Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1005-1006 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska kejsare - Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska storfurstar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

råd och dikterade själf den depesch, som han lät
affärda till de stora städerna i Ryssland: "Kejsaren
håller på att dö".

N:s absolutistiska tänkesätt utöfvade starkt
inflytande äfven på Finlands förhållanden. Bland
viktigare åtgärder, som vidtogos rörande detta
land, må nämnas förändringen af formen för
de finska ärendenas beredning därigenom, att
kommittén för de finska ärendena 17 mars 1826
upplöstes samt ärendenas föredragning inför
monarken öfverlämnades åt en statssekreterare
(sedan 1834 ministerstatssekreterare), vidare
räntepersedlarnas förenkling (1840), myntregleringen
(s. å.), hvarigenom silfverrubeln blef Finlands
hufvudmynt, samt inrättandet af en censurkommitté
i Helsingfors (1829) med underordnade censorer i
landets alla städer. Censuren skärptes ytterligare
genom flera senare förordningar och ställdes under
generalguvernörens ledning.

I sitt äktenskap hade N. fyra söner: Alexander
(f. 1818, d. 1881), som efterträdde honom på
tronen, Konstantin (f. 1827, d. 1892), Nikolaus
(f. 1831, d. 1891) och Mikael (f. 1832, d. 1909),
samt 3 döttrar: Maria (f. 1819, d. 1876, 1839-52
förmäld med hertig Maximilian af Leuchtenberg),
Olga (f. 1822, d. 1892, förmäld 1846 med konung Karl
af Württemberg), Alexandra (f. 1825, förmäld 1844
med prins Fredrik af Hessen-Kassel, d. s. å.). Se
Lacroix, "Histoire de la vie et du règne de Nicolas I"
(1864-75), Thouvenel, "Nicolas I et Napoléon III"
(1891), och Th. von Bernhardi, "Unter Nicolaus I und
Friedrich Wilhelm IV" (1893) samt S. S. Tatistjev,
"Vnjesjnjaja politika imperatora Nikolaja I-go"
(N:s yttre politik, 1887) och "Imperator Nikolaj I
i inostrannye dvory" (N. och de utländska hofven;
1888).

2. N. II Aleksandrovitj, den
föregåendes sonsons son, äldste son till kejsar
Alexander III och Maria Fedorovna af Danmark,
f. 18 (g. st. 6) maj 1868 i Petersburg. Hans
uppfostran leddes af general Danilovitj till en
humanare uppfattning än den, som utmärkte hans fader,
hvarför ett visst spändt förhållande uppstod emellan
dem. 1890-91 företog han i sällskap med prins Georg
af Grekland en resa genom Egypten, Indien, Java,
Siam, Kina och Japan - där en fanatiker 23 april
1891 sårade honom i hufvudet medelst ett sabelhugg
- och tog vägen hem genom Sibirien. 20 april 1894
förlofvade han sig med prinsessan Alix af Hessen (f. 6
juni 1872). Efter sin faders död besteg han tronen
l nov. (20 okt. g. st.) 1894, och 6 s. m. utfärdade
han en särskild regentförsäkran för Finland, i
hvilken han lofvade att upprätthålla den religion
samt de grundlagar, rättigheter och privilegier,
som storfurstendömet enligt sin författning dittills
åtnjutit. Han förmälde sig 26 s. m., sedan hans gemål
under namnet Aleksandra Fedorovna antagit ortodoxa
läran. Kröningen egde rum först 26 maj 1896 i Moskva.
I aug. s. å. företog kejsaren med sin gemål
en rundresa öfver Wien, Breslau, där han mötte
kejsar Vilhelm, Köpenhamn, Balmoral i Skottland
(drottning Viktorias residens), Cherbourg, Paris
och Châlons, hälsad med entusiasm af fransmännen,
och Darmstadt samt återkom 31 okt. till Petersburg,
där han 1897 på sommaren mottog besök af kejsar
Vilhelm med gemål och af presidenten Faure,
vid hvilkens besök den fransk-ryska alliansen
proklamerades. N. anses mera likna sin farfader
än sin fader och liksom Alexander II vara en human
och för västerländska kulturströmningar intresserad
man. Detta har han visat bl. a. genom att i Polen
under sina första regeringsår tillämpa ett mildare
regeringssystem. Också mottogs han vid sitt första
besök i Warschau i sept. 1897 hjärtligare än någon
föregående tsar sedan Alexander I:s dagar. Som
ett bevis på modern läggning uppfattades äfven
den uppfordran N. 24 aug 1898 ställde till alla
makterna om hållande af en konferens för främjande
af den mellanfolkliga freden och rustningsbördornas
lättande, ett initiativ, som ledde till den första
Haagkonferensen (maj-juli 1899). I öfrigt har
under N:s regering den af Alexander III inslagna
riktningen i Rysslands utrikespolitik i hufvudsak
följts. Alliansen med Frankrike har befästats, och
N. har i Petersburg mottagit besök af presidenten
Loubet 1902 och i Reval af presidenten Fallières
1909. Bland hans öfriga möten med statschefer må
nämnas sådana med kejsar Frans Josef i Wien 1903, med
kejsar Vilhelm i finska skärgården 1909, i Potsdam
1911 och i Berlin 1913, med konung Edvard VII i Reval
1909 och med Georg V i Berlin 1913 samt med konung
Viktor Emanuel i Racconigi 1909. 26-28 juni 1909
företog N. med gemål och barn ombord å "Standart"
en resa till Stockholm och Tullgarn, och 1912 hade
han med Gustaf V ett möte i Finska skärgården. En
afgjord skärpning ha de redan under Alexander III
framträdande förryskningstendenserna rörande Finland
undergått med utgångspunkt från "februarimanifestet"
1899 och med ett kortvarigt afbrott efter
"laglighetens återställande" genom manifestet af 4
nov. 1905. Om de senare årens regeringshandlingar,
rysk-japanska kriget, de revolutionära rörelserna,
riksdumans tillkomst o. s. v. se Ryssland
(Historia). I sitt äktenskap har N. döttrarna Olga
(f. 1895), Tatiana (f. 1897), Maria (f. 1899)
och Anastasia (f. 1901) samt sonentronföljaren
Aleksej Nikolajevitj (f. 12 aug. 1904).
1-2. (A-d J.)

Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska
storfurstar. 1. N. Nikolajevitj, son till kejsar
Nikolaus I och Charlotta af Preussen, f. 8 aug. (27
juli g. st.) 1831, d. 25 april (13 apr. g. st.) 1891
i Alupka på Krim, deltog i Krimkriget (1853-56),
blef 1856 generalinspektör för genikåren och
1865 generalinspektör för kavalleriet samt högste
befälhafvare öfver samtliga garden och trupperna i
Petersburgska militärdistriktet. N. öfvertog 1876
kommandot öfver den i Bessarabien samlade hären och
fick på våren 1877 befälet öfver Donauarmén. Han gick
öfver Donau och sände ströfkårer öfver Balkan, men
splittrade sina krafter och råkade efter ett fåfängt
anfall på Plevna (aug.) i stort trångmål. Genom
betydliga förstärkningar och general Totlebens kloka
dispositioner lyckades det slutligen hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>