Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nattvarden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
l. Herrens heliga nattvard, Altarets sakrament (inom
katolska kyrkan eucharisti, se d. o.) kallas det
inom alla kristna kyrkosamfund och bekännelser, med
undantag af några få sekter (såsom kväkarsamfundet
och shakersamfundet), förekommande sakramentala
firandet af Kristi död under åtnjutande af bröd och
vin, hvarvid vinet alltid, efter bruket vid den första
nattvarden, är hälldt i en kalk (se d. o.) Enligt
de synoptiska evangelierna och l:a Korintierbrefvet
instiftades nattvarden af Kristus själf, då han
natten före sin död tillsammans med sina tolf apostlar
firade påskmåltiden. Denna gammaltestamentliga måltid
var en årligen återkommande rituell påminnelse
om israeliternas sista måltid i Egypten och
således också om deras befrielse ur den egyptiska
träldomen. I Kristi instiftelse af nattvarden vid
detta tillfälle låg en förklaring, att betydelsen af
den gammaltestamentliga påskmåltiden nu vore slut,
sedan den hela människosläktet gällande förlossningen
ur syndens träldom genom Kristus skulle inträda,
hvilken förlossning räddningen ur den egyptiska
träldomen profetisk-symboliskt förebådade. Nattvarden
skulle således träda i den gamla påskmåltidens ställe
och för de kristna vara en påminnelse om förlossningen
genom Kristus. Och firandet af detta heliga minne
genom nattvarden skulle tillika förmedla föreningen
(lat. communio) emellan Kristus och de kristna
(häraf namnet kommunion, se d. o.) samt
tillika vara ett föreningsband mellan de kristna
inbördes. Denna nattvardens betydelse är tydlig
och klar enligt de s. k. instiftelseorden, sådana
dessa återfinnas i de ofvan nämnda nytestamentliga
skrifterna, och den är gemensam för alla kristna
kyrkosamfunds uppfattning. Men f. ö. skilja sig
de olika konfessionerna såväl i själfva läran om
nattvarden som i sättet att fira den.
I den äldsta kristna tiden firades nattvarden, i
öfverensstämmelse med dess stiftande vid en måltid
(påskmåltiden), tillsammans med kärleksmåltiderna
(agaperna) "här och där i husen" (Apg. 2: 46) och
var således ingen till den egentliga gudstjänsten
hörande akt. Detta förhållande började redan
i 2:a årh. upphöra i sammanhang med agapernas
försvinnande, och vid slutet af 4:e årh. utgjorde
nattvardsfirandet öfverallt i den kristna världen
huvudbeståndsdelen af den kyrkliga gudstjänstens
andra afdelning, den s. k. missa fidelium, till
hvilken endast församlingens döpta medlemmar och
sista klassens katekumener hade tillträde. Hvad angår
den dogmatiska uppfattningen af nattvardens väsen,
spåras bland de äldre kyrkofädema olika riktningar:
a) en spiritualistisk, som antog ett blott andligt
ätande och drickande (Clemens Alexandrinus, Origenes),
b) en realistiskt enligt hvilken en substantiell
förening egde rum i nattvarden mellan brödet
och vinet samt Kristi lekamen och blod (Ignatius,
Justinus, Irenæus), och c) en vacklande mellan båda
(Tertullianus och Cyprianus). I sammanhang med att
prästerskapet alltmera betraktades som ett från de
öfrige församlingsmedlemmarna (laici) afsöndradt stånd
(clerus) i gammaltestamentlig anda började nattvardens
firande betraktas som en offerhandling. Prästen blef
en offerpräst, hvars viktigaste och heligaste funktion
var utförandet af nattvardsoffret. En i
betydlig grad medverkande orsak till denna uppfattning
var det gamla bruket att genom frivilliga sammanskott
eller "offer" (lat. oblationes) anskaffa medel
till kärleksmåltidernas firande. Då nattvarden
småningom skildes från dessa måltider och de
själfva helt och hållet upphörde, bibehöll sig
dock bruket att på detta sätt anskaffa medel till
nattvardselementen, bröd och vin. Dessa kallades då
"oblationes", hvaraf småningom uppkom föreställningen,
att själfva nattvarden var en "oblatio", ett offer,
"mässoffer" (ett minne häraf är det ännu begagnade
namnet oblat på brödet i nattvarden). Inom kort
utvecklades sedan kyrkoläran om mässoffret) och som
dess grundläggare kan betraktas biskop Cyprianus
i Kartago (d. 258). Påfven Gregorius den store
(590-604) utbildade vidare denna lära: nattvarden vore
ett återupprepande på oblodigt sätt af Kristi blodiga
offer på korset. I sammanhang med denna lära om
mässoffret framträdde också transubstantiationsläran,
d. v. s. den läran, att brödet och vinet under
prästens uppläsning af instiftelseorden med
åtföljande bön ("konsekrationen") förvandlas till
Kristi lekamen och blod. Redan i 2:a årh. finnas
antydningar om en sådan åsikt hos Justinus Martyr, och
i 4:e årh. framträder den tydligt i Västerlandet hos
biskop Ambrosius i Milano, i Österlandet hos biskop
Chrysostomos i Konstantinopel. I västerländska kyrkan
utvecklades den vidare efter Gregorius den store
och framställdes slutligen i bestämd formulering och
motivering af Paschasius Radbertus (d. 865 som munk
i Corvey). Visserligen förfäktades i motsats till
denna lära en mer andlig uppfattning af nattvarden af
munken Ratramnus och andra teologer. Men den sinnliga
uppfattningen hade redan blifvit rotfäst och blef
det efter denna tid ännu mer både bland klerus och
lekmännen (laici). Då Berengar af Tours i midten af
11:e årh. uppträdde med det påståendet, att "brödet
och vinet genom konsekrationen blott helgades till
bärare af Kristi lidandes och döds frukt, som på ett
andligt sätt meddelades åt de troende", fördömdes han
af påfven Leo IX som kättare på en synod i Rom 1050;
och då han det oaktadt fortsatte att drifva sin lära,
tvangs han att afsvärja den på ett par synoder i
Rom 1059 och 1079. På 4:e Lateransynoden, 1215,
förklarades högtidligen transubstantiationsläran
för kyrklig dogm. Därmed var frågan orubbligt
afgjord. Dock voro gensägelserna icke tystade. En
mindre krasst sinnlig uppfattning hyste Hus
(d. 1415) och efter honom husiterna i slutet på
medeltiden. Wycliffe (d. 1384) samt hans anhängare
förfäktade väsentligen samma åsikt som Berengar
I sammanhang med förvandlingsläran uppkom redan i
5:e årh. bruket att undanhålla lekmännen kalken på
den grund, att några droppar af Kristi blod lätt
kunde bortspillas och Kristi blod ju ändå alltid
meddelades vid kommunionen, då det till Kristi
lekamen förvandlade brödet (hostian) räcktes åt
nattvardsgästerna, den s. k. "konkomitansläran" (se
Konkomitans), som blef lag 1217, genom en
förordning af påfven Honorius III, och sanktionerades
på mötet i Konstanz 1415 samt af Tridentinska mötet
och var en af orsakerna till husitkrigen. En annan
konsekvens af förvandlingsläran var tillbedjan af
de invigda nattvardselementen samt inrättandet 1264
af Kristi lekamens fest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
