Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nickele. 2. Jan van N. - Nickelförgiftning. Se Nickel, sp. 933 - Nickelglans - Nickelgymnit - Nickelhaltig magnetkis, miner. Se Magnetkis - Nickelin Beudant, miner. Se Kopparnickel och Legering, sp.40 - Nickelkarbonyl, kem. Se Nickelkoloxid - Nickelkis, miner. Se Millerit - Nickelklorur - Nickelkoloxid - Nickelkromstål, metall. Se Nickelstål - Nickellegeringar. Se Legering och Nickel - Nickelmalm. Se Nickel 2 - Nickelmynt - Nickelockra, miner. Se Nickelblomma - Nickeloxidul - Nickelsilikat, miner. Se Garnierit och Nickelgymnit - Nickelsmaragd, miner. Se Zaratit - Nickelstål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men senare stiliserade landskap i Glaubers art. Han
synes dessutom ha försökt sig som affärsman, var en
tid "kabinettsnickare" och uppfann ett nytt slags
fernissa. l-2. O. G-g.
Nickelförgiftning. Se Nickel, sp. 933.
Nickelglans, miner. 1. Detsamma som
nickelantimonkis (se Ullmannit). - 2. Detsamma
som arseniknickelglans, nickelarsenikkis,
gersdorffit, en nickelmalm, som innehåller nickel,
arsenik och svafvel, kristalliserar stundom och
då i reguljära systemet som oktaeder, kub eller
pentagon-dodekaeder, men förekommer mest derb med
kornig textur, har tydliga kubiska genomgångar och
ojämnt brott, är spröd samt har en hårdhet = 5,5
och eg. vikt = 6,0-6,7. Färgen är silfverhvit,
med dragning åt stålgrå, anlöpande gråsvart och
med gråsvart streck. Dess kemiska sammansättning
är vanligen Ni As S, motsvarande 35,1 Ni, 45,5
As, 19,4 S, där något järn och kobolt alltid
ersätta nickeln. Nickelglans löses i salpetersyra
under afskiljande af svafvel och arseniksyrlighet
samt ger lösningen grön färg. Den förekommer vid
Los i Hälsingland, dessutom i Steiermark, Harz,
Müsen i Westfalen och på några andra ställen i
Tyskland. Den har blifvit funnen äfven i Pennsylvania
i Nord-Amerika. 2. Hj. Sj.*
Nickelgymnit, miner., nickelsilikat från Texas,
att hänföra till garnierit.
Nickelhaltig magnetkis, miner. Se Magnetkis.
Nickelin Beudant, miner. Se Kopparnickel och
Legering, sp. 40.
Nickelkarbonyl, kem. Se Nickelkoloxid.
Nickelkis, miner. Se Millerit.
Nickelklorur, kem., NiCl2,
kristalliserar ur vatten med 9 molekyler
kristallvatten i form af gröna prismor.
H. E.
Nickelkoloxid, Nickelkarbonyl 1.
Nickeltetrakarbonyl, kem., en af Mond (se denne),
Langer och Quincke upptäckt förening Ni(CO)4, uppstår,
om fint fördelad nickel försiktigt upphettas i
koloxid. Föreningen är en färglös, lättrörlig, vid
43° kokande vätska med egentliga vikten l,38. Den
stelnar vid -25° till färglösa, nålformiga kristaller.
P. T. C *
Nickelkromstål, metall. Se Nickelstål.
Nickellegeringar. Se Legering och Nickel.
Nickelmalm. Se Nickel 2.
Nickelmynt. Som myntmetall för
skiljemyntstillverkningen har i äldre tider användts
nästan uteslutande dels starkt kopparblandadt silfver
(s. k. billon), dels koppar, dels ock s. k. myntbrons,
en legering af 95 proc. koppar, 4 proc. tenn och
l proc. zink. Hufvudsakligast af snygghetsskäl
och för att kunna få mynten större införde man
under 1850-talet nickel som myntmetall, och det var
Schweiz, som 1850 gjorde det första försöket med en
legering af 10 proc. nickel, 10 proc. silfver, 55
proc. koppar och 25 proc. zink för myntstycken på 10
centimes. Sedermera följde Förenta staterna 1857 med
en legering af 12 proc. nickel och 88 proc. koppar
för myntstycken på l cent samt Belgien 1860 med en
legering af 25 proc. nickel och 75 proc. koppar för
myntstycken på 5, 10 och 20 centimes. Numera präglas
nickelmynt i ett flertal
länder, och är det antingen en legering af 25
proc. nickel och 75 proc. koppar eller ock ren
nickel, som härvid kommer till användning. Af den
förra legeringen präglas sålunda i Tyskland 5 och
10 pfennig, Holland 5 cents, Belgien 5, 10 och 25
centimes, Luxemburg 5 och 10 centimes, Schweiz 5 och
10 centimes, Grekland 5, 10 och 20 lepta (se
Lepton), Rumänien 5, 10 och 20 bani (se Banu), Serbien
5, 10 och 20 paras, Egypten l, 2 och 5 ochr’el-guerche
och l piaster, Japan 5 sen, Förenta staterna 5 cents,
Brasilien 100, 200 och 400 reis, Argentina 5, 10
och 20 centavos, Venezuela 5 och 12,5 centimos,
Uruguay l, 2 och 5 centesimos samt äfven i några
andra sydamerikanska stater. Af ren nickel präglas i
Tyskland 25 pfennige, Frankrike 25 centimes, Schweiz
20 centimes, Italien (sedan 1908) 20 centesimi,
Österrike-Ungern 10 och 20 heller, danska Västindien
25 cents samt Mexico 5 centavos. För att nickelmynten
icke skola kunna förväxlas med silfvermynt, har
man i några länder företagit vissa anordningar. Så
t. ex. äro de belgiska nickelmynten försedda med ett
rundt hål i midten, under det den franska 25-centimen
icke begränsas af en cirkel, utan af en 22-hörning.
K. A. W.
Nickelockra, miner. Se Nickelblomma.
Nickeloxidul, kem., Ni O, uppstår genom glödgning
af nickelhydrat Ni(OH)2 och utgör ett grön-grått, i
vatten olösligt pulver. H. E.
Nickeloxidulsalter, kem., salter af tvåvärdigt nickel
(se d. o. 1).
Nickelsilikat, miner. Se Garnierit och Nickelgymnit.
Nickelsmaragd, miner. Se Zaratit.
Nickelstål, metall., nickelhaltigt götjärn
eller götstål, kom i bruk omkr. 1890 och indelas
efter sin nickelhalt i tre klasser: perlitiskt
1. vanligt med intill 10 proc., martensitiskt med
10-29 proc. och austenitiskt 1. polyedriskt med
öfver 29 proc. nickel. De vanliga nickelstålen
öfverensstämma till sin natur med kolstålen, ehuru
hållfasthetsegenskaperna, i synnerhet efter härdning
och efterföljande hög anlöpning, s. k. seghärdning,
äro högst betydligt förbättrade. Brottgräns och
sträckgräns, särskildt den senare, äro sålunda
afsevärdt högre och sprödheten mindre. Nickelstål
med l-3,5 proc. nickel och 0,20-0,45 proc. kol har
därför, oftast seghärdadt, funnit stor användning för
ändamål, där ett särskildt pålitligt material är af
vikt eller största möjliga viktbesparing erfordras,
såsom till kanoner, propelleraxlar och andra
maskindelar för torpedfartyg, lokomotivvefaxlar,
automobildelar etc. och på senare år äfven till
järnvägsskenor. De martensitiska nickelstålen ha
samma struktur som härdadt kolstål, äro hårda och
spröda och ha ej funnit någon afsevärd användning
inom industrien. De polyedriska nickelstålen ha
låg brottgräns och sträckgräns, men hög tänjbarhet
samt äro omagnetiska. De ha funnit användning dels,
på grund af sistnämnda egenskap, till styrtorn
o. d. på undervattensbåtar, dels, på grund af sin
stora motståndsförmåga mot inverkan af öfverhettad
ånga och heta förbränningsgaser, till vissa delar
i explosions- och förbränningsmotorer. Nickelstål
tillverkas i regel i martinugn. Nickel tillsättes,
oftast i form af s. k. tärningnickel, antingen vid
smältningens början tills, med järnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
