Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalister - Nationalistpartiet, på Irland. Se Nationalister - Nationalitet - Nationalitetsbevis - Nationalitetscertifikat. Se Certifikat - Nationalitetshandlingar - Nationalitetslag - Nationalitetsmatrikel - Nationalitetsprincip - Nationalkaraktär - Nationalkassor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jfr A. Törngren, "Från våra dagars Ryssland" (1911).
1-3. V. S-g.
Nationalistpartiet, på Irland. Se Nationalister 1.
Nationalitet (af nation, se d. o.), folkegendomlighet,
nationalkaraktär; nationell själfständighet;
egenskapen att tillhöra något visst folk.
Nationalitetsbevis, af beskickning eller konsulat
utfärdadt intyg, att en person är i besittning af
svensk nationalitet.
Nationalitetscertifikat. Se Certifikat.
Nationalitetshandlingar, jur., kallas de handlingar,
som hvarje svenskt fartyg, hvars dräktighet uppgår
till tjugu tons eller därutöfver och som är afsedt
för handelssjöfart eller resandes fortskaffande,
skall vid fart till ort utom Sverige medha för
att styrka sin nationalitet. Dessa handlingar äro
nationalitets- och registreringscertifikat (se
Certifikat) samt sjömansrulla (se d. o.). Fartyg,
som ej är försedt med dylika handlingar, må ej från
svensk hamn utklareras. Vid anlöpande af utländsk
hamn skola i regel nationalitetshandlingarna uppvisas
för svenske konsuln därstädes. Under krig mellan
främmande sjömakter skola på fartyg, som vill åtnjuta
med neutraliteten förbundna förmåner och rättigheter,
nationalitetshandlingarna alltid under resorna vara
tillgängliga. Det är också befälhafvaren förbjudet
att inneha oriktiga eller dubbla skeppshandlingar. Jfr
k. förordn. 4 dec. 1903, k. kung. 30 april 1904 och
k. förordn, ang. konsulatväsendet 24 sept. 1906 § 44.
I. Afz.
Nationalitetslag, intern. privatr., kallas det
lands lag, i hvilket en person är medborgare eller
undersåte, så vidt denna lag är tillämplig som
personalstatut. Se vidare Internationell privaträtt.
Rld.
Nationalitetsmatrikel, vid beskickning och konsulat
förd liggare öfver personer inom deras resp. distrikt,
som åtnjuta svenska medborgerliga rättigheter.
Nationalitetsprincip är grundsatsen, att folkens
uppdelning i statssamhällen bör ske efter nationalitet
(= kulturell samhörighet). Om ock aldrig helt och
hållet främmande för det politiska lifvet, blef
denna grundsats dock en medveten faktor i detta
först genom den nationella väckelse, som framkallades
af det napoleonska universalväldet (se Napoleon l,
sp. 443), och efter dettas fall har sträfvandet att
praktiskt genomföra densamma utöfvat ett bestämmande
inflytande på Europas historia. Dess verkningar
ha varit dels enande, dels splittrande. De förra
ha framträdt, där ett folk af samma nationalitet
varit fördeladt på olika stater, såsom i Tyskland
och Italien. De senare åter, när folkelement af olika
nationalitet varit sammanförda i en stat, såsom i den
österrikiska monarkien, i Danmark och i Turkiet. När
hindren af det ena eller andra slaget för nationell
samling berott af furstelegimiteten (se Legitim), har
nationalitetsprincipen verkat såsom en revolutionär
kraft mot denna. I nationalitetsidéns tjänst ha flera
af nyaste tidens statsmän, såsom Bismarck-Schönhausen
och Cavour (se dessa ord), vunnit sin storhet,
och en tillämpning däraf var den af Napoleon III
uppställda principen om folkomröstning såsom villkor
för territoriella förändringar. Ehuru uttryck för
det berättigade krafvet på motsvarighet mellan
nationell och politisk samhörighet, kan dock
nationalitetsprincipen verka skadligt, antingen
om mäktigare folk i ett alltför vidsträckt
nationalitetsbegrepps namn söka med sig politiskt
införlifva mindre folk, hvilka vilja och ha
förutsättningar att kunna lefva ett eget statslif
- hvarpå den panslavistiska rörelsen under rysk
ledning är ett exempel - eller om en bornerad
nationalitetskänsla hindrar 1. omintetgör naturliga
och nyttiga politiska sammanslutningar. Stundom har
också nationalitetsprincipen fått tjäna som medel för
syften, som visserligen delvis kunnat rättfärdigas
därigenom, men delvis stått i strid därmed,
såsom när ej blott de tyska, utan också de danska
områdena i Slesvig-Holstein skildes från Danmark. För
Sverige med dess nationellt enhetliga befolkning har
nationalitetsprincipen endast haft någon betydelse i
form af sträfvanden att på grund af ett skandinaviskt
nationalitetsbegrepp åvägabringa sammanslutning mellan
de nordiska rikena (se Skandinavism) eller i form af
den i motsatt riktning gående norska separatismen. Jfr
S. J. Boéthius, "Olika uppfattningar af orden folk^
nation, folkrepresentation och nationalrepresentation"
(i "Statsvetenskaplig tidskrift", 1908).
S. B.
Nationalkaraktär, Folklynne, den tendens till
utveckling af vissa särskilda egenskaper, som
gör sig gällande inom hvarje folkindividualitet,
och den utvecklingsgrad, som den hunnit, under
inverkan af naturbetingelser och historiska
öden. Studiet häraf ansågs förr falla h. o. h. under
de naturvetenskapliga, induktiva metoderna;
enligt den nyare åskådningen måste träda
härtill äfven de metoder, som äro specifika för
själslifvets utforskande. Ett mycket bekant arbete
på nationalkaraktärens område är G. Sundbärgs
"Det svenska folklynnet" (1911). Jfr äfven V. von
Heidenstam, "Om svenskarnes lynne" (1896).
Nationalkassor, sjöv., namn på två af svenska
skeppsrederier bildade fonder, hufvudsakligen
afsedda att lämna ersättning åt resp. rederier
för de kostnader, som dessa få vidkännas för
sjukt och skeppsbrutet sjöfolks hemförskaffande
till fäderneslandet. Af räntemedlen kunna anslag
göras äfven till andra ändamål, som ha gemenskap
med skeppsfarten, såvidt icke fonderna därigenom
bringas ned under bestämdt minimikapital. - Den ena
kassan bildades 1772 i Stockholm, den andra 1773
i Göteborg. Fonderna uppgingo 1911 till 174,736
kr. (Stockholm) och 78,259 kr. (Göteborg). Enligt
reglementena skulle afgifterna till dem upphöra,
så snart fonderna blefve tillräckligt stora
för de afsedda ändamålen. Med anledning däraf
upphörde Göteborgsrederierna redan 1840 med sina
afgifter. Deras kassa uppgick då till 34,000
kr I Stockholm däremot ha afgifter erlagts ända
t. o. m. 1886, hvadan denna kassa nu är i stånd
att äfven lämna åt dem, som åtnjuta gratial från
sjömanshusfonden, ett årligt tillskott, utgörande för
sjökaptener 90, för styrmän och maskinister 40-70 och
för sjömän 30-50 kr. I Göteborg däremot utbetalas inga
gratial af nämnda fond; däremot lämnar denna medel
till Sjömannasällskapet i Göteborg (2,000 kr. om året)
och till ett läsrum för sjömän (600 kr.). Fonderna
stå fortfarande under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
