Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyfors municipalsamhälle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyfors municipalsamhäile-Nygrekiska litteraturen
202
kommit, resp. 1898, 1901, 1905, 1908, och en femte
är under tryckning P. A. G.
Nyfors municipaisamhälle. So Eskilstuna, sp. 894.
Nygaard [-går]. 1. Marius N., norsk språkman,
pedagog, f. 13 sept. 1838 i Bergen, d. 8 febr. 1912
i Kristiania, rektor i Fredrikshald 1877 -94 och i
Drammen 1894-1910, utöfvade som led. (sedan 1890) och
ordf. (sedan 1905) i undervisningsrådet inflytande
på skolväsendets utveckling; särskildt lagen om
högre allmänna läroverken af 1896 genomdref s af
N. Det var ock han, som i första hand gaf norska
riksspråkets ortografi dess nuvarande (1913)
form. Nordisk språkforskning riktade han med de
betydande verken Edda-sprogets syntax, I-II (1865-67)
och Norrön syntax (1906) samt (i "Sproglig-historiske
studier, til-egnede prof. C. K. Unger") en grundlig
undersökning af Den Icerde stil i den norröne
prosa (1896). N. författade äfven de mycket använda
läroböckerna Oldnorsk grammatik til skolebrug (1871;
4:e uppl. 1894) och Oldnorsk Icesebog for begyndere
(1872; 7:e uppl. 1906) och utgaf "Udvalg af den
norröne literatur" (1-3, 1875; 4:e uppl. 1902).
2. William Martin N., den föregåendes son, norsk
förläggare, f. 6 febr. 1865 i Kristiansand, öfvertog
1888 tills, med Th. Lambrechts bokhandelsfirman
H. Aschehoug & Co. (grundlagd 1872) i Kristiania,
och blef 1900 ensam egare af dess förlag. Han har
upparbetat affären till ett af de skandinaviska
ländernas största förlag. På N:s initiativ stiftades
19 mars 1895 norska förläggar-föreningen,
hvars ordf. och ledare han senare varit.
l o. 2. K. V. H.
Nygaards medel mot sexual svsekkelse [ny-gårsj. Se
Hemliga medel.
Ny garn, socken. Se östergarn.
Nygreker, ett det nygrekiska språket talande folk,
som är bosatt hufvudsakligen i fastlandsdelen af
Grekland, i Grekiska arkipelagen, på Kreta och Cypern
samt på kusterna af Mindre Asien och Syrien och
äfven förekommer i flera sjöstäder vid Medelhafvet
och Svarta hafvet. Ehuru det ej kan förnekas, att
en betydande blandning egt rum af grekiskt samt
främmande, i synnerhet slaviskt och albanesiskt,
blod, äro de dock i etnologiskt hänseende grekernas
verkliga ättlingar, hvilket i synnerhet det af
dem talade språket (se N y-grekiska språket)
bevisar. Renast ha ögre-kerna samt befolkningen
i enskilda bergstrakter, såsom i Maina, Olympos,
Parnassos, Agrafa och Voltos, bevarat det helleniska
blodet; mera blandade äro grekerna i Mindre Asien. I
allmänhet älska grekerna ett mera rörligt lif och
egna sig därför mindre åt jordbruk och industri än åt
sjöfart och handel. Nästan alla nygreker bekänna sig
till den orientalisk-ortodoxa kyrkan, hvilken därför
kallas äfven grekisk-katolska kyrkan (se d. o.).
(K. F. J.)
Nygrekiska litteraturen. Under tiden från Ju-stinianus
till det grekiska kejsardömets fall, 527- 1453,
d. v. s. den medelgrekiska litteraturperioden (se
Grekiska litteraturen, femte perioden), var den
litterära produktionen i egentlig mening nästan i
utdöende. Förutom den i utdrag ur äldre författares
arbeten, lexikografi, excerpt- och skoliesamlingar,
kommentarer och antologier be-
stående litteratur, som skulle bära en mera
vetenskaplig prägel, uppstodo de bysantinske
hofpoeter-nas och historikernas elaborat, skrifna
på det till ett hof- och kanslispråk mumifierade
idiom, som i hufvudsak var en fortsättning
af den redan i 3:e årh. f. Kr. bildade koine
(allmängrekiskan). Dessa alster ega blott ringa
värde i litterärt hänseende, men väl betydelse för
historikern och språkforskaren. Dessutom framträdde
visserligen en mängd prosaskrifter och rimmerier
af mera folklig art med, hvad språket angår, en
underlig blandning af s. k. bysantinsk koine och
folkspråk. Dessa sällsamma litteraturprodukter äro
dock ännu åtminstone alltför litet undersökta,
för att man ur dem skulle kunnat hämta några
viktigare drag för bestämmandet af denna tids
litterära fysionomi. Att den medeltida romantiken,
som aflöst den helleniska odlingen, började
framträda, ses t. ex. af de s. k. tiggardiktarna
Theodoros Prodro-mos och Manuel Filés från början
af 1100-. 1200-talen. Genom och efter korstågen fick
den västerländska riddarromantiken alltmer insteg i
folkmedvetandet. Efter Konstantinopels eröfring af
turkarna (1453) och den därpå följande dystra tiden
blef den litterära verksamheten hos grekerna af än
mindre betydenhet och värde. Förarbeten öfver den
viktigaste medelgrekiska litteraturen genom samlingar
af grekerna Lampros och Sathas, fransmannen Legrand
och tysken W. Wagner, finnas i korthet förtecknade
af K. Krumbacher i "Zeitschrift fur vergleichende
sprachforschung von E. Kuhn und J. Schmidt", bd
XXVII, och af G. Meyer i ’’Griechische grammatik"
(1896). Utförlig behandling af denna litteratur lämnas
af K. Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen
litteratur von Justinian bis zum ende des Oströmischen
rei-ches" (527-1453; 2:a uppl. i "Handbuch der
klas-sischen altertumswissenschaft", bd IX, l,
1897), kortare öfversikt och allmän karakteristik af
K. Dieterich i nedan nämnda arbete.
Man indelar lämpligast den nygrekiska litteraturen
i två hufvudperioder, af hvilka den jörsta perioden
kan anses omfatta tiden från slutet af 1400-talet
till omkr. 1750. Under detta tide-hvarf kunde,
till följd ej blott af det turkiska, utan äfven,
på Joniska öarna och Kreta, af det vene-zianska
väldets tryckande tyranni, ej något rikare vare sig
litterärt eller vetenskapligt lif i själfva Grekland
uppkomma eller ega bestånd. Litterär odling och till
denna knutna intressen egde under denna tid sitt
snart sagdt enda stöd i de till Italien utvandrade
grekerna, främst K. och A. J. Laskaris, Bessarion,
Gazesm. fl., hvilka lefde och verkade i början af
1500-talet. Deras verksamhet gick f. ö. förnämligast
ut på studiet af den forngrekiska litteraturen. Mellan
denna italiensk-hellenska bildning och det öfriga
Grekland funnos dock vissa föreningspunkter på Korfu,
Kreta och i Konstantinopel. Särskildt i Konstantinopel
under skydd af den grekisk-katolske patriarken och den
honom omgifvande grekiska adeln, de s. k. fanarioterna
(se d. o.), egde den litterära bildmin-gen en
viss fristad. I Fånar stiftades nämligen ett
nationalgymnasium, som blef utgångspunkten för andra
bildningsanstalter utöfver hela Grekland, ehuru sedan
i Konstantinopel bland de andlige själfva likgiltighet
och okunnighet snart blefvo rå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
