Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Klausson - Nils Kristiernsson, riksråd. Se Vasaätten - Nils Markusson - Nils Månsson - Nils Nilsson, till Säby. Se Natt och dag 10 - Nils Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af svenska riksrådet fick N. 1495 rätt att förklara
konungen af England krig och att tillegna sig engelska
undersåtars egendom som skadeersättning för ett
honom tillhörigt, af engelsmännen taget skepp, sedan
den af engelsk domstol honom tilldömda ersättningen
uteblifvit. C. M. St-k.
Nils Kristiernsson, riksråd. Se Vasaätten.
Nils Markusson (latiniseradt Nicolaus Marci), biskop,
d. 1374 på Bohus, var 1347 kyrkoherde i Malmö samt
1351 konung Magnus Eriksssons kansler och domprost
i Linköping, samt valdes sistnämnda år, "mest för
herrarnas trug och bön", till biskop i Linköpings
stift. Han var af ett oroligt lynne, mera politiker än
präst, och slöt sig än till det ena, än till det andra
af de politiska partierna alltefter utsikterna. Han
öfvergaf Magnus och ställde sig på dennes son Eriks
sida i hans strider med fadern (1356-59). 1361 var
han ett af ombuden vid fredsslutet i Greifswald,
där de svenske herrarna med öfverskridande af sina
instruktioner medgåfvo hansestäderna mycket omfattande
privilegier. Välförtjänt var den landsförvisning,
som 1363 drabbade honom. Påfven hugnade honom 1364
med en biskopsstol i Kroatien. Han återkom dock snart
till Sverige, sedan Magnus dukat under i striden mot
konung Albrekt. Slutligen öfvergaf han Albrekt och
försonade sig med Magnus, hvarför Albrekt i aug. 1371
förklarade honom afsatt och biltog. Ännu i mars 1372
var han dock kvar i Linköping, där påfven till biskop
i N:s ställe insatt en utlänning vid namn Gotskalk.
Nils Månsson (latiniseradt Nicolaus Magni), svensk
humanist, f. i Arboga (födelseåret okändt), d. 24
nov. 1543 i Marburg, inskrefs redan 1524 som student
vid Wittenbergs universitet. Han är utan tvifvel
densamme, som i slutet af 1520-talet tjänstgjorde
hemma i Sverige som kamrerare, men fick snart åter
tillfälle att fortsätta sina studier utomlands, med
understöd dels af konungen, dels af den för bildningen
varmt intresserade biskopen i Skara Sven Jakobsson,
och återvände aldrig till Sverige. 1532 befann han
sig i Venezia, 1535 blef han magister i Wittenberg
och några år senare juris utriusque doktor. Han stod i
personlig beröring med de tyska reformatorerna Luther
och Melanchthon. Det var en högt bildad man, som
förstod att med elegans behandla latinska språket,
hvarom hans bref till den ofvannämnde biskop Sven
vittna, och obehindradt rörde sig äfven med tyskan,
en rådgifvare och ett stöd för de samtida svenska
studenterna i Tyskland; med ett rekommendationsbref
från honom till konungen återvände bl. a. Finlands
blifvande biskop och reformator Mikael Agricola
1539 till fäderneslandet. Äfven som diplomat fick
han försöka sina krafter. Det var han, som 1533
underrättade den svenske konungen om lybeckarnas
tilltag att lägga beslag på dennes varor, och han fick
jämte en annan utskickad i uppdrag att hos hertig
Magnus af Sachsen-Lauenburg och hertig Kristian af
Holstein (sedermera Kristian III) förhandla om ett
biläggande i godo genom deras bemedling af tvisten
med Lybeck, men utförde ej uppdraget till sin herres
belåtenhet. Hans brefväxling med konungen och med
biskopen i Skara är f. ö. af ett rätt stort, delvis
redan tidigt uppmärksammadt intresse. Den rörde
sig särskildt om frågan att till Sverige införskaffa
någon duglig, i latin
och tyska hemmastadd kanslitjänsteman, och själf
uppmanades han gång efter annan, men städse fruktlöst,
att återvända hem. I sina förtroliga meddelanden
med anledning häraf visade han sig behärskad af
den djupaste misstro mot sin herre och beskyddare,
och dock behandlade honom denne i sina skrifvelser
alltjämt både hänsyns- och förtroendefullt och sörjde
fortfarande för hans underhåll. Det var i ett bekant
bref till honom, som konung Gustaf 1538 utvecklade
skälen, hvarför han ej i Sverige kunnat upprätta
ett universitet, hvaröfver man i Tysklands lärda
kretsar uttalat sin förvåning. I samma bref fick
han det smickrande förtroendet att skaffa en lärare
åt prins Erik äfvensom en skicklig räknemästare och
löste den förra uppgiften i samråd med Luther och
Melanchthon. Det var den i Sveriges historia bekante
Georg Norman, som utsågs till furstelärare och som
1539 afreste till sitt nya fädernesland. Själf hade
Nicolaus Magni, såsom han under de senare åren skref
sig, i ett tidigare bref till konungen fäst hans
uppmärksamhet på betydelsen af "kejsarlagen" eller
den romerska rätten, hvarigenom land och riken rätt
och nyttigt kunde styras och regeras, men det blef
ej doktor Nils, utan Konrad von Pyhy, som skulle
lyckliggöra Sverige med denna kejsarlag, och efter
1539 har man ej underrättelser om någon förbindelse
mellan den svenske konungen och den svenske
humanisten. Se vidare Annerstedt, "Upsala universitets
historia", I, och där anförda källor. En grafskrift
på latin öfver Nicolaus Magni meddelas af Stiernman
i företalet till hans upplaga af Tegels "K. Erik
XIV:s historia". Ehd.
Nils Nilsson, till Säby. Se Natt och dag 10.
Nils Nilsson, i senare historiska arbeten omtalad
under namnet Nils Silenius, borgmästare i Stockholm,
oppositionsman under drottning Kristinas regering,
hade rest i utlandet samt var väl öfvad i bokliga
konster och "andra lofliga excertier", då han valdes
till "rådsförvant" (rådman) i Stockholm. 1651, då
adligt sköldebref utskrefs för honom, hade han några
år varit borgmästare och uppges ha "i kort förvekne
tid" fått sig anförtrodt vicepresidentsämbetet i
Åbo. Hans tilltänkta upptagande i det adliga ståndet
kom icke till verkställighet, vare sig hindret,
såsom uppgifvits, låg i hans egen vägran att af
de dåvarande maktinnehafvarna mottaga ett till
återtjänster förbindande nådevedermäle eller i
yppadt motstånd mot saken, och i Åbo hofrätt gjorde
han tydligen aldrig sitt inträde, hvilket torde
ha berott på N:s obenägenhet att aflägsnas från
Stockholm och från det politiska inflytande hans
ämbetsställning gaf honom vid riksdagarna. N., som
i egenskap af borgmästare i Stockholm hade utsetts
till borgarståndets talman vid riksdagarna 1649
och 1650 samt, särskildt under den senare, tillika
med stadsskrifvaren Nils Skunk anfört ståndet i de
ofrälses yrkande på reduktion och öfriga märkliga
rörelser mot adelsväldet, var ännu borgmästare i
Stockholm, då han i slutet af 1651 invecklades i den
ryktbara messeniska rättegången. Under denna gjordes
från de anklagades sida den bekännelsen, att N. varit
bland de män, med hvilka de haft förgripliga samtal
om det politiska tillståndet i landet och som uttalat
önskningar om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
