Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Newton [njo'tn], sir Isaac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universitetets representant deltog han i 1689
samt 1701-02 års parlamentsförhandlingar, men
spelade därvid ingen politisk roll. Emellertid blef
N. därunder bekant med Charles Montague (sedermera
lord Halifax) och utnämndes genom dennes bemedling
1696 till myntvärdie och 1699 till myntmästare. 1703
blef han ständig president för Royal society och
1705 knight. Öfver hans graf i Westminster abbey
restes 1731 ett dyrbart monument. Bildstoder af
honom finnas i Trinity college i Cambridge (1755)
och i Grantham (1858). - N. var den nyare tidens
främste banbrytare inom matematiken och de exakta
naturvetenskaperna. Särskildt är hans namn fäst
vid tre stora upptäckter: ljusets sammansättning,
infinitesimalkalkylen och gravitationslagen. Alla
dessa tre upptäckter hade han i grunddragen färdiga
redan före sitt 25:e år.
N:s första undersökningar rörande ljuset börjades
redan 1666 och erhöllo sin afslutning genom det
betydande arbetet Optics: or, a treatise of the
reflexions, refractions, inflexions and colours of
light (1704; öfv. på latin 1706; sedermera många nya
uppl. och öfv.). Ända sedan Aristoteles’ tid hade
man ansett, att det färgade ljuset var sammansatt af
svart och hvitt. N. visade däremot på experimentell
väg, att förhållandet var alldeles motsatt, nämligen
så, att det hvita ljuset utgjorde en förening af
färgade strålar med olika brytbarhet (jfr
Färglära). Utgående därifrån, uppställde han en utförlig
teori för de optiska fenomenen, hvarvid särskildt
förklaring lämnades af regnbågen, färgerna hos tunna
skifvor och tjockare föremål, ljusets diffraktion,
färgernas dispersion och ljusets dubbelbrytning i
isländsk kalkspat. I flera fall har denna teori,
som till en början skarpt kritiserades af flera
samtida vetenskapsmän, bl a. Hooke och Huygens, visat
sig fullt grundad; i några åter, t. ex. i fråga om
diffraktion och akromatism, har den varit i behof
af rättelser. Den förklaring af själfva ljuset, som
af N. framställdes, den s. k. "emissionsteorien"
(se d. o.), har, ehuru länge ansedd som riktig,
alltmer förlorat sitt anseende och utträngts af
vibrationsteorien. - N. uppfann äfven ett särskildt
teleskop, hvars teori han redan 1672 meddelade åt
Royal society. Detta teleskop bestod af en spegel
med prisma och okular. Från spegeln reflekterades
strålarna mot prisman och sammanbrötos genom
detta i en punkt, som sammanföll med okularets
brännpunkt. Detta teleskop kom dock först 1718 genom
Hadley till praktisk användning.
Till 1600-talets viktigaste upptäckt inom den rena
matematiken, infinitesimalkalkylen, eller, enligt
N:s egen terminologi, fluxionsmetoden (se Fluxion),
hade han vid midten af 1660-talet blifvit ledd genom
studiet af Wallis’ skrifter. I afh. Analysis per
æquationes numero terminorum infinitas (förf. 1669;
utg. 1711) och Methodus fluxionum (förf. 1671; utg. på
eng. 1736) nedlade han resultaten af sina tidigare
undersökningar häröfver. För de enklaste funktionerna
bestämde han omedelbart fluxioner och fluenter; för
de öfriga spelade utveckling i oändliga serier och,
särskildt vid integration af differentialekvationer,
den obestämda koefficientmetoden en hufvudsaklig
roll. F. ö. gjorde han en mängd tillämpningar af den
nya metoden på geometriska problem, såsom
rörande maxima och minima, kvadratur och
rektifikation samt bestämmande af tangenter och
krökningsradier. Däremot vinnlade han sig mindre
om att framställa någon allmän metod eller införa
fullt lämplig terminologi och beteckning. Denna brist
gjorde sig kännbar äfven i hans senare arbete De
quadratura curvarum (1704; utg. och kommenteradt
äfven af Melanderhjelm 1762), där han äfven utan
användande af oändliga serier utförde integrationer
af mera invecklade uttryck. Fluxionsmetoden
trängdes därför till en början i bakgrunden af
Leibniz’ differentialräkning (jfr Leibniz),
så mycket mera som N. själf i sina "Principia" icke
begagnade sin egen metod, utan i stället den gamla
syntetisk-geometriska. Med anledning däraf uppkom
mellan de två uppfinnarna en antagonism, som fick
sitt uttryck i den långvariga prioritetsstriden
rörande infinitesimalkalkylens upptäckt. Börjad af
Fatio de Duillier 1699, fortsattes denna strid genom
repliker och antikritiker till 1712, då för frågans
afgörande en särskild kommission tillsattes af Royal
society. De aktstycken, som denna kommission utgaf
under titel "Commercium epistolicum de analysi
promota" (1712; ny uppl. med ändringar och tillägg
1722), voro emellertid redigerade med alltför stor
partiskhet till N:s förmån, och striden fortsattes
därför ännu länge efter både Leibniz’ och N:s
död. Äfven i våra dagar har frågan gett anledning
till skriftväxling (jfr Differentialräkning). -
Också i flera andra afseenden inlade N. stora
förtjänster om den rena matematiken. Så uppställde
han det allmänna binomialteoremet och angaf
åtskilliga interpolationsformler, af hvilka en
bär hans namn. Inom ekvationsteorien angaf han
en approximationsmetod för numeriska ekvationers
lösning samt ett sätt att bestämma antalet positiva,
negativa och imaginära rötter. Äfvenledes var han den
förste, som klassificerade och närmare undersökte
tredjegradskurvorna. Hans viktigaste hithörande
skrifter äro Arithmetica universalis (1707; flera nya
uppl. och öfv.), Enumeratio linearum tertii ordinis
(1704) och Methodus differentialis (1711).
N:s upptäckt af gravitationslagen (se Gravitation)
underlättades visserligen dels af Keplers och Huygens’
föregående undersökningar, dels af Borellis, Wrens och
Hookes framkastade hypoteser rörande tillvaron af en
attraktionskraft hos himlakropparna. Icke dess mindre
måste den anses som en af de snillrikaste upptäckter,
som någonsin blifvit gjorda. Första anledningen
härtill skall N. enligt en gammal, såsom det synes
fullt tillförlitlig, uppgift ha fått 1665 genom
betraktande af ett fallande äpple. Han kom därvid på
den tanken att beräkna, huru månens rörelse skulle
gestalta sig, om den vore underkastad samma kraft,
som verkade äpplets fall, d. v. s. tyngdkraften. De
gradmätningar han hade att tillgå bragte honom dock
att antaga jordradien för liten. Resultatet af hans
beräkning blef därför ej fullt tillfredsställande,
och på grund däraf öfvergaf han tillsvidare hela
frågan. Sedermera erhöll han kännedom om Picards
noggrannare gradmätningar, använde dessa i st. f. de
äldre och erhöll då (1682) full bekräftelse på sin
hypotes, att månen attraheras mot jorden af en med
tyngden identisk kraft. Då han dessutom på rent
teoretisk väg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
