Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya sångsällskapet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom synden rubbning och disharmoni inträdt. (Jfr
Eskatologi, sp. 875–876, 884–886, 889). – Rörande
N. T:s namn, indelning, författare, ålder, uppkomst
o. s. v. se Bibel, Bibelhandskrifter,
Bibelkanon, Bibelkommission, Bibelkritik, Bibeltext
och Bibelöfversättningar. Jfr ock Gamla testamentet.
J. P.
Nya tiden kallar man den del af världshistorien, som
sträcker sig från slutet af medeltiden (se d. o.) fram
till våra dagar. Som begynnelseår har plägat anges
1453, Konstantinopels intagande af turkarna, eller
1492, Amerikas upptäckt af Columbus, eller 1517,
den stora kyrkoreformationens begynnelse, men då hvar
och en af dessa händelser är blott ett moment bland
de många, som skapade en ny tid, torde vara riktigast
att som begynnelse sätta blott "tiden omkr. 1500". Nya
tidens historia sönderfaller naturligt i tre stora
hufvudperioder, skilda genom de epokgörande händelser,
som betecknas af den westfaliska freden (1648)
och utbrottet af franska revolutionen (1789). Under
den första af dessa perioder (till 1648) bestämdes
den mänskliga utvecklingen i främsta rummet af de
stora upptäckterna och reformationen. Genom de förra
öppnades nya banor för världshandeln; den materiella
rikedomen ökades, och rika tillfällen gåfvos för
lysande vetenskapliga upptäckter. Genom den senare
förbereddes, i synnerhet inom den germanska världen,
en djupare uppfattning af kristendomen, hvarjämte
principiellt häfdades den samvetets och tankens
frihet, som är hufvudvillkoret för allt mänskligt
framåtskridande. Mot den segrande reformationen
reste sig snart under jesuitismens ledning katolska
reaktionen, som med begagnande af protestantismens
söndring sökte tillintetgöra kätteriet och framkallade
en rad af religionskrig ända till midten af
1600-talet, då de religiös-kyrkliga frågorna förlorade
sin öfvervikt. – Under den nya tidens andra tidehvarf
(1648–1789) bestämdes utvecklingens förlopp nästan
uteslutande af politiska spörsmål. Den oinskränkta
furstemakten befästes i de flesta af Europas stater,
och nästan öfverallt tillämpades grundsatserna af
statens förmynderskap öfver den enskilde och af
förvaltningens centralisation. Oupphörliga krig,
beroende af den ökade statsmaktens expansionsdrift,
om också ofta tjänande dynastiska intressen (tiden
utmärktes genom en rad af tronföljdskrig), ledde till
sträfvandet att mot utvidgningsförsöken trygga den
s. k. politiska jämvikten. De genom krigspolitiken
ökade statsbehofven tvungo regeringarna att utfinna
medel till höjande af folkens skatteförmåga, och
de sökte nå detta mål genom en handelspolitik,
som strängt följde merkantilsystemets (se
d. o.) principer, och genom förvärfvandet af
kolonier, hvaraf kolonialkrig framkallades. I
bredd med furstarnas despotism gick en andlig
reaktion, framträdande såväl i de protestantiska
kyrkornas s. k. ortodoxi som i jesuitismens
inflytande. Fr. o. m. 1700-talets början uppstod
emellertid en frihetsrörelse, sedan den politiska
och religiösa friheten i England blifvit räddad genom
1688 års revolution. Den gaf sig uttryck i nya idéer,
nya läror, 1700-talets s. k. upplysningsfilosofi,
som med sin skarpa,
destruktiva kritik vände sig mot allt det bestående,
allt det traditionella som hinder för den fria
utvecklingen. Europa mognade härigenom efter hand
för en revolutionär omskapning; på vissa håll sökte
’"upplysta" furstar åvägabringa en sådan genom sin
oinskränkta makt (den upplysta despotismen), men den
stora omstörtningen kom dock först med den förödande
demokratiska revolutionen i Frankrike (1789), som för
mänskligheten öppnade ett nytt tidehvarf. Hvad som
först och främst utmärker detta tidehvarf är folkens
oupphörliga och framgångsrika kamp för politisk
och religiös frihet samt nationalitetssträfvandet
(se Nationalitetsprincip). I skyddet af friheten
har den andliga och materiella utvecklingen gjort
oerhörda framsteg. Kunskaper tränga allt djupare ned
bland massorna, som allt mer känna sin styrka och
låta höra anspråk på politisk makt. Demokratien
rycker fram; det s. k. fjärde ståndet fordrar
plats, stundom med revolutionära later och i
ett språk, som vänder sig fientligt mot hela det
moderna samhället. Nya samhällsproblem, sociala,
ekonomiska, politiska och religiösa, kastas fram och
debatteras med feberaktig oro i känslan däraf, att af
deras rätta lösning beror framtiden. Litt.: Stieve,
"Die perioden der weltgeschichte" (i "Abhandlungen,
vorträge und reden", 1900), G. Wolf, "Einführung
in das studium der neueren geschichte" (1910),
"The Cambridge modern history" (1903–12), D. Schäfer,
"Weltgeschichte der neuzeit" (1907), A. H. L. Heeren,
"Handbok i det europeiska statssystemets och dess
koloniers historia" (1865), hvarjämte nya tidens
historia naturligtvis behandlats i världshistoriska
arbeten, såsom E. Lavisse och A. Rambaud, "Histoire
générale" (1893–1901), "Världskulturen" V–VII
(1907–11), och W. Oncken, "Allgemeine geschichte
in einzeldarstellungen".
Hjr. (S. B.)
Nya Trollhätte kanal. Se Trollhätte kanal.
Nya varfvet, en på grund af k. br. 5 maj 1876 bildad
socken i Göteborgs och Bohus län, Askims härad, något
s. v. om Göteborg, på södra sidan af Göta älfs utlopp
(se kartong till kartan öfver Göteborg). 76 har. 368
inv. (1912). N. utgör en själfständig församling,
ehuru saknande kyrkoherde, i Domprosteriets södra
kontrakt, Göteborgs stift.
Regeringen beslöt 1700, att en örlogseskader skulle
förläggas till Göteborg. Verkstäder, förrådshus,
kaserner och bostäder inrättades, och ett större
jordområde inhägnades till varf och station för
flottan. Därefter fick platsen namnet N. 1717 byggde
Leijonsparre vid N. 2 batterier om 12 grofva kanoner
hvardera, och elden från dem bidrog väsentligt
till Tordenskjolds afvisande 2 (g. st.) maj. Efter
den senares anfall på Nya Älfsborg 1719 utlades
vid N. en bom tvärs öfver älfven (jfr
Billingen 2). 1756 beslöts, att Göteborgs eskader icke
skulle bestå af skepp och fregatter, utan endast af
galärer och dylika mindre fartyg. Stationen, som stod
under befäl af en amiral eller kommendör (sedermera
kommendörkapten) med titel af stationsbefälhaivare,
blef 1817 ytterligare kompletterad och utvidgad. 1866
förändrades varfvet till depå, lydande under
Stockholms station och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
