Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 337-338 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mörner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gjorde tjänst vid högra flygeln. Han avancerade till
generallöjtnant (1704). I början af 1704 hemsändes han
till Sverige som generalmönsterherre och medverkade
som sådan vid nyuppsättningen af armén 1709, blef 1711
general, 1712 guvernör öfver Göteborgs och Bohus län,
1716 kungligt råd och generalguvernör öfver Halland,
Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs län
samt Närke och Värmland. I norska fälttåget 1716
förde M. en af infallskolonnerna, med hvilken han
från Vänersborg ryckte fram förbi Fredrikshald och
Fredrikstad och 8 mars i Hölen förenade sig med
konungens kolonn. Han anses ha stått högt i Karl
XII:s gunst och utnämndes 1717 till fältmarskalk. Han
deltog äfven i 1718 års fälttåg och var närvarande
vid Fredrikshald, då Karl XII blef skjuten. Han
miste 1719, som anhängare af hertigens af Holstein
kandidatur till svenska kronan, fältmarskalkslönen
samt förflyttades från sin guvernörsplats i Göteborg
till presidentsplatsen i Göta hofrätt. M. erhöll 1716
greflig värdighet (ätten Mörner af Morlanda).


7. Karl Stellan M., grefve, den föregåendes sonsons
son, militär, ämbetsman, f. 9 mars 1761 på
Gåfvetorp i Lekaryds socken (Kronobergs län),
d. 24 juli 1834 på Kronoberg. Som major vid Kronobergs
regemente deltog han i 1788-90 års finska krig,
befordrades 1792 till öfverstelöjtnant och utnämndes
1793 till landshöfding i Kronobergs län. M. gjorde sig
ytterst omtyckt i sitt län genom sitt tillmötesgående
väsen och sin hjälpsamhet (vid missväxten 1799
ställde han sin personliga kredit till de fattiges
förfogande för spannmålsinköp i Karlshamn) och genom
sitt kraftiga arbete för odlingens utsträckning, i
synnerhet genom bildande af ett hushållningssällskap
(1813). Allmogen i länet dyrkade honom som en
fader. 1815 erhöll han presidents värdighet och
utnämndes 1824 till En af rikets herrar. 1827 fick
han på begäran afsked från landshöfdingämbetet. På
riksdagarna, där M. ofta uppträdde medlande, åtnjöt
han stort anseende och satt som ordf. 1800 i Ekonomi-,
1809 och 1815 i Bevillnings- samt 1817-18 i Allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet. 1812 blef M. led.
af Landtbruksakad.


8. Hampus Elof M., grefve, den föregåendes
broder, militär, f. 4 sept. 1763 på Gåfvetorp,
d. 24 febr. 1824 på Hörningsholm, egnade sig åt
kavallerivapnet samt blef 1801 öfverste och chef
för det i de skånska kuststäderna förlagda
värfvade husarregemente, som därefter, till 1816,
kallades "Mörnerska husarerna" (nuv. Kronprinsens
husarregemente). Under kriget i Pommern 1805
-07 var han chef för kavalleribrigaden, blef
1807 generalmajor, spelade 1811 hufvudrollen vid
kväsandet af det s. k. bondeupproret i Skåne och
utnämndes 1812 till generallöjtnant i armén. 1816 blef
M. befälhafvande kapten-löjtnant vid lifdrabantkåren,
förste adjutant hos konungen och inspektör vid l:a
kavalleri-inspektionen. M. var redan från Gustaf III:s
dagar vida bekant för sina kvicka infall och lustiga
puts samt sina talangfulla, ofta rimmade insatser i
hofvets vittra tidsfördrif.


9. Gustaf Fredrik M., grefve, den föregåendes
broder, militär, f. 11 okt. 1768, d. 19 jan. 1841 i
Linköping, var till en början sjöofficer och deltog
i stora flottans
träffningar under kriget med Ryssland 1788-90,
flyttades 1793 till landtarmén och blef ett par
år senare tjänstgörande kammarherre hos drottning
Fredrika. 1802 utnämndes han till sekundchef vid
lifgrenadjärbrigadens rotehållsdivision (nuv. Första
lifgrenadjärregementet) samt kommenderades
1805 till Pommern. Han
anförde under generaladjutanten v. Morian den från
Lauenburg retirerande svenska styrka, som 6 nov.
1806 till största delen måste på Trave ge sig åt
franske befälhafvaren fursten af Ponte-Corvo. Fångarna
behandlades därvid med mycken välvilja. Också var
M. sommaren 1810, nyss hemkommen ur den franska
fångenskapen, en af de ifrigaste förespråkarna
för furstens val till kronprins af Sverige, sedan
tanken därpå väckts af en aflägsen frände till M.
(se M. 12). Efter skedt val afsändes han till
Paris för att framföra underrättelsen därom till
fursten, och i dennes följe återkom han till Sverige,
hvarefter han snart utnämndes till generalmajor.
1813 tjänstgjorde M. på norska gränsen som
brigadchef under von Essen. 1814 kommenderade
han de trupper, hvilkas landstigning på Kragerön
medförde Fredrikstads kapitulation (4 aug.).
Efter norrmännens reträtt öfver Glommen vann
han träffningen vid Kjölbergsbro (se d. o.)
14 aug., samma dag som konventionen i Moss afslöts.
Vid arméns nya indelning 1816 blef M. chef för l:a
infanteribrigaden, och 1823 befordrades han till
generallöjtnant. 1826 tog han afsked ur den aktiva
krigstjänsten och utnämndes s. å. till ståthållare
på Rosersbergs slott. Sedan 1820 var han hedersled,
af Krigsvet. akad.

10. Axel Otto M., grefve, den föregåendes broder,
militär, statsråd, f. 8 juli 1774, d.
20 okt. 1852 i Eksjö, tjänstgjorde i sin ungdom som
kavaljer vid hertig Karls hof och utnämndes 1809 till
kaptenlöjtnant vid lifdrabantkåren. På den rent
militära banan avancerade han till öfverste och chef
för Smålands dragonkår (1812), t. f. inspektör för
kavalleriet (1829) och generallöjtnant (1837). Efter
departementalstyrelsens införande utnämndes han
(dec. 1840) till statsråd och chef för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>