Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 383-384 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkreatursskötsel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kreatur; skola de åter under sommaren taga sin föda på
betesmarken, måste storleken rätta sig efter markens
bördighet och den däraf betingade mer eller mindre
rikliga gräsväxten. – De till nötkreaturens utfodring
använda fodermedlen äro dels grönfoder, bestående af
klöfver, blandsäd och grönråg m. fl. slag, dels hö,
halm, agnar, löf, säd, rotfrukter, kli, draf, drank
och oljekakor af många slag m. m. Vid utfodring
med grönfoder iakttages, att man ej afmejar mera
däraf, än som kan utfodras under dagens lopp, att
det ej lägges i hög, utan utbredes något, emedan
det i annat fall lätt råkar i jäsning, samt att,
om grönfodret utgöres af klöfver eller vicker, det
vid utfodringen blandas med något halm, hvarigenom
näringsämnena i detsamma fullständigare tillgodogöras
af kreaturen. Hö, halm och draf ges enbart för sig,
hvaremot säd, i form af gröpe eller kli, och krossade
oljekakor blandas. Mängden af fodermedel, som bör
ges nötkreaturen, rättar sig naturligtvis efter
djurens storlek och ändamålet med deras underhåll,
sålunda något olika för dragoxar, gödkreatur och
mjölkboskap. Fodermedlen fördelas så, att kreaturen
erhålla omkr. 2 à 3 foder dagligen. Man bör undvika
en hastig öfvergång från ett foderslag till ett annat,
utan småningom vänja djuren därvid, så att vid början
af grönfodring djuren erhålla äfven torrfoder och
vid utfodring med drank kreaturen erhålla endast en
ringa mängd däraf i början jämte torrfoder. Kreaturen
vattnas två gånger dagligen under vintern och tre
gånger under den varma årstiden. Vattnets värmegrad
bör ej vara för låg, emedan djuren därigenom komma
att förbruka en del föda endast för att öka den genom
det kalla vattnet minskade kroppsvärmen. Därför
är det fördelaktigt att leda eller föra vattnet
till ladugården, hvarest det får stå, tills det
erhållit passande värmegrad, t. ex. +8° à 10°
C. eller däröfver. – Kreaturen ryktas dagligen,
och ladugården hålles väl ren. Genom lufttrummor
söker man bortföra den förskämda luften i ladugården
och hålla värmegraden i densamma vid omkr. +12°
C. under de tider på året, då den yttre luftens
värmegrad ej är högre. Till kreaturens välbefinnande
hör äfven, att de under den tid af året, då de fodras
på stall, släppas ut hvar eller hvarannan dag för
att röra sig i det fria. Jfr Arbetsboskap, Dragare,
Fodermedel, Mjölkhushållning, Nötkreatursafvel och
Utfodring. C. A. L. *

Nötkråksläktet, Caryocatactes
s. Nucifraga, zool., ett fågelsläkte hörande till
fam. kråkfåglar (Corvidæ) och ordn. Passeriformes.

Nötkråka.

Näbben är längre än
hufvudet, rak, utan tydlig inskärning bakom spetsen;
underkäken har inuti en kort längsgående
köl. Näsborrarna döljas af borst. Nötkråkan
l. nötknäckan (Caryocatactes guttatus s. Nucifraga
caryocatactes; se fig.) har fjäderbeklädnadens
grundfärg mörkbrun; hufvudets sidor, hals. rygg,
skuldror, bröst och buk äro försedda med hvita
fläckar; vingarna och stjärten äro svartaktiga,
den senare med hvit spets; näbb och fötter
äro svarta. Näbben afnötes så starkt, att
den hos äldre fåglar är betydligt kortare än
hos yngre. Kroppslängden är 34–36 cm. Könen äro
lika. Nötkråkan bebor norra och mellersta Europa samt
norra Asien; inom Sverige anträffas den i större delen
af Göta- och Svealand; dock uppträder den under olika
år i mycket växlande antal och äfven långt utanför
sitt vanliga område. Den bebor skogarna och lefver
så mycket som möjligt undangömd, så att den ofta
h. o. h. undgår uppmärksamheten äfven i sådana
trakter, där den icke torde vara sällsynt. Om
hösten och vintern, då den familjevis drager
omkring, ses den oftare. Nötkråkan är allätare:
den förtär smärre ryggradsdjur, insekter, bär,
frön, nötter m. m.; om sommaren torde den lefva
mest af insekter. Sitt bo lägger den i träden.
L-e.

Nötmask, zool. Se Viflar.

Nötolja. Se Valnötsolja.

Nötskrikan, zool. Se Garrulus.

Nötstynget, Hypoderma bovis, zool., en till
ordningen tvåvingar, Diptera, och fam. styngflugor,
Oestridæ (se Styngflugor), hörande insekt, hvars
larv lefver under huden på nötkreatur, förorsakande
varbildning.

Fig. 1. Nötstynget.

Fig. 2. Nötstyngets larv.

(Bägge i nat. storl.)

Själfva flugan (fig. 1) är
svart med gulaktig behåring, utom på mellankroppens
bakre del och ett tvärband midt på bakkroppen, som
äro svarta. Längd 13–15 mm. De af larverna orsakade
bölderna uppträda mest på värddjurens rygg. Sedan
gammalt har man ansett, att flugan skulle lägga äggen
på de ställen på kroppen, där bölderna sedermera
uppkomma och de nykläckta larverna helt enkelt borra
sig in under huden; nyare undersökningar tyckas
emellertid ge vid handen, att äggen läggas å benens
nedre del, men huru larverna komma upp till ryggen,
är ej klarlagdt. Då larverna äro fullväxta (fig. 2),
arbeta de sig ut genom värddjurets hud och förpuppa
sig i jorden. De vid larvens utträde åstadkomna hålen
orsaka ofta betydlig skada på oxhudarna. Närstående
arter förekomma hos ren, kronhjort och rådjur. –
Undantagsvis har nötstyngets larv anträffats under
huden på människan; i synnerhet äro flera fall från
Norge kända. Vanligen har det gällt personer, som
mycket vistas i ladugårdar samt äro mindre renliga
af sig och på hvilka flugan af misstag lagt ägg.
G. G.

Nötterö, härad och socken, strax s. om Tönsberg
på västra sidan af Kristianiafjorden, Jarlsberg og
Larvik amt, Norge, 55,29 kvkm., med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>