkigt konglomerat, som ligger underst
af Dalarnas fossilförande silurbildningar,
omedelbart på urberget, och utmärkes genom
förekomsten af en ej närmare bestämd art af
släktet Obolus (se d. o.). Oboluskonglomeratet
har ansetts ega en viss praktisk betydelse som
fosforitförande. Fosforsyrehalten uppgår stundom
ända till 9 proc., men är vanligen betydligt mindre.
B. L-n.*

Obongo, afrikanskt folk. Se Abongo och Franska
Kongo, sp. 1192.

Obotriter, Abodriter, Bodritjer, den västra grenen
af de baltiske slaverna, bebodde större delen
af nuv. Mecklenburg och västra Holstein, hvilka
af germanerna öfvergifvits vid folkvandringen. De
voro delade i flera stammar, bland hvilka må nämnas
vagrier och polaber i v., varnover i ö., raroger i
midten och drevjaner på vänstra Elbestranden kring
Jeetze. Stundom brukas namnet obotriter i inskränktare
betydelse som liktydigt med raroger. Obotriterna
omgåfvos af fientliga folk: i s., v. och n. af
sachsare och daner, i ö. af slaviska pomrare och
lutitser (vender, sorber). De drefvo i vidsträckt
omfång handel och sjöröfveri (ön Femern var i 11 :e
årh. ett hufvudsäte för slaviska sjöröfvare). Hvar
stam styrdes af en furste; ofta förenade sig dock
flera stammar
om en gemensam furste. Stammarna sönderföllo
i kretsar; i spetsen för hvarje sådan stod en
"zupan". Hvarje krets hade sin kretsstad, dit folket
under ofred samlade sig; de lågo merendels omgifna af
sjöar och träsk. Sådana kretsstäder voro t. ex. Plön,
Schwerin, Ratzeburg, Dobin, Ilov. Obotriternas
religion liknade de öfrige slavernas. D dyrkade i
synnerhet gudinnan Svantevita i Arkona på Eugen. I
historien framträda obotriterna först som Karl den
stores bundsförvanter i hans strider mot sachsare
och vender. Till namnet erkände de frankernas
öfverherrskap, men först kejsar Otto I besegrade dem
(955) samt tvang dem att betala skatt och lofva antaga
kristendomen. Flera gånger gjorde de likväl uppror,
brände Hamburg, utrotade fullständigt kristendomen
samt vägrade tyskarna all skatt och tjänst. Furst
Gottschalk, som var gift med en dotter till danske
konungen Sven Estridsson och med dansk hjälp lyckades
göra sig till herre öfver obotriterna, sökte på
allt sätt verka för kristendomens utbredning, men
blef dödad i ett uppror (1066). Efter långvariga
strider mellan tyskar och slaver valde obotriter
och lutitser till gemensam härskare den rygiske
fursten Kruko. Men Gottschalks son, Henrik,
sökte stöd hos danskarna, bragte Kruko om lifvet
(omkr. 1093) och utropades i Lybeck till konung. Snart
inskränkte sig dock hans välde till vagrierna. En
tid efter Henriks död lyckades Knut Lavard (se Knut,
danska prinsar 2) bli erkänd som obotriternas
öfverherre. Efter hans död (1131) delade Henriks
brorson Pribislav och en obotritisk storman Niklot
(de nu regerande mecklenburgske storhertigarnas
stamfader) makten. Men tyskarna ansatte nu slaverna
värre än någonsin, och under loppet af 1100-talet
blefvo obotriterna nästan utrotade samt deras
land tyskt och kristet, hufvudsakligen genom den
sachsiske hertigen Henrik Lejonet. Samtidigt
angrepos obotriterna norrifrån af danskarna
under Valdemar Sejr. Rester af slaviskt språk
höllo sig dock vid Elbe ända in på 1700-talet (se
Polabiska). Den förnämsta källan för Elbeslavernas
historia är prästen Helmolds "Chronica slavorum".
LH.

O. B. Q. Se O. E. B. Q.

Obra [å’bra], biflod till Warthe inom preussiska
prov. Posen.

Obradovic [-vitj], Dositije (Dimitrije),
f. omkr. 1740 i Tjakovo i Temesvar-banatet (Ungern),
d. 1811 i Belgrad, vigdes till munk i Krusjedol 1758,
vistades länge på studieresor i sydslaviska länder,
Mindre Asien och på Athos, kom 1771 till Wien, där
han tillbragte sju år, och sedan till Leipzig (1783),
flyttade 1807 till Belgrad, där han blef medlem af
senatsrådet och verkade för undervisningsväsendet. Han
lade grunden till det nyserbiska litteraturspråket
1783 genom sin i Leipzig tryckta själfbiografi Zivot
i prikljucenija Dimitrija Obradovica, narecenoga u
kaludjerstvu Dositeja, njim istim spisat i izdat. 1789
utgaf han i Wien Pesna o izbavleniju Serbije (Sång om
Serbiens befrielse). Dessutom skref han åtskilliga
oden med anledning af historiska tilldragelser och
andra dikter, hufvudsakligen fabler af Aisopos,
Basne (1788). Af stort värde äro ock hans etiska
betraktelser Soveti zdravago razuma (Det sunda
förnuftets råd, 1784) och Etika ili filosofija moralna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>