Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrsken - Norrskensbältet, meteor. Se Norrsken sp. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norrskensforskningen. Redan 1892 lyckades Brendel och
Baschin fotografera bågar och draperier i Bosekop
med en belysningstid af 7 sekunder på
färgkänsliga plåtar, men först 1909 lyckades Störmer
få bilderna skarpa genom att exponera ännu
kortare tid, nämligen ned till blott ½ sekund på
Lumières plåtar med violett etikett (dessa äro ej
färgkänsliga). Vid Störmers expedition till Bosekop
1910 (jfr fig. 3) togs en mängd samtidiga fotografier
från två punkter med 4 km. afstånd, hvarigenom
man för första gången kunnat med tämligen
stor säkerhet bestämma olika norrskensformers höjd
öfver marken (höjder mellan 37 och 370 km.,
vanligast omkr. 110). Vid expeditionen 1913
användes med framgång äfven kinematograf. –
Observationer på norrsken under längre tidsperioder har
man inregistrerat i s. k. norrskenskataloger. Bland
sådana från senare tid böra i främsta rummet nämnas
amerikanen Loverings ”On the periodicity of
the aurora borealis” (1868) och Fritz’
”Verzeichniss beobachteter polarlichter” (1873), såsom
upptagande norrskensiakttagelser från hela jorden.
För de i Sverige t. o. m. 1877 observerade
norrskenen eger man ”Catalogue des aurores boréales
observées en Suède” af R. Rubenson (i Vet. akad:s
handl., bd 15 o. 18) samt en äldre i Nürnberg
(1733) tryckt katalog med titel: ”CCCXVI
observationes de lumine boreali ab a. 1716–1732,
partim a se, partim ab aliis, in Suecia habitas,
collegit A. Celsius”. Ang. norrskenets fysiska orsak
föreligger ett rikt förråd af hypoteser. Men
alltsedan De la Rive framställde sin elektriska
norrskensteori, har åsikten om denna företeelses
elektriska natur varit allmänt antagen. En af Edlund
(1878) framställd teori i en uppsats med titeln
”Recherches sur l’induction unipolaire, l’électricité
atmosphérique et l’aurore boréale” (i Vet.
akad:s handl., bd 16) har fått vika för nyare åsikter.
– Med s. k. norrskensapparater har man
trott sig eftergöra ett och annat af norrskenets
fenomen. Sådana apparater ha blifvit konstruerade
af De la Rive i Genève och Lemström i
Helsingfors i afsikt att belysa de af dem uppställda
norrskensteorierna.
Studiet af de olika polarskensformernas höjd
öfver marken, rörelse och spektrum liksom ock
af de stundom samtidigt inträdande magnetiska
störningarna har gett upphof till ett antal sannolika
förklaringar af fenomenet, af hvilka någon
eller några i en framtid måhända skola visa sig
uttömmande. Enligt A. Paulsen (1894 och 1906)
alstras polarskenen af starkt negativt elektriskt
laddad ioniserad luft, som sväfvar på omkr. 450
km. höjd och utsänder katodstrålar i alla
riktningar. Under jordmagnetismens inflytande tvingas
de strålar, som utgå något så när vågrätt, att
gå i cirkelformiga banor på ungefär den höjd, där
de alstrades. De uppsugas af luften under ett
ljusfenomen, som vi iakttaga i form af en jämn båge.
Andra strålar kastas nedåt och gå då kring de
magnetiska kraftlinjerna, i mer eller mindre
uttänjda korkskruflinjer, hvarvid de förra kunna
fortsätta ända ned till 50 eller 100 km. höjd öfver
marken och synas som norrskensstrålar l. draperier,
innan de fullständigt absorberas. Elektriserad
luft, som medryckes af dessa strålar, ger upphof
till det jämna kraftiga sken, som nedtill afslutar
draperierna, äfvensom till jämna band; då dess
laddning märkbart försvagas, synes den som ett
lysande moln eller töcken. Ändtligen kan den
starkt elektriserade luften, som af Paulsen benämnes
"polarskensmaterie", från de högsta luftlagren
genom nedstigande luftströmmar föras ända till
jordytans närhet och ge anledning till de svaga
ljusfenomen, som man någon gång iakttagit i
molnskikt eller t. o. m. ännu lägre, dels till verklig
molnbildning, som senare äfven bidrar till
polarskensformernas växlande utseende; "mörka
segmentet" t. ex. kan därigenom förklaras. De uppåt
slungade katodstrålarna kunna på grund af luftens
ytterliga förtunning ej förråda sin närvaro annat
än om de rycka med sig "polarskensmaterie"; man
ser då ett svagt diffust sken. Eftersom
"polarskensmaterien" är starkt elektriskt laddad, har den
benägenhet att breda ut sig, hvilket förklarar
polarskensformernas vandring från n. till s. i trakter
utanför det bälte, där norrsken äro vanligast, och
tvärtom innanför; för sydsken eger det motsatta
rum. Paulsen fann själf ingen antaglig förklaring
af den negativa laddningens uppkomst i de yttersta
luftskikten, hvarför han i denna punkt senare
anslutit sig till Birkeland, som antar, att från solen
utsända katodstrålar träffa jorden och därigenom
ladda luften. Genom mycket vackra försök, hvarvid
katodstrålar sändes mot en magnetiserad kula
i starkt förtunnad luft, har denne lyckats i smått
eftergöra en stor del af norrskensföreteelserna och
särskildt visat, att sådana strålar sugas in mot
kulan företrädesvis utmed ett band rundt hvar
och en af dennas magnetiska poler, motsvarande
bältena på jorden, där polarsken äro talrikast.
Enligt Birkelands på sådana försök grundade teori
(1896, 1901) orsakas norrskensstrålarna af direkt
från solen kommande katodpartiklar, öfriga
företeelser af genom dessa uppväckta ledningsströmmar
i de yttersta luftskikten och af de "sekundära
katodstrålar", som i sin tur framkallas af dessa
strömmar. Matematiskt på ett förtjänstfullt sätt
utbildad af Störmer, har denna teori visat sig
osökt förklara en stor del af polarskensföreteelserna
och äfven kasta ljus öfver en del magnetiska
störningar. Arrhenius (1900), hvars teori nära
ansluter sig till Paulsens, antar, att de yttersta
luftskikten uppladdas genom små med negativ
elektricitet laddade (omkr. 0,001 mm. i diameter)
partiklar, som af strålningstrycket drifvas från solen.
Det är troligt, att både Birkelands och Arrhenius’
teorier för denna uppladdning måste tagas till
hjälp vid en fullständig förklaring.
Litt. utom ofvan nämnda arbeten från
polarexpeditioner: Arrhenius, ”Lehrbuch der kosmischen
physik” (1903), A. Paulsen, ”Sur les récentes
théories de l’aurore polaire” (i ”Oversigt över det
k. Danske vidensk. selskabs forh.”, 1906), P.
Lenard, ”Über die strahlen der nordlichter” (i
”Sitzungsbericht Heidelberger akad. der
wissenschaften. Math.-naturw. klasse”, 1910), C. Störmer,
”On the trajectories of electric corpuscles” etc.
(i ”Archiv for mathematik og naturvidenskab”,
bd XXVIII, n:o 2, Kristiania, 1907) och ”Bericht
über eine expedition nach Bossekop” (i
”Videnskabsselskabets skrifter”, 1911).
R. R. (B. Rolf.)
Norrskensbältet, meteor. Se Norrsken, sp. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
