Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrviken - fig. 4. Norrtälje - Norrvikens domsaga, Göteborgs och Bohus län. - Norrälfven, namn på Lule älf (se d. o., sp. 1350) - Norrönaspråket - Norröra och Söderöra - Nors l. Slom, Osmerus eperlanus L. - Norsborg, landtegendom i Botkyrka socken, Stockholms län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norrvikens domsaga-Norsborg
Fig. 4. Norrtälje i slutet af 1600-talet, efter Sueciæ-verket.
230 hus äro redan färdiga eller under byggnad.
Bolaget har anlagt kallbadhus och skall
iordningställa idrottsplats samt har anordnat yttre
belysning med luxlampor. Villastadsborna äro
företrädesvis tjänstemän cch köpmän med verksamhet
i Stockholm, f. n. omkr. 1,000 pers. 2. Wbg.
Norrvikens domsaga, Göteborgs och Bohus län,
omfattar två tingslag, Vette härad samt Kville,
Tanums och Bullarens härad. Domsagan sammanfaller
med Norrvikens fögderi. 1,399 kvkm. 33,246
inv. (1912).
Norrälfven, namn på Lule älf (se d. o., sp. 1350).
Norrönaspråket l. Norröna tunga (isl.
norrønt mál l. norrøn tunga), d. v. s. nordiskt
språk, kallade de gamle nordborna själfva det
tungomål, som talades i Norge och på Island. På
1800-talet och t. o. m. någon gång ännu senare
har man ofta, företrädesvis i Tyskland, kallat detta
språk fornnordiska (ty. "altnordische")
språket (se d. o.), sålunda förbiseende, att
fornsvenskan och forndanskan äro lika "fornnordiska"
(jfr Nordiska språk). (Ad. N-n.)
Norröra och Söderöra, bebodda öar i Roslagens
skärgård, n. ö. om Blidö och tillhörande
Blidö socken.
Nors l. Slom, Osmerus eperlanus L., zool., en
till laxfamiljen hörande fiskart, som utgör typ för
släktet Osmerus i dess nu vanligen antagna omfattning.
Norsen utmärkes genom stora spetsiga tänder
på plogbenet och insidan af vingbenen samt på
tungan. Fjällen sakna silfverglans och äro löst
sittande samt ytterst tunna, hvarför, då den
underliggande huden äfvenledes endast på vissa ställen
har silfverglans, köttet skimrar genom fjällen och
ger fisken ett på vissa ställen liksom genomskinligt
utseende. Den äldre norsen går i stim för sig och
leker skild från den yngre, hvilket föranledt fiskare
och en del zoologer att anse den som en egen art
eller varietet, "slom". Norsen håller sig stimvis
tillsammans och uppträder, i synnerhet vid
lektiden tidigt på våren, i ofantliga stim. Den
uppfiskas då med notar och håfvar lassvis samt nyttjas
på sina ställen till kreatursfoder. Den leker såväl
på grunden i sjöarna som äfven, synnerligast den
större ("slommen"), i älfvarna. Hos oss användes
den dels färsk, dels torkad - i vissa trakter nedlagd
i aska - som föda, dock nästan uteslutande
af den fattigare befolkningen. Den obehagliga lukt,
som i synnerhet de mindre norsarna sprida
omkring sig, gör, att de försmås vid de förmögnares
bord. I England och Ryssland värderas norsen
däremot, till en del just för sin pikanta lukt,
äfven af de högre samhällsklasserna. Sin största
betydelse har den som ett viktigt födoämne för
gös, lax m. fl. värderika fiskarter. Största massan
uppfångas vid endast några få cm. längd, men
i större vattendrag och i hafvet blir den ända till
omkr. 25 cm. Norsen förekommer i Östersjön till
nordliga delen af Bottniska viken samt i ganska
många större och mindre sjöar inuti landet. Vid
västra kusten är den mera sällsynt och saknas vid
större delen af norska kusten, hvaremot den är
talrik i Norges större insjöar. I England och
Frankrike förekommer den blott vid kusten och i
älfmynningarna. Närsläktade arter äro O. spirinchus
från Hvita hafvet samt O. dentex från Stilla
hafvet. B. L.*
Norsborg, landtegendom i Botkyrka socken,
Stockholms län, vackert belägen vid en vik af
Ekeröfjärden af Mälaren och med en del af egorna
stötande till Bornsjön. 5 71/192 mtl (jämte Kärsby och
Tomtberga) med en areal af 350 har. Egendomen,
som från början hette Borg, men i slutet af
1700-talet fick namnet N. efter egaren grefve
Joh. Liljencrants’ fru Nora Stjernstedt, var i äldre tid
kronohemman, som på 1560-talet uppläts till
Erik XIV:s och Johan III:s lifmedikus V. Lemnius
(d. 1573) och innehades sedan af dennes son och
sondotter. Indraget vid reduktionen, blef Borg
1698 anslaget till boställe för lagmannen i
Södermanland, men utbyttes 1762 mot Näsby i samma
socken och tillföll statssekreteraren K. F. von
Höpken, som 1778 sålde det till statssekreteraren
Joh. Liljencrants. Denne egde äfven Sturehof,
Slagsta och Fittja i samma socken och uppförde den
nuv. reveterade hufvudbyggnaden vid N., och från
hans tid härröra till väsentlig del den stora park
och trädgård, som ännu pryda N. Han gjorde N.
till fideikommiss, men fideikommissrätten har
upphäfts, och N. inköptes 1900 för 185,000 kr. af
Stockholms stad för dess vattenledning från
Bornsjön. Staden har där anlagt ledningens
hufvudstation med filtreringsbassänger, pumpverk,
elektricitetsverk, bostadsbyggnader m. m., och 1912
beslöto stadsfullmäktige att dit förlägga hela
vattenledningsverket, hvarefter Årstaverket 1916 kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
