Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidtagas i välstånds- och välfärdssyfte. Sådana
förhållningsregler gälla det
praktisk-ekonomiska lifvet i allmänhet
samt stats- och kommunalmyndigheterna i
synnerhet. Jfr Agrarpolitik, Handelspolitik,
Socialpolitik. III. Finansvetenskap l. läran om stats-
(inkl. kommunal-)hushållningen. Den omfattar en
metodisk framställning af de grundsatser, enligt
hvilka staten och andra offentliga korporationer skola
ändamålsenligast skaffa och förvalta de medel, som de
för sina olika uppgifter behöfva. Denna gren plägar
med principerna för lagar, förordningar etc., hörande
till ämnet, sammanfattas till den själfständiga
juridiska disciplinen finansrätt.
De olika metoder, som användas för att upptäcka och
framställa de ekonomiska sanningarna, falla inom de
två hufvudområdena deduktion och induktion. Vid
den deduktiva metoden (som inom den ekonomiska
litteraturen också bär namnen "apriorisk", "exakt",
"rationell", "syntetisk" m. fl.) sluter man från det
mer allmänna till det mindre allmänna. Som en gren
af denna betraktas den matematiska metoden. Dess
bruk motiveras sålunda: matematiken, vetenskapen
om storheter, kan tillämpas, hvar- och närhelst man
har att göra med kvantitativt bestämda företeelser,
följaktligen äfven inom nationalekonomien, som
i så väsentlig grad befattar sig med kvantitativa
förhållanden. Störst torde resultaten af denna metod
varda genom användandet af matematiska symboler
och geometriska figurer för framställningen af vissa
storhets- och ömsesidiga afhängighetsförhållanden hos
de ekonomiska elementen. Vid den induktiva metoden
(som äfven benämnes "a-posteriorisk", "realistisk",
"empirisk", "analytisk" o. a.) sluter man från det
mer speciella till det mer allmänna. I det induktiva
förfarandet ingår dels "den ovetenskapliga dagliga
iakttagelsen", som måste ha en viss massomfattning för
att vara någorlunda giltig, dels den vetenskapliga
specialiakttagelsen. Den historiska såväl som den
statistiska äro egentligen särskilda grenar af den
induktiva metoden. Den statistiska fyller framför
den historiska krafven på kvantitativt omfång
och enkannerligen på systematisk och metodisk
behandling. Den historiska har sin styrka i en
allsidigare beskrifning af företeelserna och en
fylligare uppfattning af samhällslifvets typiska
former. – Allt allmännare erkännes, att de båda
metoderna, den induktiva och den deduktiva, behöfva
och komplettera hvarandra.
De vetenskaper, som nationalekonomien direkt tar
i sin tjänst, äro sålunda statistiken, historien
och matematiken. Speciellt lifligt är sambandet med
psykologien. I synnerhet nat.-ekon:s praktiska sida
har sina gifna förbindelser med natur- och framför
allt de tekniska vetenskaperna Som samhällsvetenskap
är den nära befryndad med rätts- och statsvetenskaperna
jämte etiken samt (utom historien och statistiken)
etnologien, religionsvetenskapen m. fl.; tillsammans
med dem lämnar den forskningsmaterial åt sociologien
(se d. o.).
De nationalekonomiska teoriernas historia faller inom
två stora tidsrum; gränsen drages vid 1700-talets
midt, då fysiokratismen framträdde som den första
egentliga vetenskapliga skolan. Ekonomiska ämnen
berördes af den klassiska forntidens
filosofer. Betydelsefullast i detta afseende är
Aristoteles, hvars "krematistik" (rikedomslära) i
viss mån var nationalekonomiens förelöpare. I motsats
till Platons begränsade kommunism häfdar Aristoteles
den privata eganderättens princip; samtidigt försvarar
han slafveriet. Han skilde mellan bruksvärde och
bytesvärde och gaf åt penningarna karaktären af både
värdemätare och bytesmedel. Under romerska rikets tid
vann det nationalekonomiska tänkandet inga nämnvärda
direkta bidrag. Romarna utöfvade emellertid
ett mycket betydande indirekt inflytande öfver
nationalekonomien ända fram till sena tider, nämligen
genom sina jurister, som skarpsinnigt utvecklade vissa
ekonomiska begrepp och afgjorde ekonomiska rättsfrågor
med resultat af en utomordentlig räckvidd. Under
den klassiska forntiden utvecklades visserligen i
någon mån produktionsteorien, särskildt med hänsyn
till arbetsdelningen; men fördelningsteorien var
i högsta grad försummad. Aristoteles samt romare,
såsom Cato, utdömde låneräntan. Lånen betraktades
också som försträckning af ofruktbara penningar,
hvilka användes företrädesvis för konsumtion. Räntan
blef dock så mycket nödvändigare, när affärslifvet
rikt utvecklades under romerska kejsartidens senare
århundraden; men, ehuru legalt giltig, fick den
intet teoretiskt ekonomiskt berättigande. I den mån
penninghushållningen undanträngde naturahushållningen
(se d. o.), egnades viss uppmärksamhet åt penningens
teori. Men pristeorien försummades starkt. – Utanför
den grekisk-romerska kulturvärlden formades under
forntiden relativt utpräglade ekonomiska uttalanden
och grundsatser, särskildt hos kineserna. – Under
medeltiden låg det ekonomiska tänkandet nere ända
fram till 1100-talet, då det väcktes till lif
af de nya förhållanden, som inträdde, ej minst i
samband med korstågsrörelsen. Nu hade slafveriet
alltmer försvunnit i den af kristendomen bestämda
samhällsluften. Naturahushållningen undanträngdes
af penninghushållningen, medan handeln och
handtverken vunno allt vidare utrymme i mån af
stadsväsendets och den interurbana samfärdselns
utveckling. Bytesproblemet sköts i förgrunden och fick
en etisk-religiös behandling, naturligt nog i en tid,
då nationalekonomien var en del af teologien. Den
alltbehärskande kyrkans ställning till ekonomiska
ärenden fick konkreta uttryck i de rättssatser,
som sammanfattats i "Corpus juris canonici" (se
Kanonisk rätt), medan den teoretiskt grundlades
i skolastikernas skrifter. Bland skolastikerna
intogs härvidlag det främsta rummet af Tomas från
Aquino (se d. o.), som i mycket upptog Aristoteles’
ekonomiska tankar. I mer eller mindre afgjord motsats
till inslag af kommunism hos kyrkofäder häfdade
Tomas den privata eganderätten som under gifna
förhållanden förenlig med den naturliga rätten. Inom
vissa gränser erkände de skolastiske teologerna
handelns berättigande och godtogo äfven en måttlig
handelsvinst (till familjeuppehälle etc.). Men
för vinstbegärets stäfjande utbildade Tomas och
andra den af stadshushållningens praxis motsvarade
doktrinen om "justum pretium", det riktiga priset:
att för hvarje artikel vid hvarje tidpunkt gåfves
ett riktigt pris, under eller öfver hvilket varan ej
finge säljas, m. a. o. ett slags normalpris (se Pris),
företrädesvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
