Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nizam - Nizami, Abu Muhammed Iljas bin Jusuf - Nizams rike. Se Haidarabad 1 - Nizamu-l-mulk - Niznij-Novgorod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nizam, ärftlig titel för den regerande fursten i
Haidarabad. Se Nizamu-l-mulk.
Nizami, Abu Muhammed Ilj as bin Ju-suf
(Nizamu-d-din), persisk skald, f. 1141 i Kumm,
d. antagligen 1203 i Gandja (nuv. Jeli-zavetpol),
var i sin ungdom, innan han började dikta,
en sunnitisk asket. Sedermera vistades han
tidtals vid seldschukfurstars hof, men höll sin
karaktär ren och själfständig. Hans namn är ett
af de berömdaste bland österländska skalders på
grund af hans fem stora dikter: Machzenu-l-asrar
(Hemligheternas förrådskammare; förmodligen från
år 1179), en samling didaktik i sufisk anda,
med inströdda fabler och småberättelser, Chosrau
u Schirin (1180), hvari kärleken mellan en persisk
konung och en kristen prinsessa besjunges (tysk öfv,
af Hammer-Purgstall, 1809), Lejla u Medjnun (1188;
eng. öfv. af J. Atkinson, 1836), hvilken dikt företer
slående likheter med Ariostos "Orlando furioso" den på
1190-talet utarbetade Iskendername (Alexanderboken),
hvars första del är en fabulös historia om Alexander
den store som världseröfrare, medan den andra är
af etiskt-mystiskt innehåll och handlar om hans
världsfärder som filosof och profet (eng. öfv. af
H. W. Clarke, 1881), samt Hejt peiker (De sju
skönheterna; 1197), versnoveller, som föreställas
förtäljda af konung Behramgurs sju älskarinnor
ifrån olika länder. Bland dem träffas berättelsen om
Turandet, som Gozzi och Schiller efteråt omdiktat. Af
en omfångsrik lyrisk diktsamling (divan) af N. finnas
endast fragment bevarade. - N. är skaparen af det
romantiska epos. Han är en utmärkt karaktärsskildrare,
tolkar med finhet kärlekens fröjder och kval samt
fängslar äfven genom fantasiens glans, berättelsens
spänning och känslans rena mänsklighet. Hans epik
har blifvit mönster för all efterföljande i Persien,
Turkiet och Indien. Bland hans imitatörer märkes
Hatifl (se d. o.). - N:s fem stora dikter sammanfördes
efter hans död, under titeln "Chamse" (de fem)
1. "Pendj gendj" (de fem skatterna). Fullständiga
samlingar äro utg. i Bombay 1834 och 1838 samt i
Tebriz 1845, Tereran s. å. och 1883. Jfr W. Bacher,
"N:s leben und werke" (1871), och Geiger och Kuhn,
"Grundriss der iranischen philologie"_II (1904).
(K. V. Z.)
Nizams rike. Se Haidarabad 1.
Nizamu-l-mulk (arab., "statens ordning",
"ordnare"), hederstitel, som burits af flera
vesirer, af hvilka seldschuksultanerna Alp Arslans
och Melikschahs vesir Nizamu-l-mulk (d. 1092)
var den mest berömde. Som äfven grundläggaren af
riket Haidarabad (se d. o.) och stamfadern för den
där ännu regerande dynastien, turkmenen Asaf
Djah (d. 1748), bar denna honom af Delhikejsaren
Aurangzib förlänade titel, har nizam blifvit ärftlig
titel för den regerande fursten inom denna dynasti.
K. v. Z.
Nizjnij-Novgorod [nijni-; "nedre Novgorod"], ofta
skrifvet Nischnij- eller
Nisjnij-Novgorod. 1. Guvernement i mellersta Ryssland, begränsadt
af guv. Vladimir, Kostroma, Vjatka, Kazan, Simbirsk,
Penza och Tambov. 51,274 kvkm. 1,999,300 inv. (1910),
af hvilka större delen är storryssar, 140,000
mordviner, 49,000 tatarer, 2,500 tjeremisser och
1,500 judar. Volga delar guv. i två olikstora delar,
af hvilka den mindre, på
vänstra stranden (Zavolije), utgör ett lågland,
betäckt med kärrtrakter och stora skogar, medan den på
högra stranden belägna delen är en af djupa raviner
genomskuren högslätt. Endast 43 proc. af arealen
äro åkerjord, så att jordbruket endast i södra delen
fyller befolkningens behof; 38 proc. äro skogbärande
mark, och tillverkning af trävaror, från bastmattor
till träfartyg, utgör en viktig förvärfskälla. I
allmänhet är husslöjden starkt utvecklad, och äfven
storindustrien gör raska framsteg. Starkast utvecklade
äro trä- och smidesindustrierna samt garfverierna. En
stor del af befolkningen utvandrar årligen för att
söka sin utkomst i andra delar af tsarriket. Handeln
med spannmål, salt, trävaror, läder, järn och andra
industrialster är mycket stor, och viktiga marknader
hållas på flera ställen. - 2. Hufvudstad i nämnda
guv., ligger vid järnvägen mellan Moskva och Kazan,
vid föreningen af Oka och Volga och består af
tre delar: den tysta öfre staden, Verchnij bazar,
säte för ämbetsmännen, med Kremlj, på tre kullar
utmed flodernas högra strand, den lifliga nedre
staden l. Nizjnij bazar, handelns säte, och förstaden
Kunavino, mellan vänstra Oka- och högra Volgastranden,
där på den af floderna bildade landtungan den stora
marknaden hålles. Kremlj, i sitt nuv. utseende
från början af 1500-talet, innehåller guvernörens
residens, domstolarna, arsenalen, baracker,
grefve Araktjejevs militärgymnasium samt de båda
katedralerna Preobrasjenskij- och Mikaelskatedralen,
båda byggda 1227, ombyggda den förra 1829-34,
den senare 1630. Andra märkliga byggnader äro
Blagovjesjtjenskijklostret och Petjerskijklostret,
rika pä antikviteter. Befolkningens antal
uppgår till 103,860 pers. (1910), men ökas
under marknaden till 200,000 eller mera. Bland
stadens undervisningsanstalter må nämnas, utom
militärskolan, ett institut för gossar och ett för
flickor, 3 gymnasier, en realskola, handelsskola,
prästseminarium, Kulibinska yrkesskolan
m. m. Industrien omfattar samma grenar som
guv. Staden har ett högst fördelaktigt läge vid den
stora pulsådern för Rysslands handel, på en punkt,
där Okabassängens manufaktur- och jordbruksalster
möta Kamabäckenets bergverksprodukter, de sydöstra
guvernementens spannmål och salt, Kaspiska hafvets
fiskeriprodukter samt de olika varor, som införas från
Sibirien, Central-Asien, Kaukasus och Persien. På
grund af detta gynnsamma läge förlades dit 1817 den
s. k. makarjevska marknaden, som hålles hvarje år
15 juli-15 aug. (från hvilken dag alla marknadens
växelaffärer räknas), resp. 10 sept. (då affärerna
stängas). Redan i äldsta tider plägade köpmän från
Ryssland och Orienten mötas på olika ställen vid
Volga mellan Okas och Kamas mynningar, och från 1624
till 1816 var Jeltovodskijklostret vid Makarjev
(90 km. nedanför N.) mötesplatsen. Marknaden hålles
på den jämna sandiga landtungan mellan Oka och
Volga. Den inre marknaden (omkr. 4,000 bodar af sten
i regelbundna rader) omges af Betancourtkanalen
och skäres af en bulevard, den yttre marknaden
(omkr. 4,000 bodar) ligger utanför den förra och
är mindre regelbunden. Marknaden är olik mässorna
i Leipzig däri, att här företes ej varuprof, utan
alla varorna kunna i sin helhet beses på ort och
ställe. Varor af samma slag äro lagrade bredvid
hvarandra på gifven plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
