Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Försöket misslyckades fullkomligt. N. togs till
fånga och hade enligt lagen förverkat sitt lif. Men
Ludvig Filip lät i Lorient inskeppa honom till
Nord-Amerika. Sommaren 1837 återkom N. till
Schweiz, där hans moder kort därefter afled,
5 okt. 1837. Franska regeringen, understödd af
Österrike och Preussen, framställde en önskan, att
N. måtte utvisas från Schweiz’ område. Ehuru denna
begäran afslogs, ansåg N. rådligast att uppsöka en
säkrare tillflyktsort och afreste i okt. 1838 till
England. Där utgaf han 1839 Des idées Napoléoniennes,
den märkligaste af alla hans många skrifter, hvari han
sökte utveckla de ledande grundtankarna i Napoleon
I:s politik. Där uppgjorde han och hans förtrogne
vän Persigny i tysthet nya planer till kullstörtande
af Ludvig Filips tron. Det första kejsardömets
popularitet syntes 1840 få nytt lif till följd af
den rörelse, som beslutet om hemförande af kejsarens
lik från S:t Helena framkallat i Frankrike. Litande
därpå, landsteg N. 6 aug. 1840 med Persigny, general
Montholon och omkr. 100 väpnade anhängare på franska
kusten ej långt från Boulogne. Men försöket att
förmå garnisonen i Boulogne till affall misslyckades
fullkomligt. N., som jämte sina flesta följeslagare
tillfångatogs, dömdes af pärsdomstolen 6 okt. 1840
till lifstids fängelse och fördes följande natt till
slottet Ham i Picardie, där han använde sin tid till
ett flitigt författarskap. Han utgaf bl. a. Fragments
historiques ou comparaison des revolutions de 1688
et 1830 (1841), hvari han våldsamt angrep Ludvig
Filips regering, Analyse de la question des sucres
(1842), den ryktbara broschyren Extinction du
paupérisme (1844), en filantropisk-socialistisk
skrift, som väckte stort bifall bland arbetarna
och för författaren blef ett trappsteg till franska
republikens presidentstol, Réponse à M. de Lamartine
(s å.), hvari han vederlägger dennes angrepp på
Napoleon I, hvarjämte han påbörjade utgifvandet af
sitt militärtekniska verk Études sur le passé et
l’avenir de l’artillerie (I, 1846, II, 1851).
25 maj 1846 lyckades N. rymma och bosatte sig åter
i England. Två månader därefter afled i Florens han
ålderstigne fader, och prins Louis N. vardt genom
detta dödsfall familjen Bonapartes hufvudman. I juni
1848 invaldes han af Seine-departementet (Paris)
och tre andra departement i nationalförsamlingen,
men mottog icke något af dessa mandat. Men då han 17
sept. 1848 ånyo blifvit invald i nationalförsamlingen
af Seine-departementet och fyra andra departement,
tog han 26 s. m. plats i nationalförsamlingen. Vid
förberedelserna till valet af republikens president
utvecklade det bonapartistiska partiet stor ifver
och skicklighet. Det fick en god hjälp i den allmänna
tröttheten efter de många revolutionära skakningarna
och i nationens förhoppning att vinna det ifrigt
önskade inre lugnet genom en sammanslutning omkring
det namn, som representerade icke blott vapenäran,
utan äfven ordningen. Minnet af Napoleon I:s bragder
och ära var utan tvifvel förnämsta orsaken till, att
hans brorson med 5,572,834 röster 10 dec. 1848 valdes
till franska republikens president för tiden till maj
1852. (Hans förnämste medtäflare, Cavaignac, erhöll
blott 1,469,156 röster.) 20 dec. aflade N. i
nationalförsamlingen en högtidlig ed "att förbli den
demokratiska republiken trogen och att försvara
konstitutionen", hvarefter han öfvertog styrelsen.
Som president gjorde han sig omtyckt i landet,
men han lyckades icke vinna några sympatier hos
majoriteten inom den lagstiftande församlingen,
med hvilken han ofta låg i strid. Genom expeditionen
till Rom (april 1849) och återställandet af påfvens
världsliga makt bröt han fullständigt med det radikala
republikanska partiet, men utan att därmed bereda sig
högerns stöd. Enligt författningen kunde republikens
president icke omväljas, då hans mandat utginge;
för att möjliggöra ett omval, hvilket önskades af
den långt öfvervägande delen af det franska folket,
fordrades därför en författningsrevision. Då
ett i lagstiftande församlingen väckt förslag om
en sådan revision i följd af orleanisternas och
bergpartiets motstånd icke vann den i författningen
stadgade majoriteten af tre fjärdedelar, beslöt
N. att företaga en statskupp. Krigsministern
Saint-Arnaud och öfverbefälhafvaren i Paris Magnan,
två mycket skuldsatta generaler, voro jämte Morny
(N:s halfbroder), polisprefekten Maupas, öfverste
Espinasse, Persigny, Rouher och Fleury N:s förnämste
förtrogne och medhjälpare vid statskuppen, som
verkställdes tidigt på morgonen 2 dec. 1851. Persigny
och Espinasse besatte nationalförsamlingens palats,
medan Thiers, Cavaignac, Changarnier, Lamoricière,
Leflo och Bedeau samt 72 andra inflytelserika
motståndare till N:s statskuppsplaner häktades i sina
hem. Genom ett dekret upplöstes nationalförsamlingen
och återinfördes den 1848 proklamerade, men genom
en lag af 31 maj 1850 betydligt inskränkta allmänna
rösträtten. Senare på dagen arresterades 220 medlemmar
af nationalförsamlingen (bl. a. hertigen af Broglie,
Dufaure, Tocqueville, Jules Grévy), hvilka samlats i
ett hus vid rue de Grenelle och enhälligt förklarat,
att N. genom nationalförsamlingens upplösande begått
högförräderi och förverkat sitt ämbete. Under ledning
af Baudin, Madier de Montjan, Schoelcher, Victor
Hugo och andra folkrepresentanter byggdes 3 och 4
dec. barrikader och utkämpades gatustrider. Men
massan af arbetare förhöll sig passiv, och trupperna
stormade utan svårighet barrikaderna. Efter ett par
dagar var lugnet återställdt i Paris, dock efter
mycken blodsutgjutelse. Lika skoningslöst krossades
motståndet i åtskilliga departement, där en sedan
länge planlagd socialistisk resning nu kom till
utbrott och måste kufvas med vapenmakt. Olagliga,
för tillfället tillsatta domstolar dömde inom loppet
af några månader 9,769 personer till deportation
till Algeriet eller Cayenne; 88 folkrepresentanter
landsförvistes utan rannsakning och dom. Man
beräknar, att 4,000 personer arresterades i Paris som
komprometterade i gatustriderna, och i landsorterna
arresterades eller åtalades öfver 22,000 såsom
deltagare i socialistiska upplopp. I det följande
benådade dock N., tolerant och human, såsom han
i verkligheten var, nästan alla, som förklarade
sig vilja underkasta sig den genom kejsardömets
upprättande införda nya ordningen. Alla tidningar
ställdes under censur.
Midt under denna terrorism beslöt franska folket,
på framställd fråga, 20 och 21 dec. 1851 vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
