Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medelpunkt, fick ett rykte, som snart gick ut öfver hela
den bildade världen. Under vapenhvilan utvecklades och
befästes efter hand det nederländska statsförbundets
samhällsskick, hvars förnämsta kännetecken var stark
partikularism. Någon egentlig centralmakt fanns icke;
suveräniteten låg hos de särskilda provinserna och
generalstaterna (holl. de Hoogemogende heeren staten
generael), som från slutet af 1500-talet sammanträdde
i Haag (prov. Holland), voro blott en samling ombud
för dessas ständer, egentligen utan någon själfständig
beslutanderätt; deras beslut måste, för att vara
bindande, bekräftas af hvarje särskild provins;
provinserna voro åtskilda genom olika styrelsesätt
och olika ekonomiska och sociala förhållanden och
utmärkte sig för stark själfständighetskänsla. I
detta statsskick lågo naturligtvis stora möjligheter
till inre strider. En stark rivalitet uppstod
snart mellan den holländske landsadvokaten
Oldenbarnevelt, som dragit till sig ledningen
af hela republikens utrikespolitik och dessutom
utöfvade betydligt inflytande på gestaltningen af
dess inre politiska förhållanden och ej minst på
dess merkantila utveckling, och ståthållaren Morits,
hvars befogenheter hufvudsakligen voro af militär art
och därför förlorade ofantligt i makt och betydelse i
och med vapenhvilan. Bakom dessa stodo två stridande
partier, städernas mäktiga köpmannaaristokrati,
som älskade freden, hyste fruktan för monarkien,
strängt fasthöll vid den provinsiella partikularismen
och i religiöst hänseende var "arminiansk",
d. v. s. tillhörde en riktning, som i vissa punkter
af vek från kalvinismen, å andra sidan det lägre
folket och hären, som fasthöllo vid kalvinismen i
dess strängaste form, hyste krigiska tendenser och
närde ett hemligt hopp, att republiken en gång skulle
förvandlas till en oranisk monarki. Under vapenhvilan
fördes striden med stor skärpa, särskildt på det
religiösa området; Morits vann seger så till vida,
att han lyckades få Oldenbarnevelt olagligt dömd och
afrättad (1619) och att en synod i Dordrecht (1618)
fastslog den kalvinistiska ortodoxiens herravälde.
1621 utbröt kriget med Spanien ånyo; till en början
fördes det utan egentlig framgång af Morits; denne
dog 1625 och efterträddes af sin både som statsman
och fältherre synnerligen framstående broder Fredrik
Henrik (1625-47), som styrde landet med så godt som
monarkisk makt till sin död. Nu fördes kriget mot
Spanien vidare med stor framgång; till sjöss utförde
amiralen Martin Tromp lysande bedrifter; äfven N:s
kolonialvälde och handel utvecklades på ett storartadt
sätt under Fredrik Henriks regering. Ståthållaren
hade emellertid att kämpa med ett starkt motstånd från
det oligarkiska partiet, som dock hölls tillbaka, så
länge han lefde; efter hans död lyckades emellertid
detta parti genomdrifva, att fred slöts med Spanien,
i Münster 1648. Spaniens konung erkände Förenade
Nederländerna som själfständig stat, stadfäste dem
i besittningen af deras eröfringar i Belgien samt i
Ost- och Västindien samt beviljade dem handelsfrihet
i alla spanska hamnar. (Om södra provinserna,
som kvarstannade under Spaniens välde och kallades
Spanska N., tills de 1713 afträddes till Österrike
och benämndes Österrikiska N., se Belgien.)
Fredrik Henrik efterträddes som ståthållare af sin
unge son Vilhelm II (1647-50); denne uppgjorde
en plan att fullständigt krossa borgararistokratien,
i förening med Frankrike börja kriget med Spanien
ånyo samt förskaffa sig full monarkisk myndighet;
han var redan på god väg att genomföra sina planer,
då han plötsligt bortrycktes af döden; hans änka,
en dotter till Karl I af England, gaf kort därefter
lifvet åt en son, Vilhelm. Nu satte sig emellertid
det oligarkiska partiet fullständigt i besittning
af makten; en unionsförsamling i Haag 1651 (Groote
vergadering) fastslog författningens republikanska och
partikularistiska karaktär, och genom den på grund af
en öfverenskommelse med Oliver Cromwell fastställda
seklusionsakten uteslöts oraniska huset från alla
ämbeten. I samma anda fattades af Hollands ständer
det s. k. eviga ediktet (1667), som sedermera (1670)
bekräftades af generalstaterna och som innehöll,
att ståthållarvärdighet för alltid skulle skiljas
från befälet öfver hären och flottan. Att styrelsen,
trots författningen, fick någon enhet och fasthet,
berodde därpå, att en utmärkt statsman åter fick
ledningen inom republiken, Johan De Witt. Denne
intog i egenskap af Hollands "rådspensionär"
(se d. o.) samma ledande ställning som förut
Oldenbarnevelt. Hans syftemål var att mot oraniernas
planer trygga den aristokratisk-republikanska
författningen och att befästa sitt fäderneslands
merkantila öfvervikt; hans utrikespolitik måste
därför få en öfvervägande fredlig riktning, utan
att han likväl ryggade tillbaka för ett energiskt
uppträdande, då republikens intressen det kräfde. I
två krig (1652-54 och 1665-67) med England sökte
N. värna sina handelsintressen och sitt herravälde på
hafvet, och genom sitt ingripande mot Karl X Gustaf
under dennes polska och danska krig skyddade de sina
handelsintressen i Östersjön. På grund af Ludvig XIV:s
anfall på Spanska Nederländerna slöt republiken 1668
den s. k. trippelalliansen med Sverige och England,
som nödgade franske konungen att för en tid uppge
sina planer. Men Ludvig förberedde sin hämnd;
på våren 1672 öfverskred han med en välrustad här
den värnlösa republikens gränser. Krigets olyckor,
den hotande undergången väckte till lif nederländska
folkets förbittring mot det aristokratiska partiet,
som försummat att sörja för landets försvar. En
revolution utbröt i Amsterdam, den unge prins
Vilhelm (III) af Oranien (1672-1702) valdes till
ståthållare, och De Witt blef jämte sin bror Cornells
mördad af en ursinnig folkhop. Republiken räddades
genom Vilhelm, som genom storartad energi och
diplomatisk skicklighet förstod att göra fiendens
segrar gagnlösa och organisera Europas motstånd mot
Ludvigs universalmonarkiska sträfvanden. I freden
i Nijmegen 1678 behöll republiken sitt område och
fick dessutom ett fördelaktigt handelsfördrag med
Frankrike; freden genomdrefs af det aristokratiska
partiet, under det att Vilhelm ville ha krig för att
mot Ludvig försvara Europas politiska och religiösa
frihet. Den franske själfhärskarens öfvergrepp,
hans reunioner (se d. o.), religionsförföljelser
och hårda despotism förskaffade slutligen åt oraniska
partiet segern inom republiken. N. understödde Vilhelm
i hans företag mot England 1688 och biträdde följande
år den stora alliansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
