Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fästa villkoren. Efter långa förhandlingar kom 22
okt. en koalitionsministär till stånd med Hagerup
och Gram i spetsen. En 13 nov. s. å. tillsatt
unionskommitté kunde ej komma till enighet, lika litet
som den kommitté (1895), hvilken skulle utarbeta
ny mellanrikslag, sedan den gamla uppsagts från
svensk sida. När den gamlas giltighet 13 juli 1897
utgick, förändrade N. sitt tullsystem i skyddsvänlig
riktning. Valen hösten 1897 gåfvo vänstern stor
majoritet i stortinget (78 röster mot 36), hvarefter
ministären Hagerup–Gram 17 febr. 1898 efterträddes af
vänsterministären Steen–Blehr. Sin makt begagnade
vänstern genast till att införa allmän och lika
politisk rösträtt för män och begränsad kommunal
rösträtt för kvinnor. S. å. förnyade stortinget
sitt 1893 och 1896 antagna beslut om unionsmärkets
aflägsnande ur handelsflaggan, hvilket sålunda
blef lag utan att erhålla k. sanktion. 21 april
1902 efterträdde Blehr Steen som regeringschef
med O. A. Qvam som minister i Stockholm. 26
juli s. å. afgaf en i jan. tillsatt unionell
konsulatkommitté det utlåtandet, att hvartdera
riket kunde upprätta särskildt konsulatväsen,
underordnadt uteslutande myndighet i eget land, och
efter underhandlingar mellan regeringarna meddelade
en "kommuniké" af 24 mars 1903, att förhållandet
mellan utrikesministern, beskickningarna och de
särskilda rikenas konsuler skulle ordnas genom
"likalydande lagar" i bägge rikena. I anledning af
detta resultat, som hälsades med glädje i N., vann
det då för första gången framträdande unionsvänliga
"samlingspartiet" en stor seger vid valen s. å., och
22 okt. s. å. bildades en ministär Hagerup–Sigurd
Ibsen med förhandling med Sverige på sitt
program. Underhandlingar kommo också till stånd. Från
norskt (28 maj 1904) och svenskt (nov. s. å.) håll
framlades förslag till lydelse af de ofvannämnda
"likalydande lagarna", men i promemoria 11 jan. 1905
förklarade norska regeringen särskildt 6 bestämmelser
(de i N. s. k. "lydrigepunkterne") i det svenska
förslaget absolut oantagliga. Underhandlingarna
strandade. I N. beslöt man då att utan tidsutdräkt
genomföra konsulatsaken, oafsedt hvad man i Sverige
hade att invända däremot. En af stortinget 18
febr. tillsatt "specialkommitté" fick i uppdrag att
afge betänkande rörande åtgärder i denna riktning,
ministären Hagerup trädde 11 mars tillbaka, och en
af alla borgerliga partigrupper sammansatt regering
med Kr. Michelsen (se denne) i spetsen och J. Lövland
som statsminister i Stockholm utnämndes för att leda
aktionen. 10 maj var "specialkommittén" färdig med
sitt betänkande om konsulatlagen. Denna antogs 18 maj
enhälligt af odelstinget och 23 maj af lagtinget samt
öfverlämnades 27 maj åt konungen till sanktion. Då
denna vägrades, ingaf statsrådsafdelningen i Stockholm
hela regeringens på förhand uppsatta ansökning
om afsked, hvilken konungen nekade mottaga. Men
statsrådsafdelningen lämnade Stockholm, och 7 juni
förklarade Michelsen i stortinget, att regeringens
ledamöter nedlade sina befattningar. Stortinget
bemyndigade dem emellertid att i anledning af
situationen tillsvidare som N:s regering utöfva den
konungen enligt lag tillagda makten och förklarade
unionen med Sverige upplöst, emedan den gemensamme
konungen, ur stånd att skaffa N. en
regering, upphört att fungera som norsk konung. Konungen
vägrade att mottaga en deputation, som skulle
öfverbringa en stortingets adress därom. En svensk
urtima riksdag fordrade underhandlingar före unionens
formella upplösning och att, innan man inlät sig
på sådana, alternativt genom folkomröstning skulle
konstateras, att norska folket gillade stortingets
revolutionära åtgärd. Af 371,911 röstande (hela
antalet röstberättigade var 435,376) röstade
13 aug. 1905 368,392 för och 184 mot unionens
upplösning. Därefter, medan i N., där en rad
gränsfästningar (se d. o.) uppförts mot Sverige,
gjordes krigsförberedelser och en stark svensk
flotta hölls samlad ej långt från
Kristianiafjorden, fördes 31 aug.–23 sept. i Karlstad mellan
svenska och norska fullmäktige underhandlingar om en
uppgörelse af vissa frågor, innan Sverige lämnade
sitt bifall till unionens upplösning. Dessa ledde
till förslag om fem särskilda öfverenskommelser,
nämligen om tvisters hänskjutande till skiljedom,
om upprättande af en neutral zon (se d. o.) och, som
en följd däraf, de därinom befintliga ofvannämnda
norska befästningarnas nedläggande, om flyttlapparnas
rätt till renbete m. m., om transitotrafiken
och om gemensamma sjöar och vattendrag samt en
tilläggsbestämmelse om tillvägagångssättet vid den
vidare behandlingen af genom dessa öfverenskommelser
uppkomna rättsfrågor. Karlstadsaftalen godkändes
af stortinget 9 okt. och af svenska riksdagen 13
okt., hvarefter Oskar II 26 okt., i enlighet med
riksdagens beslut af 16 s. m., i en proklamation
till norska folket erkände N. som en från unionen med
Sverige skild stat. Dagarna därefter följde de öfriga
makternas erkännande. (Om "konsulatfrågans" behandling
och unionsupplösningen se vidare Sverige-Norge.)
N. som fristående suverän stat (26 okt. 1905–). 7 juni
1905 hade stortinget hos konung Oskar II hemställt,
att han måtte låta en prins af sin ätt mottaga N:s
krona. Då denna begäran afvisades, gjordes i aug.,
innan ännu Sverige med N. öppnat underhandlingar för
att komma till en laglig uppgörelse, framställningar
hos vissa maktegande i Danmark, att en medlem af
danska konungahuset, kronprins Fredriks andre
son, prins Karl, konung Karl XV:s dotterson,
skulle bege sig till N. som, till en början,
riksföreståndare. Sedan tronen blifvit ledig, uttalade
sig norska folket genom omröstning 12 och 13 nov. (med
259,563 röster mot 69,264) för, att han skulle väljas
till konung. Stortinget godkände detta enhälligt 18
nov. och antog s. d. vissa genom unionsupplösningen
nödvändiga grundlagsändringar. 25 nov. höll den nye
konungen, som antagit namnet Håkan VII (se Håkan,
norska konungar 7), sitt intåg i Kristiania, och 22
juni 1906 kröntes han i Trondhjem. Stortingsvalen 1906
medförde en viss förskjutning i partiförhållandena i
vänsterriktning. Äfven i regeringen gjorde sig detta
gällande och ledde 1906–07 till flera medlemmars
afgång. Själf afgick statsminister Michelsen 28
okt. 1907, och utrikesministern Lövland trädde då i
spetsen för regeringen. Vid samma tid afslöt N. med
Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Tyskland på 10
år integritetstraktaten af 2 nov. 1907, hvarigenom
dessa makter förpliktade sig att respektera och
stöda okränkbarheten af N:s territorium. 1905–06
infördes direkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
