Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V:s norske lov", hvilken blef utgångspunkten för
följande tiders rättsväsen. Vid den nya länsadelns
införande upprättades i N. två grefskap: Larvik och
Tönsberg (sedermera kalladt Jarlsberg), och ett
baroni: Rosendal. Under Fredrik IV:s
(1699–1730) krig med Sverige 1709–20 led N. mycket. Ehuru
hären stred tappert och folket visade storartad
offervillighet, var landet ej i stånd att värja
sig med uteslutande egna krafter: danska regementen
fördes för första gången öfver till N. Där gällde
striden ånyo Fredrikshald och Fredriksten. På den för
Danmark-N. gemensamma örlogsflottan vunno norrmännen,
i synnerhet Iver Hvitfeldt och Peder Tordenskiold,
stor ära. De tio sista åren af Fredrik IV:s regering
bildade inledningen till en lång fredsperiod,
hvarunder N. först fick tid att läka krigets sår
och sedermera arbetade sig fram till ett förr okändt
välstånd. De genom förhållandet till Holstein 1762
och till Sverige 1788 föranledda rustningarna voro,
trots sin tyngd, endast öfvergående bördor. För N:s
framåtskridande arbetades på många sätt under Kristian
VI (1730–46), Fredrik V (1746–66) och Kristian VII
(1766–1808), hvars regering ännu lefver i folkets
minne som den lyckligaste tid det i ekonomiskt
afseende genomlefvat. De utmärkte ministrar, som under
denne konung styrde Danmark och N., "tvillingrikena",
såsom de ofta kallades, visade sig lika intresserade
för bägge rikena. N:s framåtskridande underlättades
dessutom i synnerligt hög grad af tidsförhållandena,
som medgåfvo den rikaste vinst af dess trävaruhandel,
skeppsfart och fiske. Det korta afbrottet i freden
1801 glömdes snart. Men med sommaren 1807 var freden
slut, och N. gick framtiden till mötes under de
ogynnsammaste förhållanden. På få rester när var
örlogsflottan i fiendens händer; en stor del af
de norska handelsfartygen var tagen i beslag i
England, och från början af 1808 kom därtill ett
krig med Sverige. N. var hänvisadt uteslutande
till sig själf. I spetsen för dess styrelse stod en
regeringskommission under den augustenborgske prinsen
Kristian Augusts ordförandeskap, medan den unge
amtmannen grefve Herman Wedel-Jarlsberg ledde landets
proviantering. Hären stred tappert under Kristian
August, men landet led oerhördt. 1809 års revolution i
Sverige föranledde ett närmande mellan bägge rikenas
inflytelserikaste män i syfte att åstadkomma en
politisk förening, för hvilken i synnerhet grefve
Wedel var varmt intresserad. Man lyckades 1809
genomdrifva prinsens val till svensk tronföljare, men
af föreningen blef intet. Den ekonomiska ställningen
förbättrades genom den s. k. "licensefart", som gaf
norska skepp tillfälle till stor förtjänst midt under
kriget, och med dec. 1810 blef förhållandet till
Sverige fredligt. Fredrik VI (1808–14) villfor
nämnda år norrmännens önskan att få ett eget
universitet, hvilket upprättades 2 sept. 1811. Aret
1812 hemsöktes hela landet af missväxt, och 1813
inträffade en statsbankrutt. S. å. utbröt ånyo
krig med Sverige. Rikets krafter voro spända till
det yttersta. Tronföljaren, prins Kristian Fredrik,
sändes som ståthållare till N. för att bevara detta
rike åt dynastien. Men emellertid afgjordes landets
öde på kontinenten genom den svenske kronprinsen Karl
Johans inryckning i
Holstein och den däraf framtvungna freden i Kiel
(14 jan. 1814), där Fredrik VI afträdde N. till
konungen af Sverige. Fredsslutet framkallade en allmän
förbittring i N. Efter att ha samlat en del af N:s
mest ansedda och inflytelserika män till Eidsvolds
järnbruk och inhämtat deras åsikt förklarade
Kristian Fredrik N. själfständigt och öfvertog
själf regentskapet. På hans kallelse sammanträdde 16
febr. på Eidsvold en riksförsamling, som utarbetade en
grundlag, Eidsvoldskonstitutionen, och 17 maj utsåg
Kristian Fredrik (17 maj–10 okt. 1814) till konung
samt därefter upplöstes. Den nye konungens försök att
vinna stormakterna för sin sak misslyckades alldeles;
dessa fordrade tvärtom, genom fyra till Kristiania
afsända kommissarier, att föreningen skulle gå i
verkställighet. Då man emellertid icke kunde enas
om villkoren för ett vapenstillestånd, började
krig, som dock blef af kort varaktighet. Svenska
hären ryckte in i Smaalenene, intog Fredrikstad
och tvang norska armén att draga sig tillbaka
bakom Glommen. 14 aug. 1814 afslötos i Moss ett
stillestånd och en konvention. I öfverensstämmelse
med den senare sammanträdde i okt. i Kristiania ett
urtima storting, i hvars händer Kristian Fredrik 10
s. m. nedlade sin krona. Stortinget beslöt 20 okt.,
att N:s förening med Sverige skulle ega rum, vidtog
de grundlagsändringar, som föreningen nödvändiggjorde
och som af svenska kommissarier på konungens vägnar
godkändes, och valde 4 nov. Karl XIII (1814–18)
till N:s konung. (Om tillkomsten af N:s förening
med Sverige och om dess organisation och rättsliga
bestämmelser se vidare art. Sverige-Norge.)
Den svensk-norska unionen 1814–1905. N. inträdde i
föreningen med uttömda krafter. Dess penningväsen
hade råkat i yttersta förvirring dels till följd af
dansk-norska monarkiens statsbankrutt 1813, dels till
följd af de stora utgifter, som fordrats 1814. Men
med mönstergill oförtrutenhet grep nationen sig
an med att ordna sina nya förhållanden; den tog de
stora bördorna på sig med ens. Det första lagtima
stortinget förkastade den s. k. Eidsvoldsgarantien
(se ofvan sp. 1403), pålade en betydlig skatt
till inlösen af de gamla riksbankssedlarna,
grundlade 1816 Norges bank och införde en ny
härordning, hvarigenom den jämförelsevis stora armén
minskades betydligt. Vidare beslöt detta storting
för sin del antagandet af den för bägge rikena
gemensamma riksakten. De tunga bördorna väckte
hos många motvilja med den nya författningen,
som medförde dem. Då Karl XIV Johan (1818–44)
var stadd på resa till kröningen i Trondhjem,
utbröto bondeoroligheter i södra N., som åsyftade
att spränga stortinget och öfverlämna enväldet åt
konungen, men de blefvo hastigt dämpade. Men Karl
Johan misstänktes, ehuru alldeles utan skäl, att
ha stått bakom rörelsen. Någon tid efteråt (1820)
lyckades man med mycken svårighet och mot öfverdrifvet
hög ränta afsluta det första statslånet. Den gamla
dansk-norska monarkiens statsskuld låg tillsvidare
på Danmark, och efter långvariga underhandlingar,
under hvilkas gång stormakterna slutligen intogo en
mycket hotande hållning, afslöts 1819 under Englands
medling en traktat, som fritog N. att svara för mera
än 3 mill. rdr hamb. b:ko (12 mill. kr.). Men det
föll sig svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
