Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namnlösa (student)samfundet - Namnlösa sällskapet. Se föreg. art - Namnlös och Valentin - Namnrätt - Namnsedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hvars medlemmar flera medarbetat i "Isblomman,
dikter af Upsala-studenter" (1861), utgaf två
diktsamlingar: "Sånger och berättelser af Nio
Signaturer" (1863) och "Sånger och berättelser af Sju
Signaturer" (1865), där framför allt Snoilskys polska
frihetssånger, men äfven Ernst Björcks berättande
dikter, Wikners novell "En filosofs morgondrömmar" och
andra bidrag vunno erkännande och ansågos innebära
en poesiens förnyelse. Då samfundets medlemmar
successivt lämnade Uppsala och andra ej längre trädde
i stället, blef dess lif alltmera tynande. Med år
1867 var N. S. faktiskt upplöst, om också någon
enstaka sammankomst hållits därefter, t. ex. den
tjugufemårsfest, som firades 1885. Jfr N. P. Ödman,
"Från ungdomsåren" (i kalendern "Vintergatan", 1894),
Dietrichson, "Svundne tider", II (1899; s. 119-
192), K. Warburg, "C. Snoilsky", s. 51 ff. (1905),
och J. Mortensen, "Från Aftonbladet till Röda Rummet",
s. 367 o. f. (s. å.). J. C.
Namnlösa sällskapet. Se föreg. art.
Namnlös och Valentin, Nampulos och Falantin,
en vacker medeltida berättelse på svensk prosa med
inströdda kortare verser, utgör en öfv. i andra hand
af en fransk, till karolingiska sagokretsen knuten
"chanson de geste", som ej längre finnes bevarad. Men
den öfversattes till plattysk vers, och denna
tolkning blef källan för den svenska bearbetningen
(utg. jämte den plattyska förebilden af G. Klemming,
1846). (B. G.)
Namnrätt, i objektiv mening, omfattar de rättsregler,
som angå personnamn. Hithörande rättsregler kunna
delas i två kategorier, beroende på, huruvida
offentligt rättsliga eller privaträttsliga synpunkter
äro bestämmande. Till grund för ifrågavarande
rättsregler kan nämligen ligga antingen statens eller
den enskildes intresse af rättslig reglering. Statens
intresse går ut på, att hvarje samhällsmedlem är
bärare af ett namn och ett namn så beskaffadt, att
det skiljer honom från öfriga samhällsmedlemmar; det
är m. a. o. här fråga om önskvärdheten af att genom
beredande af ordning och reda i personbeteckningen
så mycket som möjligt underlätta identifieringen af
samhällets medlemmar. Ett sådant statsintresse gör
sig med allt större styrka gällande, i samma mån
som dels rättsförhållandena mellan staten och den
enskilde tilltaga i antal och betydenhet, dels statens
preventiva och repressiva verksamhet med hänsyn till
brottslighetens bekämpande tilltar i intensitet, dels
svårigheterna vid identifieringen ökas därigenom, att
lifvet i de moderna samhällena antar en allt rörligare
karaktär Detta statens intresse kan tillerkännas
en sådan vikt och betydelse, att det anses böra ge
upphof åt en namnlagstiftning, upptagande regler
ang. skyldighet för en hvar att bära ett namn, som
verkligen tjänar till att särskilja honom från andra;
hit höra ock regler ang. namnförvärf och rätten att
ändra ett en gång förvärfvadt namn, för så vidt
förut antydda synpunkter påkalla sådana regler. -
Hvad beträffar den rättsordning ang. personnamn, som
kan grundas på hänsyn till den enskildes intresse,
så inses genast, att här möter frågan om den enskildes
anspråk på skydd för det namn han bär. Denna sida af
ämnet är den mest uppmärksammade och den, med afseende
hvarpå behofvet af lagstiftning har lättast
att vinna erkännande. Det kan knappast bestridas, att
den enskilde har intresse af och bör kunna påräkna
rättsligt skydd för det familjenamn han bär, skydd
så till vida nämligen som annan icke bör ega rätt att
obehörigen begagna detsamma. - Slutligen må påpekas,
att till de ämnen, som kunna ifrågasättas som föremål
för en namnlagstiftning, hör utom de redan angifna
spörsmålet om begränsning af föräldrars rätt att
bestämma sina barns dopnamn. I betraktande kommer
härvid, att ett olämpligt förnamn kan bereda sin
bärare ej blott obehag, utan t. o. m. verklig skada,
och att erfarenheten ådagalagt, att missbruk af
föräldrars rätt att bestämma förnamn för sina barn ej
sällan förekommer. Uppenbart är, att en lagstiftning
i förevarande hänseende måste grundas på helt andra
öfverväganden än de ofvan antydda.
I Sverige har ända till senare tider saknats en
särskild namnlagstiftning. I begränsad omfattning
har dock redan tidigare den enskildes rätt
till namnskydd vunnit erkännande. På 1700-talet
utfärdades nämligen några författningar angående
skydd för adliga släktnamn; de blefvo emellertid
utan någon vidare betydelse. Den namnlagstiftning,
som nu föreligger, har sitt ursprung i två inom
riksdagen 1896 och 1898 af S. Wieselgren väckta
motioner. Den förra af dessa afsåg åvägabringande
af en namnlagstiftning i samtliga här förut
berörda ämnen; den senare rörde endast frågan om
rättsregler ang. släktnamn. Denna senare motion
ledde, oaktadt afstyrkande af lagutskottet, till
skrifvelse af riksdagen (1898, n:r 85), som anhöll,
att K. M:t ville vidtaga erforderliga åtgärder för
åstadkommande af en tillfredsställande rättsordning
i fråga om släkt- eller efternamn. Det med anledning
häraf igångsatta lagstiftningsarbetet har gett till
resultat k. förordn. 5 dec. 1901 ang. antagande
af släktnamn. De stadganden, som denna författning
innehåller, afse hufvudsakligen att tillgodose den
enskildes rätt till namnskydd, äro således till sin
innebörd och syftning af privaträttslig natur. -
Utom i 1901 års förordning förekomma i lagen 13 juli
1887 ang. handelsregister, firma och prokura några
anmärkningsvärda stadganden ang. personnamn. Enligt §
9 skall enskild näringsidkares firma innehålla hans
tillnamn med eller utan förnamn, och det är enligt §
10 förbjudet att i firma obehörigen intaga annans
namn. Det skydd mot obehörigt tillegnande af annans
släktnamn, som getts genom 1901 års förordning, är
tydligtvis en nödvändig konsekvens af det förbud,
hvarom stadgas i § 10 af firmalagen. Sistnämnda
förbud blefve nämligen, om ej nämnda namnskydd
funnes, fullständigt illusoriskt; den, som ville i
firma intaga annans namn, kunde kringgå förbudet
på det sätt, att han antoge namnet som eget
efternamn och därefter upptoge det i sin firma. -
Se närmare ang. namnrätten artiklar, under rubriken:
"En beaktansvärd motion", af E. K-berg (professor
E. Kallenberg) i "Lunds dagblad" 15 och 16 febr. 1898.
E. K.
Namnsedel. 1. Ett skriftligt intyg om författarskap,
genom hvars anskaffande svensk boktryckare undfår
ansvar för af honom tryckt skrift. Första stadgandet
därom förekom i vår äldsta tryckfrihetslag af 2
dec. 1766, enligt hvilken boktryckare till sitt
fredande för ansvar hade att antingen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
