Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nebukadnessar - Nebularhypotesen l. Nebularteorien. Se Kant-Laplaces hypotes och Kosmogoni - Nebulium. Se Nebulosa, sp. 667 - Nebulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedekia l. Sidkia (2 Kon. 24: 10-17) föranledde N. att
åter, 587 f. Kr., belägra Jerusalem, som intogs,
dock efter 1 1/2 års motstånd, och ånyo plundrades
(se närmare Israel, sp. 1004), hvarjämte folket
bortfördes i fångenskap till Babylonien. Efter
Judas fall förde N. krig mot Tyrus, som likväl
trotsade honom 13 år, samt med Egypten och
kanske Elam. Fastän stor krigare, berömmer N. sig
själf endast af fredliga värf, i synnerhet sina
byggnadsföretag. Ingen föregående babylonisk konung
kan mäta sig med honom i byggnadsifver och äfven
resultat. Hans intresse sträckte sig öfver hela
landet. Han ombyggde och utsmyckade sålunda de gamla
templen i Sippar, Larsa, Ur, Uruk och Borsippa. Men
det var i synnerhet Babylon själft, som han egnade
sin största omsorg. Af såväl inskrifter som nu af
Tyska orientsällskapet framgräfda lämningar framgår,
att N. ombyggt hela Babylon. Stadens ryktbara
murar, tempel, tempeltorn, palats, portbyggnader,
bro öfver Eufrat, processionsgata, kanaler - allt
har N. ombyggt eller nybyggt samt utsmyckat med
fulländad konstskicklighet och storslagen prakt (se
Babylon). Väl kunde N. i enlighet med Dan. 4: 27 säga:
"Se detta är det stora Babel, som jag har uppbyggt".
D. M.
Nebularhypotesen 1. Nebularteorien. Se Kant-Laplaces
hypotes och Kosmogoni.
Nebulium. Se Nebulosa, sp. 667.
Nebulosa (af lat. nebulosus, dimmig, töcknig),
astron., himlakropp af ett dimlikt utseende,
upptagande en i allmänhet ganska stor synvinkel. Några
få sådana, som t. o. m. äro synliga för goda ögon
utan tub, ha varit kända sedan början af 1600-talet,
men en mera omfattande kännedom om nebulosorna
begynte först mot slutet af 1700-talet genom
William Herschel. Nebulosornas parallaxer äro,
liksom stjärnornas i allmänhet, omärkliga, och dessa
världskroppar tillhöra därför ej vårt solsystem,
utan äro belägna på utomordentligt stora afstånd
utanför detsamma. Man fann ganska snart, att somliga
nebulosor, betraktade i mindre starka tuber, visade
sig som egentliga nebulosor, eller som små ljusa moln,
men däremot i en starkare tub läto "upplösa" sig i en
samling skenbart tätt hoppackade små stjärnor. Hos
dessa föremål var därför den dimlika konsistensen
endast skenbar, och de voro rätteligen att hänföra
till de s. k. stjärnhoparna. Den förmodan låg
därefter ganska nära till hands, att förhållandet
skulle vara lika för alla nebulosorna och att, om
än vissa bland dem äfven i de bästa tuberna ej läte
upplösa sig i stjärnor, detta vore beroende endast af
synförmågans och instrumentens ofullkomlighet. Men
till en sådan slutsats lät man dock ej förleda
sig, ty för Herschels skarpa blick blef det, genom
klassificering af nebulosorna efter deras yttre form,
massans fördelning m. m., klart, att man hade att
göra med föremål af väsentligen två olika slag,
nämligen egentliga nebulosor, sammansatta af ett
gasartadt ämne (hvilka naturligtvis funnos endast
bland de oupplösliga), och sådana, som utgjordes
af ett system af otaliga stjärnor eller solar (till
hvilka alla upplösliga och en del andra räknas). På
spektralanalytisk väg har man senare fått bekräftelse
härpå. Då W. Herschel började egna
sin uppmärksamhet åt nebulosorna, var endast ett
ringa fåtal kändt. Numera känner man tusentals
sådana. Införandet af fotografien på detta område
har varit af epokgörande betydelse. Nebulosor,
som förr kunde iakttagas endast med svårighet och
i de största tuber, kunna med lätthet fotograferas
äfven med ganska små instrument, och fotografierna
visa en rikedom på detaljer, hvarom man förr icke
hade en aning. Numera studeras dessa föremål nästan
uteslutande på fotografisk väg. De oupplösbara
nebulosorna äro till sin skenbara storlek, ljusstyrka,
form och struktur sinsemellan mycket olikartade,
men man kan dock särskilja vissa hufvudtyper,
af hvilka de viktigaste äro spiralnebulosorna, de
planetariska nebulosorna, ringnebulosorna och de
stora oregelbundna nebulosorna.
Spiralnebulosorna bestå i regel af ett jämförelsevis
ljusstarkt centralparti, från hvilket vanligen 2
spiralformigt vridna armar utgå (se pl., fig. 1). Hos
några äro redan vid det direkta betraktandet i tuben
spiralarmarnas mer eller mindre regelbundet formade
vindlingar skönjbara. Hos de flesta framträder
den karakteristiska spiralstrukturen först på goda
fotografier. Det har därför visat sig, att ett stort
antal nebulosor, som förr räknades till andra grupper,
i själfva verket är spiralnebulosor. En sådan är
t. ex. den stora Andromeda-nebulosan (fig. 4),
som är svagt synlig redan för blotta ögat. De
ljusstarkaste spiralnebulosorna, som man kunnat
spektralanalytiskt undersöka, visa ett kontinuerligt
spektrum, och i Andromedanebulosans spektrum har
man t. o. m. kunnat urskilja de viktigaste mörka
Fraunhoferska linjerna. Dessa nebulosor äro sålunda
med stor sannolikhet aflägsna stjärnsamlingar,
ehuru man aldrig, vare sig direkt i de stora tuberna
eller på fotografierna, kunnat "upplösa" dem i
stjärnor. Vissa af dem torde till en del bestå af
oupplösbara stjärnsamlingar, till en del af lysande
gasmassor. Spiralnebulosorna ha spelat en stor roll
i senare kosmogoniska teorier. Enligt Chamberlins
och Moultons teori skulle vårt planetsystem uppstått
ur en af små partiklar bestående stoftmassa, som
haft formen af en spiralnebulosa. Enligt andra
föreställningar skulle hela det stjärnsystem, till
hvilket vår sol hör och som har sin största utbredning
i Vintergatans plan, utgöra en stor spiralnebulosa. De
spiralnebulosor, som vi iakttaga på himmelen, skulle
enligt denna uppfattning vara stjärnsystem, analoga
med vårt Vintergatsystem och belägna på enorma
afstånd utanför detsamma.
De planetariska nebulosorna äro små regelbundet
cirkelformiga eller ovala nebulosor, som likna
en ljussvag planetskifva och däraf fått sin
benämning. Några förete i midten en stjärnliknande
förtätning; dessa kallas stundom "töckenstjärnor". -
Närbesläktade med de planetariska nebulosorna synas
de mera sällsynta ringnebulosorna vara. De
ha formen af en i allmänhet något oval ring (se
fig. 2), som vid betraktandet i en stor tub synes
vara mycket regelbundet och symmetriskt bildad, men
som på de bästa fotografierna visar sig ha en ganska
komplicerad struktur. De planetariska och ringformiga
nebulosorna måste vara föremål af helt annan natur
än spiralnebulosorna. Deras spektrum består af några
isolerade ljusa linjer, och dessa nebulosor kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
