Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi - Mytologisk - Mytologiskt måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stribog vindens gud. Boskapens vårdare var
Velos 1. Veles. Från västslaviskt område omtala
Helmold och Saxo Svantevit (Zuantevit), hvars bild,
med ett väldigt svärd samt i högra handen ett oxhorn,
stod i Arkona på Rügen, som krigets och årsväxtens
gud. Naturen tillhör skogens och vattnets makter. Den
förra, Ljesjij (af ljes, skog), är enligt
folktron en karl lång som skogens högsta träd,
liten som den minsta ört, med grönt hår och skägg;
han råder öfver skogens fyrfota djur och fåglar; han
höres ibland böla som en tjur, gnägga som en häst,
skälla som en hund; liksom skogsnyfvan förvillar han
folk, och man skyddar sig genom att vända kläderna
afvigt; han är lysten efter kvinnor; jägaren
offrar åt honom bröd, herden en ko. Vattenmannen,
Vodjanoi (af voda, vatten), bor i floder,
sjöar och träsk, uppehåller sig gärna vid kvarnar;
det är en karl med grönt hår och skägg, uppöst mage
och alltid våta rockskört; han råder öfver fiskarna,
har själf stor gård, boskap, hästar o. s. v. Fiskare
offra åt vattenmannen smör, slaktare en gris. Både
skogsmannen och vattenmannen äro borta eller sofva
om vintern. Till människolifvet höra rusalkan och
vilan samt tomtar. Flickor och barn, som drunknat,
bli enligt rysk folktro rusalkor. De hålla
till i vattnet, men (kring pingst) äfven i skog och
mark. Ofta ser man dem sitta och gunga på en trädgren;
de anfalla människor och kittla ihjäl dem; man skyddar
sig med libsticka och malört. De spela i folktron
(och i konstpoesien) ungefär samma roll som i Norden
älfva och sjörå. Hos serber och bulgarer motsvaras
de af vilan. Men vilan är också fe, ödesgudinna
(motsvarar då parcerna). Domovoi (med en
mängd olika benämningar hos olika slaviska stammar:
"farfar", "husbonden", "stallvakten" o. s. v., under
heden tid "Rod", d. v. s. släkten, eller "Tjuren")
motsvarar äfven i detaljer Nordens tomte och gårdsrå;
han vårdar sig om husets förkofran, ser till stall
och loge o. s. v., drar till gården ifrån grannen,
bor bakom spisen och är härdens väktare; man ger honom
bröd, gröt, pannkakor, offrar ibland en tupp. Slavisk
folktro känner äfven gengångare, vampyrer och en mängd
andra mystiska väsen. - Med undantag för notiserna
om Perun och Svantevit (från öfvergångstiden mellan
hedendom och kristendom) synas de hedna slaverna ha
haft hvarken tempel, bilder eller präster. Kulten
bestod i böner, offer och fester samt orakel. Framför
Perun brann alltid eld. Man offrade mat och dryck,
husdjur, som antingen slaktades och åtos eller
brändes; äfven människor offrades. Kultorter voro
vatten, höjder och lundar, ofta inhägnade med
pålar eller dukar. Årligen återkommande fester
voro 1) Krasnaja gorka, omkr. vårdagjämningen,
en vårfest, då "Lada" anropas: "vintern" kastas i
vattnet’ eller brännes; den är äfven såningsfest;
2) Jarilo 1. Kupala (kupat, bada, äfven kallad
Ivan-Kupala och Sobotka) vid midsommar; den firas
med sånger, med bad i källor, man springer öfver
eldar; och hvarjehanda andra ceremonier omtalas;
man sjunger bröllopssånger och samlar örter till
läkedom och trolldom; 3) Koljada (af lat. caleridæ,
tyder på sydeuropeiskt inflytande), vinterfesten,
omkr. vintersolståndet; då kan man genom hvarjehanda
konster få se sin tillkommande. Den
döde lefver i grafven och får med sig hvarjehanda
förnödenheter, han deltar i grafölet (trisna)
och i minnesfester, som firas vissa dagar (3, 6,
9, 40 dagar) efter döden. Därjämte firades på våren
en allmän dödsfest med gästabud och lekar. Men den
döde lefver också i en annan värld, till hvilken han
kommer längs regnbågen eller vintergatan eller öfver
hafvet; för denna färd får han med sig en duk och
ett mynt. Öst- och sydslavisk folktro och folksed ha
bevarat flera drag från förkristen tid än västslavisk.
Litt.: Samlingar af folktro, sägner, folkseder och
visor från olika slaviska folk af Dal, Dragomanov,
Erben, Grohmann, Ili?, Karadzi?, Krauss, Kulda,
Kolberg, Ljubi?, Majkov, Schein, Snegirev, Sobotka,
Sumtsov, ?užbinskij o. a., rikhaltigast af Afanasiev,
"Poeti?eskija vozzr?nija slavjan na prirodn" (l-3,
1866-69); vidare må nämnas Hanusch, "Die wissenschaft
des slavischen mythus" (1842), Kostomarov,
"Slavjanskaja mitologija" (1846), Sreznevskij,
"Svjatiliš?a i obriady jazy?eskago bogosluženija
drevnich slavjan" (s. å.), Kotljarevskij,
"O pogrebalnych oby?ajach jazy?eskich slavjan"
(1868), och Máhal, "Nákres slovanského bájeslovi"
(1891). Lll.
De baltiska folkens (fornpreussares, litauers
och letters) förkristna tro har varit föremål för
en del fantastiska meddelanden och utläggningar
(Narbutt, Lasicki, Veckenstedt ha dåligt anseende
inom vetenskapen, t. o. m. sådana män som Usener och
Solmsen ha låtit förleda sig). Hvad vi verkligen veta
därom, är rätt litet. De dyrkade Perkunas (motsvarande
slavernas Perun): han jagar och dödar en ond ande,,
denne uppenbarar sig under formen af en svart katt,
hund, get eller karl med vänd päls, striden eger rum
vid en gammal ek eller annat ihåligt träd. Vid ekar
offras garn, ägg, ost m. m. Jorden, Žemine, dyrkas,
åt den offras en svart gris, när plöjningen börjar om
våren. Vid rågskördens slut dyrkas den sista kärfven
som växtdemon. Träd och gudinnan Medeine dyrkas
i heliga lundar, där grafkullar uppkastas öfver de
brända döda. Hvarjehanda deive och laime dyrkas som
ödesgudinnor. Litauerna ha äfven en tomte och dyrka
elden. Den döde får med sig bröd, grafsånger sjungas
till de döde och å den dödes vägnar. De dödes väg
är vintergatan. Den rituella litauiska folkdikten är
synnerligen rik (en stor samling utgafs af bröderna
Juszkiewicz 1883). En pålitlig materialsamling
fr. o. m. Tacitus t. o. m. 1400-(talet) är Mieržinskis
"Mythologiæ lithuanicæ monumenta" (1-2, 1892-96).
Lll.
Mytologisk [-låg-], som behandlar eller sammanhänger
med myter och mytologi.
Mytologiskt måleri innefattar målningar öfver
ämnen från myterna. Under antiken hörde en icke
ringa del af t. ex. de pompejanska väggmålningarna
till denna art, under renässansen skattade många
berömda målare däråt, t. ex. Rafael med "Galathea"
och "Psyche-sagan" i Villa Farnesina, Botticelli,
Tizian o. a. med Venusbilder, Correggio med Leda,
Danae, Io och Ganymedes, bland nederländarna Rubens
och Jordaens, under rokokotiden Boucher ("Venus’
triumf") och många flera. Den nordiska mytologien
har lämnat ämnen åt målarna Blommér, Winge, dansken
Frölich, finnarna Ekman och Gallén m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
