Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Navigation - Navigationsakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilkas otillförlitlighet han med rätta mycket
beskärmade sig. Genom Mercators (se denne)
epokgörande uppfinning af de växande sjökorten
erhöll man just vid denna tid (hans världskarta
utgafs 1569) möjlighet att konstruera både fullt
tillförlitliga och för navigeringen utomordentligt
praktiska sjökort. Själf synes han emellertid, eget
nog, icke ha vågat så att säga taga steget fullt ut,
ty hans egna sjökort äro ej tillräckligt "växande";
och det dröjde en rundlig tid, innan man allmänt
förstod att tillgodogöra sig den värdefulla princip,
som han tillämpat. Härtill bidrog i hög grad den
omständigheten, att de flesta orters geografiska bredd
och längd icke voro tillräckligt noggrant bestämda,
hvadan i sjökorten uttagna kurser och distanser
sällan stämde med verkligheten. F. ö. saknade
man erforderlig kännedom om distansminutens (den
nautiska milens) längd. Sådan kännedom vanns först
genom R. Norwoods (d. 1675) gradmätningar,
hvilkas resultat offentliggjordes i "The seaman’s
practices" (1637), där knopens längd på logglinan
angafs till 51 fot (jfr Logg). - Emellertid hade
man från senare hälften af 1500-talet börjat allt
flitigare syssla med konstruktionen och utgifvandet
af sjökort. En stor holländsk atlas utgafs 1584,
och 1594 publicerade Blunderville en beskrifning af
Mercators kartor och glober jämte trigonometriska
tabeller. S. å. utgaf den ryktbare navigatören
J. Davis (se denne) ett länge högt skattadt,
"för sjömän, ej för lärda i land" afsedt arbete
"The seaman’s secrets", hvari han bl. a. beskrifver
storcirkelsegling samt föreslår i st. f. den vanliga
jakobsstafven en "bakstaf" (vid hvars användande
observatören vänder ryggen mot solen), hvilken staf,
försedd med spegel, kan anses vara första upphofvet
till reflexionsinstrumenten. E. Wright från
Cambridge utgaf 1599 ett monumentalt arbete, "Certain
errors in navigation detected and corrected", och 1600
en världskarta i Mercators projektion. Han upprättade
en tabell öfver magnetiska deklinationen samt
afhandlade bl. a. horisontens dalning, refraktionen
och parallaxen. Då Napiers "Canon mirificus"
publicerats (1614), uppskattade Wright genast värdet
af logaritmerna för navigationen. F. ö. beräknade
han meridionaldelarna för hvarje minut af latituden
m. m. Longituden till sjöss bestämdes alltjämt
uteslutande med tillhjälp af bestickräkningen; men
ett ofantligt arbete, resulterande i otaliga förslag,
nedlades på problemet att noggrannare utröna den
geografiska längden, och stora penningpris utfästes
för dess tillfredsställande lösning. En tid trodde
man sig kunna nå målet genom att upprätta noggranna
isogonkartor; mot slutet af 1600-talet föreslogos
observationer af Juppiters månar, men de allra
flesta förslagen rörde sig om observationer på
jordens måne (stjärnockultationer, måndistanser och
månhöjdsobservationer). Så länge man hvarken egde
noggranna måntabeller eller för sjöbruk lämpade,
noggranna vinkelmätningsinstrument eller säkra ur,
visade sig problemet emellertid olösligt. Det var
först sedan Newtons, Keplers, Flamsteeds, Halleys,
Bradleys m. fl. stora astronomers upptäckter,
observationer och publikationer burit frukt och sedan
den af Hadley 1731 uppfunna spegelkvadranten
1. sextanten hunnit fullkomnas, som det viktiga
problemet fann sin praktiska lösning. Från denna
tid och
sedan den af J. Harrison (se denne) 1735 konstruerade
kronometern kommit till användning ombord, kan
man räkna den nyare navigationens upprinnelse. -
Af synnerlig betydelse för navigationen blefvo de af
T. Mayer i Göttingens universitets "Commentarie" 1753
införda nya sol- och måntabellerna, i hvilka rättelser
för aberrationen och nutationen införts. De
utomordentliga astronomiska tabellverk, som
sedermera publicerats, lämna, åtminstone för nautiska
ändamål, ingenting öfrigt att önska (se Astronomiska
årsböcker). Vid sidan af dem har navigatören behof
af särskilda nautiska tabeller. Sådana finnas i
alla sjöfartsidkande länder; "Maskelyne’s tables"
torde vara de första af större omfattning. I Sverige
användes sedan mer än 60 år tillbaka företrädesvis
E. G. af Klints ypperliga tabellverk. - Det utan
jämförelse största och mest omfattande arbete
för navigeringsändamål, som under de senaste
hundra åren utförts och som alltjämt pågår med
ökad intensitet, är sjömätningen samt utgifvandet
af sjökort och seglingsbeskrifningar. - De stora
geografiska upptäckternas historia sammanhänger
nära med navigationsvetenskapens; se Geografi,
sp. 964-970, samt Kartprojektion och Sjökort.
H. W-l.
Navigationsakten är det vanliga namnet på en 1651 af
engelska parlamentet utfärdad lag om utländska fartygs
rätt att deltaga i sjöfarten på England och dess
kolonier. Den riktade sig närmast mot holländarna,
men var blott ett fullföljande af en (ej blott i
England) alltsedan medeltidens sista århundraden
(i England fr. o. m. 1381) förd politik med syfte
att utveckla landets sjöfart och därmed stärka
dess sjöförsvar - alltså en typisk merkantilistisk
sträfvan (se Merkantilsystemet, sp. 174-175). 1651
års lag ersattes efter restaurationen af en ny, 1660,
och denna utbyggdes sedan under de närmast följande
hundra åren. Samtidigt följde de flesta länder samma
politik, Sverige särskildt genom produktplakatet
(se d. o.) 1724. - De engelska navigationsakterna
hade en dubbel uppgift. För det första åsyftades
att i största möjliga utsträckning förbehålla
sjöfarten på det egna landet åt moderlandets och
koloniernas fartyg. Utomeuropeiska produkter fingo
importeras endast på sådana fartyg, och detsamma
gällde åtskilliga europeiska varor, bl. a. de i
den svensk-finska exporten betydelsefulla hampa,
tjära och trävaror, öfriga europeiska produkter
kunde sändas äfven med produktionslandets fartyg;
om de infördes på engelska fartyg, måste det i regel
ske från produktionslandet. Kustfart och fiskimport
voro därjämte direkt eller indirekt förbehållna
engelska fartyg. Med dessa föreskrifter till
sjöfartens uppmuntran följde sedan för det andra en
mycket viktig kolonialpolitisk reglering (jfr Koloni,
sp. 585). All handel mellan England och dess kolonier
var förbehållen brittiska väldets fartyg, och en
rad viktiga koloniala produkter (s. k. "enumerated
commodities") fick ej sändas till orter utanför
England och kolonierna, ehuru de efter uppläggning i
England vanligen kunde reexporteras. Sålunda sökte
man nå merkantilismens mål, ett ekonomiskt enhetligt,
själftillräckligt rike. Kolonierna åtnjöto därvid
så många fördelar på moderlandets marknad, dels genom
själfva dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
