Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristus (den s. k. pneumatiska eller Kristus-mystiska
tankegången) å den andra sidan –, tjäna blott att
från två olika synpunkter ge uttryck åt innebörden
af den lefvande, personlige Gudens handlande
med människorna genom Kristus, den uppståndne
Herren. Detta Guds handlande innebär å ena sidan
människans återinsättande trots hennes synd, genom
tron, i rättfärdighetsförhållandet till Gud, hennes
återupptagande till barnaskap hos honom, å andra
sidan upprättandet af en gemenskap med Kristus af så
innerlig art, att han själf hos den troende blir det
religiösa och sedliga lifvets inre, på "Andens" sätt
verkande, omskapande princip ("Kristus i mig", "jag
i Kristus"). Det ena och det andra beteckna därför
hos Paulus ej två till tiden skilda akter, utan alla
det kristna lifvets moment kunna uttryckas än med den
ena, än med den andra tankegångens terminologi. Och
liksom därför rättfärdiggörelsetanken hos Paulus
ej har den kyligt rättsliga karaktär, som den ofta
senare fått, så skyddas ock därigenom den mystiska
tankegången från att glida in i magiskt naturartade
föreställningar. Däremot börjar redan i den
närmast följande tiden, i och med att den omedelbara
kraften i den centrala, hos Paulus allt behärskande,
religiösa vissheten försvagas, också bandet mellan
dessa två tankegångar att lossas, och de råka nu
hvar för sig också i sakligt hänseende in under
inflytandet från den antika, hellenisk-orientaliska,
religiositeten med dess moralism å den ena, dess
naturalistiska uppfattning af Gudsförhållandet å den
andra sidan. I st. f. tanken på den mystiskt djupa
lifsgemenskapen med Kristus träder nu föreställningen
om den obestämda, substantiella "nåde"-kraften, som
i sakramenten ingjutes hos människan (lat. gratia
infusa, den ingjutna nåden). Och sitt komplement får
denna föreställning – under en analog förgrofning och
mekanisering af den andra sidan af Paulus’ nådebegrepp
– i tanken på Guds genom kyrkan, särskildt i botens
sakrament, utöfvade jurisdiktion, hvarigenom "nådens"
utmätande åt människan, i motsvarighet mot hennes
genom den ingjutna, omskapande nåden möjliggjorda
förtjänster, regleras. I den medeltida teologien
användes väl ordet "nåd" stundom också som beteckning
för det Guds kärleksfulla sinnelag (den s. k. gratia
increata, den oskapade nåden), i hvilket allt detta
har sin yttersta förutsättning, men i grunden häftar
dock begreppet nåd här h. o. h. vid den sakramentalt
ingjutna "nåde"-substansen, den nya naturen (gratia
creata, den skapade nåden). I skarp och medveten
motsats häremot häfdar reformationen i anknytning till
Paulus åter det rent personliga nådebegreppet; "nåden
är ej en medicin, utan Guds förbarmande sinnelag mot
synden" (Melanchthon i Apologien). Dock har man ej
heller här i den senare utvecklingen förmått hålla
sig helt fri från naturartade föreställningar. Sin
förnämsta anknytningspunkt ha dessa haft i
sakramentsläran, men deras inträngande står tillika
i samband därmed, att rättfärdiggörelsen ofta åter,
i motsats ej blott till Paulus, utan ock till Luther,
blifvit alltför kyligt forensiskt uppfattad.
I den oklarhet i själfva nådebegreppet, som vållats
genom de naturartade föreställningarnas inflytande,
ligger ock själfva hufvudgrunden till
den svårighet, som problemet om förhållandet
mellan nåd och frihet vållat. Vid det kvantitativa
betraktelsesätt, som blir en följd af det naturartade
nådebegreppet, komma Guds nåd och människans
själfverksamhet att te sig som två konkurrerande
faktorer: ju större utrymme, som tillerkännes den
ena, dess mindre synes bli öfrigt för den andra. Den
spänning mellan det moraliska och det religiösa
intresset, som häraf blir en följd, har fått sitt
mest typiska uttryck i striden mellan Pelagius och
Augustinus. Pelagius degraderade, i sin ifver att
inskärpa den enskildes sedliga ansvar, "nåden" till
att blott beteckna dels människans naturliga förnufts-
och frihetsutrustning, dels den hjälp, som Gud genom
sin undervisning i lagen och genom Kristi förebild
ger det sedliga sträfvandet. Augustinus åter fördes
af sitt intresse för att häfda det kristna lifvets
karaktär såsom alltigenom ett verk af Guds skapande
nåd, på grund af det sätt, hvarpå han fattade nåden
som en med fysisk nödvändighet, "oemotståndligt"
verkande kraft, att i grunden helt förneka den
mänskliga friheten. Den s. k. semipelagianismen
(se d. o.) är ett försök att medla mellan dessa två
motsatser, men står dock, med sin uppfattning af
nåden som en "helande", människans sträfvan blott
understödjande, med hennes vilja "samverkande"
makt samt med sin lära, att den första begynnelsen
till det nya lifvet kan ligga än på Guds, än
åter på människans sida, Pelagius vida närmare än
Augustinus. Denna åskådning är alltjämt den rådande
i den grekiska kyrkan, för hvilken intresset att,
gentemot gnostisk-dualistiska och fatalistiska
tankegångar, häfda människans frihet från början
varit det behärskande. Men också den romerska kyrkans
åskådning måste, trots det starkare inslaget af
augustinska tankar och trots förnekandet, i teorien,
af möjligheten, att människan af sig själf skulle
kunna göra den allra första begynnelsen, i stort
sedt betecknas som väsentligen semipelagiansk
(se vidare Meritum). Försöken att häremot göra
en konsekvent augustinism gällande ha af kyrkan
ständigt på nytt tillbakavisats och ha ock på grund
af bibehållandet af det katolska nådebegreppet måst
föra till motsatta ensidigheter. I reformationens
personliga nådebegrepp var däremot möjligheten
gifven att, under brytande med hela föreställningen
om nåd och frihet såsom två alternerande faktorer,
häfda det kristna lifvets karaktär såsom på en gång
alltigenom ett verk af Guds nåd och dock alltigenom
en fri, personlig utveckling. Blott på det fysiska
området kan ju något passivt mottagas, i den andliga,
personliga gemenskapen åter kan mottagandet tillika
ha karaktären af den starkaste aktivitet. Dock har
också i den evangeliska kyrkan, i sammanhang med den
fördunkling af nådebegreppet, som äfven här inträdde,
redan under reformationstiden (den s. k. synergistiska
striden) och ofta senare svårigheten att förena
den religiösa och den etiska synpunkten gjort sig
gällande. – Socinianismens lära om nåd och frihet ter
sig i det väsentliga som en moderniserad form af den
rena pelagianismen. – Jfr Luthardt, "Die lehre vom
freien wille und sein verhältniss zur gnade" (1863),
och G. P:son Wetter, "Charis" (1913). – 2. Jur. Se
Benådningsrätt (äfven i Suppl.). – 3. (Nåde)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
