Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Novakovic, Stojan (Stefan), serbisk statsman och filolog - Novalis, pseudonym för tyske författaren Fiedrich von Hardenberg (se d. o.) - Novantiken - Nova Petropolis, Neu-Petropolis, tysk koloni i sydbrasilianska staten Rio Gran de do Sul - Novara. 1. Provins i italienska landskapet Piemonte. - 2. Huvudstad i nämda provins - Nova Scotia, Nya Skottland, förk. N. S., provins i Dominion of Canada i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1865 professor i serbiska språket och litteraturen
i Belgrad, 1867 sekreterare i Serbiska
litteratursällskapet samt 1869 bibliotekarie och
kustos vid nationalmuseet. Han har tre gånger varit
kulturminister och som sådan nitiskt verkat för
det serbiska skolväsendets organisation. 1883 blef
han senator och i febr. 1884 inrikesminister. Han
har senare varit sändebud i Konstantinopel och
Petersburg, en tid konseljpresident och delegerad vid
fredskonferensen i London 1912-13. N. är en grundlig
och på samma gång ytterst produktiv forskare. N:s
beskrifning öfver serbiska uttalet (Fiziologija glasa
i glasovi srpskoga jezika, 1873) är ett för sin tid
synnerligen utmärkt arbete; f. ö. har han utgett
en större serbisk grammatik (Srpska gramatika, 2:a
uppl. 1902) samt en språk- och litteraturhistorisk
läsebok (Primeri knjizevnosti i jezika staroga i
srpsko-slovenskoga, 3:e uppl. 1904); vidare Istorija
srpske knjizevnosti Serbiska litteraturens historia;
1867, 2:a uppl. 1871) och Srpska bibliografija
(Serbisk bibliografi, omfattande tiden 1741-1867;
tr. 1869 med fortsättning till 1876); Srpska knjiga u
XIX veku (Den serbiska litteraturen under 1800-talet,
1900); han har utgett bl. a. Dusans lagbok ("Zakonik
St. Dusana", 2:a uppl. 1898), en gammal samling
bysantinska och kyrkliga förordningar ("Matije
Vlastara sintagmat", 1907), sysslat med äldre och
yngre sägner och folklore ("Legenda o Vladimiru i
Kosari", 1893; "Pripovetka o Aleksandru Velikom",
1878; "Varlaam i Joasaf", 1881; en gåtsamling, "Srpske
narodne zagonetke", 1877; sångerna om Kosovoslaget i
flera uppl. o. s. v.), samt flera historiska arbeten,
bl. a. Srbi i turtsi XIV i XV veka (Serber och turkar
på 1300- och 1400-talen, 1893), Stara srpska vojska
(Serbiens krigshär i äldre tider, 1893), Tursko
tsarstvo pred srpski ustanak 1780-1804 (Turkiska
riket före serbiska resningen, 1907), Ustanak na
Dachije (Resningen mot pretendenterna 1804, 1904),
Vaskrs drzave srpske (Om serbiska upproret 1804-13,
2 uppl. 1904). Aktuella frågor behandlas med samma
intresse: Dvadeset godina ustav. polit. u Srbiji
(Serbisk politik 1883-1903),Balkanska pitanja
(Balkanfrågor 1886-1905), Najnovija balkanska
kriza (Den nyaste Balkankrisen). Han har dessutom i
Serbiska litteratursällskapets, serbiska akademiens
och Tjupitj-stiftelsens skriftserier publicerat
en massa mindre afhandlingar rörande serbiskt
språk, litteratur och historia. N. började som
vitterlekare, har dessutom verkat som reseskildrare
och öfversättare (bl. a. af Rankes arbeten om
Serbiens historia). 1865-68 redigerade han den
litterära veckoskriften "Vila". N. har länge varit den
ledande personligheten inom Serbiens filologiska och
historiska vetenskap. Lll.
Novalis, pseudonym för tyske
författaren Friedrich von Hardenberg (se d. o.).
Novantiken (af lat. novus, ny, och antik, se d. o.),
en stundom använd benämning på den konstriktning,
som vanligen kallas renässansen, och på nyklassicismen
(se d. o.).
Nova Petropolis, Neu-Petropolis [nöj-],
1858 grundlagd tysk koloni i sydbrasilianska
staten Rio Grande do Sul, 70 km. n. om Porto
Alegre. Omkr. 20,000 inv., som drifva jordbruk, hvars
produkter (majs, ris, spannmål, lin, tobak) exporteras
öfver hamnstaden São Sebastião. J. F. N.
Novara [nå-]. 1. Provins i italienska landskapet
Piemonte, vid schweiziska gränsen. 6,614 kvkm. 754,641
inv. (1911). Norra delen är bergig genom förgreningar
af Alperna; södra delen är ett slättland, vattnadt
af Po (som bildar en del af södra gränsen) och dess
bifloder Sesia, Agogna och Ticino samt genomdraget
af flera kanaler. – 2. Hufvudstad i nämnda provins,
ligger emellan floderna Agogna och Terdoppio samt
vid järnvägen emellan Turin och Venezia, hvilken
där står i samband med fortsättningen af Simplon-
och S:t Gotthardsvägarna. 54,589 inv. (1911). Staden
var före 1830 omgifven af gamla spanska vallar, som
nu lämnat plats för gator och promenader. En del
af det gamla citadellet begagnas som fängelse. Af
kyrkorna må nämnas katedralen (se pl. IX till
art. Byggnadskonsten), urspr. från 400-talet, men
ombyggd i romansk stil på 1860-talet. Statyer af
Karl Emanuel III, Karl Albert, som i N. nedlade
kronan 1849, Viktor Emanuel, Garibaldi och
Cavour m. fl. Silkes- och bomullsspinnerier och
väfverier, järn- och annan industri. Lyceum,
lärarinneseminarium, tekniskt institut, tekniska
skolor, museum. Biskopssäte. – N. (lat. Novaria)
var ett tämligen betydande municipium på romerska
kejsartiden. Langobarderna upprättade ett hertigdöme
N., Karl den store ett grefskap. Från slutet af
1100-talet tillhörde staden Milano, eröfrades 1515
och 1522 af fransmännen och tillhörde sedermera
än Österrike, än Savojen. 6 juni 1513 blefvo
de förenade fransmännen och venezianerna vid
N. slagna af schweizarna, hvilket hade till följd,
att fransmännen måste utrymma Italien. 23 mars
1849 slog fältmarskalken Radetzky med 60,000
österrikare, som dock vid olika tider anlände
till slagfältet, i grund den ungefär jämstarka
sardinska armén under konung Karl Albert.
1 o. 2. (J. F. N.)
Nova Scotia [nåu’və skåu’ʃə l. skåu’ʃiə], Nya
Skottland, förk. N. S., provins i Dominion of Canada
i Nord-Amerika, gränsar i n. v. till Fundy bay, New
Brunswick, Northumberlandsundet och S:t
Lawrenceviken, i öfrigt till Atlantiska hafvet. Prov. består
af två delar: halfön N., som sammanhänger med
New Brunswick genom ett 19 km. bredt näs, och den
n. ö. om halfön liggande ön Cape Breton (se d. o.),
som är skild från fastlandet genom det smala Gut of
Canso. 55,599 kvkm. N:s merendels branta kust bildar
en stor mängd vikar och fjordar med de yppersta
hamnar. I Minas Basin, den östra armen af Fundy
bay, rusar tidvattnet in med ofantlig våldsamhet,
stundom stigande till en höjd af 21,3 m., medan
i Halifax harbour på motsatta kusten springfloden
knappast når mer än 2 m. höjd. Det inre genomdrages
af lägre bergskedjor, som stundom äro odlingsbara
ända till topparna. Arkeiska bergarter (granit och
gnejs) framträda på södra och östra kusterna; eljest
består landet mest af paleozoiska lager, hvaribland
på stenkol rika karboniska i n., hvilka träffas
äfven på Cape Breton. Yngre eruptiv (basalt) bilda
längs Fundy bay mäktiga vallar. Mycket utbredda äro
istidsbildningar. Halfön är rik på sjöar och floder,
de senare med få undantag farbara med kustfartyg i
nedre delen af sitt lopp. Sjöarna upptaga en areal af
930 kvkm. Klimatet liknar New Brunswicks. Hamnarna
tillfrysa aldrig. Befolkningens antal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
