Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhället, saknat en viss sanning, ett visst värde med
hänsyn till rådande förhållanden" (Ashley). För Knies
gafs det inga lagar för, utan blott analogier mellan
skilda folks ekonomiska utveckling; så långt går ej
den yngre gruppen. – Den andra hufvudanmärkningen mot
den ortodoxa skolan gäller dess alltför begränsade
och isolerade utgångspunkt: människans timliga
egenintresse (enl. Hildebrand vardt nationalekonomien
en "egoismens naturalhistoria"). Gentemot
den abstrakta l. "ekonomiska" människan ställa
"historikerna" en människa "med kött och blod", med
både egoistiska och altruistiska bevekelsegrunder. Med
denna realistiska hållning är den induktiva metoden,
enkannerligen den historiska och statistiska,
den gifvet naturliga, ehuruväl deduktionens
nödvändighet börjar alltmer erkännas. – I den
mån "historiker" uppställa och utveckla allmänna
nationalekonomiska doktriner, närma de sig än den
klassiska, än den hedonistiska skolan. Inom tyska
språkområdet har skolan gjort en fruktbärande
insats på det socialpolitiska fältet genom Verein
für sozialpolitik (se Katedersocialister). En
senare framträdande objektivistisk riktning
vill från det vetenskapliga arbetet utmönstra
de etiska och politiska elementen. Äfven i
icke-tysktalande länder är "historikernas" ståndpunkt
relativt socialreformatorisk, men ofta samtidigt
protektionistisk. – En särställning intar Ad. Wagner
(se d. o.), som ger ett mycket betydande rum åt
egenintresset, häfdar deduktionens likaberättigande
med induktionen, ställer inom den senare statistiken
framför historien, har teoretiskt mycket gemensamt
med "klassikerna", men blef katedersocialisternas
statssocialistiska flygelman.
Den hedonistiska skolan är det allt vanligare
namnet på den riktning, som eljest benämnes
gränsnytte-teoretiker, österrikare etc. Namnet
(jfr Eudemonism) beror på skolans teoretiska
grundval, en värdelära med utgångspunkt i
subjektiva uppskattningar om tillfredsställelse
och saknad, lust och olust. Hufvudnormen för ett
förråds bytesvärde utgöres af dettas gränsnytta,
d. ä. nyttan (förmågan af behofstillfredsställelse)
hos den del af förrådet, som vi minst behöfva eller
som befinner sig närmast slutgränsen för vårt behof;
"gränsnytta" utbytes också mot "marginal önskvärdhet",
bestämd af det minst intensiva af våra behof (jfr
Värdelära). Skolans metod är gifvetvis den deduktiva;
den låter de klassiske nationalekonomernas behandling
af de ekonomiska företeelserna, och i viss mån äfven
deras "ekonomiska människa", komma till heders. Men
dess psykologi är fördjupad. Klarare dch vidare är ock
dess öfverblick öfver företeelserna såväl under det
dynamiska, det aktuella, i rörelse stadda ekonomiska
tillståndet med dess skiftningar och slitningar,
som under det tänkta statiska tillståndet, vid ett
gifvet jämviktsläge med en mot efterfrågan smidig
tillgång och i öfrigt stationära förhållanden. Skolans
värdeuppfattning förebådas af Swedenborg, för hvilken
begärlighet var värdets grundval, och af Condillac
(se d. o.). Som dess grundläggare betraktas allmänt
engelsmannen Jevons (se d. o.) och österrikaren
K. Menger (se d. o.). Den har fördelat sig på
två grenar: 1) den psykologiska (den egentliga
"österrikiska skolan") och 2) den matematiska. Jevons
företrädde båda riktningarna, medan Menger
anförde den "psykologiska", därvidlag stödd och
kompletterad af sina landsmän v. Wieser och Böhm von
Bawerk, hvars kanske ännu större betydelse ligger
i hans kapital- och kapitalränteteori (jfr Böhm von
Bawerk, Rau, Ränta) samt v. Philippovich (se d. o.),
som samtidigt tillhör "historikerna". Skolan har
vunnit ett särskildt fotfäste i Förenta staterna,
där, efter F. A. Walkers (se d. o.) inflytelserika
uppträdande mot den klassiska lönefondsteorien, Henry
Georges glänsande agitatoriska förkunnelse och den
historiska skolans inträde, de nationalekonomiska
studierna drifvits alltmer energiskt, med
en värdefull litteratur som resultat. Till
"österrikare" i Amerika räknas bl. a. Patten,
Clark, Seligrnan, Fetter och i viss grad Taussig
(se d. o.). Särskildt ha amerikanerna lagt sig vinn
om att på fördelningsproblemet genomgående tillämpa
gränsnytte- och gränsproduktivitetssynpunkten. I
Storbritannien fick denna skola en förklarande
representant i W. Smart (se d. o.); dess hufvudtankar
framträda mer eller mindre utbildade hos flera af
de nu verksamme brittiske förf., äfven hos Marshall
(se denne). Skolan företrädes af bl. a. Pierson
(Holland) och i viss mån Landry (Frankrike). –
Den matematiska riktningen skiljer sig från den
psykologiska förnämligast i bruket af den matematiska
metoden. Delande den hedonistiska utgångspunkten,
"ett maximum af tillfredsställelse med ett minimum
af uppoffring", återför denna riktning hela den
ekonomiska vetenskapen, till en bytesmekanik. Skolan
inleddes af fransmannen Cournot (se d. o.) och tysken
Gossen (d. 1858), hvilka länge ignorerades. Jevons
och Walras (se d. o.) gåfvo fart åt riktningen, bland
hvars ledande män märkas italienarna Maffeo Pantaleoni
och Vilfredo Pareto, engelsmännen Edgeworth,
Wicksteed (se d. o.), fransmannen Colson (f. 1853)
och amerikanen I. Fisher (f. 1867). – På området för
ekonomisk och social politik intaga den hedonistiska
skolans män af båda riktningarna skilda ståndpunkter.
Nationalekonomiens historia i Sverige utmärkes först
af den rikhaltiga litteratur, som under frihetstiden
gaf uttryck åt de merkantilistiska åskådningarna,
för hvilka redan Risingh (se d. o.) varit en
tolk. Swedenborgs anteciperande af den subjektiva
värdeläran är nämndt. Polhem häfdade, vid sidan af
vissa merkantilistiska tänkesätt, handelsfrihetens
princip. Nordencrantz och J. F. Kryger (se dessa)
förete en del afvikelser från merkantilismen,
medan den rent oppositionella ställningen intages af
Lars Salvius, Scheffer (se d. o.) o. a. Den åt detta
system egnade svenska litteraturen upptog alster och
rönte f. ö. starka påverkningar särskildt af engelska
författare. När sedermera reformmerkantilismens olika
riktningar och den radikalare frihandelsströmningen
framträda i Frankrike, blir den sålunda uppväxta
litteraturen i viss utsträckning åberopad, anförd
och öfversatt här i Sverige, Förutom redan nämnda
svenska reformmerkantilistiska förf. hörde till
denna kategori bl. a. C. Leuhusen, P. Stenhagen
och P. N. Christiernin, hvilken bröt äfven med den
merkantilistiska centraldoktrinen. Detta är i viss
utsträckning fallet med Edv. Runeberg (se d. o.),
som tillika med yngre brodern Efraim O. Runeberg
(se d. o.) intar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
