Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya Zeeland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,9
Nyblom
ISO
kammaren 1873-75 tog han del i försvarsfrågans
behandling, fasthållande vikton af stamtruppers
bibehållande. I en skrift Om anfall och försvar *
1887) framställde han allmänna principer för fäktning
och krigföring. I yngre år var N. vitter-lekare samt
utgaf Harpodag (1846) och Johan Baner. Dikt i fem
sånger (1848). Dalkarlasång en, den genom 0. Lindblads
toner välkända sången r’Jag vet ett land", diktades af
N. 1840. - N:s son, Gustaf Adolf N., f. 14 aug. 1853 i
Lund, blef öfverste och sekundchef vid Lifrege-mentets
husarer 1904 samt generalmajor och kavalleriinspektör
(efter prins Karl) 1912. N., som 1887-96 var lärare
vid ridskolan på Strömsholm, tog 1889 initiativet
till bildandet af Svenska jockej-klubbeii och var
dess förste sekreterare.
2. Johan Axel N., den föregåendes kusin, filosof,
universitetslärare, f. 20 maj 1821 i Stockholm,
d. 24 febr. 1899 i Lund, blef 1839 student i
Uppsala, 1851 filos, doktor och 1852 docent i
filosofiens historia vid Uppsala universitet. 1853
utnämndes han till adjunkt i teoretisk och
praktisk filosofi vid högskolan i Lund och
förestod från nov. s. å. professuren i praktisk
filosofi där samt var 1856-86 ord. inne-hafvare
af densamma. Han var led. af Fy-siogr. sällsk. i
Lund (1878), af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg
(s. å.) och af Vet. akad. (1879); han promoverades
vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879 till
hedersdoktor i juridiska fakulteten. 1876 erhöll
han af Svenska akad. Karl Johans pris för utmärkta
litterära förtjänster. - Som tänkare tillhör N. den
boströmska skolan. ’Genom flera värderika mindre
uppsatser, hufvudsakligen på religionsfilosofiens och
samhällslärans områden, har han sökt vidare utföra
Boströms lära. Under begagnande af den boströmska
filosofiens resurser har han äfven i religiöst
afseende sökt verka för en enligt hans åsikt högre
uppfattning af kristendomen än statskyrkans, därvid
i mycket anslutande sig till sin lärares tankegång i
dennes "Anmärkningar om helfvetesläran". Det är dock
hufvudsakligen lärorna om treenigheten och Kristi
gudom, mot hvilka han riktar sina angrepp. Inom
samhällsläran är hans viktigaste arbete, Om
statsmaktens grund och väsende, en förträfflig
öfversikt af den filosofiska statslärans historia,
den nära nog enda i vår litteratur. Den blef
dock ej fullbordad (h. I utkom 1864, ny, tillökad
uppl. 1882). Bland smärre skrifter af N. må vidare
nämnas Om straffrätten (1852; 3:e uppl., Om statens
straffrätt, 1879), Är en practisk philosophi möjlig
efter Regels verldsåsigt? (1855; 2:a uppl. 1856;
öfv. på da. 1855), Trenne religionsphilosophiska
uppsatser (1874; innehållande de redan förut
publicerade uppsatserna Om den religiösa tron och
retandet, Theodor Parker och den religiösa frågan
samt Striden om Christi gudom mellan V. Rydberg och
biskop Beckman] samt Tränne uppsatser om
den boströmska filosofien (1885). Sin ojämförligt
största betydelse eger emellertid N. som den svenska
filosofiens häfdatecknare. Eedan tidigt synes
det ha varit hans afsikt att fylla bristen på en
fullständig litterär framställning af den boströmska
filosofien. Under förberedelserna till detta arbete
leddes han emellertid till studiet af den föregående
svenska filosofien, och resultatet blef hans stora
verk Den filosofiska forskningen i Sverige frän slutet
af adertonde århundradet, framställd i sitt sammanhang
med filosofiens allmänna utveckling (2 dlr, 1873-81,
l:a afd. af 3:e delen 1886, 2:a afd. däraf 1888-93,
l:a afd. af 4:e delen 1895). I detta arbete söker
N. uppvisa, att den svenska filosofien, trots sin
nära förbindelse med den tyska, dock har själfständig
karaktär och själfständig utveckling. Utmärkande för
densamma är enligt N. dess afgjorda benägenhet att
tränga fram till en rent osinnlig verklighet som
den sinnligas grund och att i sammanhang därmed,
under opposition mot den samtida tyska filosofiens
panteism, söka lägga grunden till en vetenskaplig
teism samt vetenskapligt bevisa människans frihet
och odödlighet. I sin mest fulländade form framträder
visserligen detta sträfvande hos Boström, men ansatser
i samma riktning finner N. redan hos föregångarna,
företrädesvis Biberg, Grubbe och Geijer. - Utmärkande
för alla N:s arbeten i formellt afseende är det
stilistiska mästerskap, hvaraf han i hög grad var
i besittning och hvilket gjorde hans för fackmannen
så värderika skrifter njutbara äfven för en större
allmänhet. Till kännedomen om den svenska filosofien
bidrog N. äfven genom att utge "Samuel Grubbes
filosofiska skrifter i urval" (I- VII, 1876-84;
de tre sista banden i förening med R. Geijer).
2. L. H. Å.*
Nyblom. 1. Karl (C ar 1) Rupert N.,
universitetslärare, konstkännare, skald, f. 29 mars
1832 i Uppsala, d. 30 maj 1907 i Stockholm, var
son af en finskfödd skräddarmästare och rådman, som
intog en aktad ställning bland universitetsstadens
borgerskap. N. fick egna sig åt studier och
väckte redan som gymnasist i Uppsala katedralskola
uppmärksam- j het för sin skicklighet i som författare
af latinsk vers. Han blef 1850 student, erhöll
genom filosofen Boströms bemedling kondition hos
bruksega-ren Rönnqvist på Åkers bruk, där särskildt
värdinnan, en dotter af P. Westerstrand, främjade
den begåfvade studentens vittra och musikaliska
utveckling. Särskildt grundlades då N:s rika
musikaliska bildning. Under informatorstiden på
Åker vann han ock sin första framgång, då han 1853
erhöll Svenska akad:s andra pris för dikten Arion,
efter förord af Atterbom och B. E. Malmström. 1854-56
beredde han sig i Uppsala till filosofiska graden
och promoverades 1857 till filos, doktor efter att ha
försvarat en afh. Om det komiska och dess förhållande
till humorn samt blef lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
