Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 113-114 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrrhis - Myrrhoforer - Myrrolja - Myrsilos - Myrsinaceæ - Myrsiphyllum, bot. Se Asparagus - Myrskylä, finsk namnform för Mörskom - Myrslog, landtbr. Se Äng - Myrslokarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glatta. Oljekanaler saknas. I Sverige odlas och
finnes liksom vild i närheten af gamla trädgårdar
upp till Dalarna den bekanta spanska körfveln,
M. odorata Scop. (se fig.), en kryddluktande ört,
hvars mjukhåriga blad med breda slidor omfatta den
meterhöga stjälken. Den 2-3-dubbelt pardelade
bladskifvan har triangulär omkrets och äggrunda
till aflånga, spetsiga, grofsågade ändflikar
med uddspetsiga sågtänder. De inre blommorna i
den mångstråliga flocken ha likformiga kronblad,
men endast ståndare; de yttre däremot ha hvita,
olikstora kronblad och äro tvåkönade. Jfr Körfve1.
O. T. S. (G. L-m.)

Myrrhoforer [-fårer; lat. myrrhophora, af
grek. myrrha, myrra, och foros, bärande,
"myrrabärerskor"], de kvinnor, som enligt
evangelisterna Markus och Lukas på påskdagens morgon
buro kryddor till Jesu graf (Maria Magdalena, Maria
Jakobs moder och Maria Salome, till hvilka enligt
Lukas sällat sig Johanna, Kusas’ hustru). Konsten
framställer dem ofta i det ögonblick, då de se
grafven öppen och ängeln sittande på grafranden,
t. ex. i Duccios "passion" i Siena.

Myrrolja, kem., en eterisk olja, som kan vinnas af
myrra, innehållande, enligt v. Friedrichs, terpener
och bl. a. kresol, eugenol, myrsyra, ättiksyra,
kannelaldehyd samt ett kolväte, heerabolen, C₁₅H₂₄._
H. E.

Myrsilos (grek. Mvgottog), forngrekisk
historieskrifvare, från Methymna på ön Lesbos, lefde
i 3:e årh. f. Kr. och författade en krönika öfver sin
fäderneö samt "Underliga historier". Han citeras af
Dionysios från Halikarnassos, som från honom hämtat
åtskilliga af sina uppgifter ang. pelasgerna.

Myrsinaceæ, bot., växtfamilj af
ser. Primulales. Bland hithörande släkten
märkas Ardisia, Embelia (se dessa ord),
Aegiceras (se Mangrove), Mæsa och Myrsine.
G. L-m.

Myrsiphyllum, bot. Se Asparagus.

Myrskylä, finsk namnform för Mörskom.

Myrslog, landtbr. Se Äng.

Myrslokarna, Myrmecophagidæ, zool., en familj inom
däggdjursordningen Xenarthra. Den likhet, som dessa
djur i flera afseenden förete med myrkottdjuren
och som föranledt, att dessa djurformer förr
sammanfördes till en familj, är ej ett uttryck för
närmare släktskap, utan beror blott på konvergens,
d. v. s. därpå, att ett likartadt lefnadssätt har
framkallat likartade organisationsförhållanden. Alla
myrslokar sakna tänder. Hufvudets ansiktsdel är
utdragen till ett långt rör, som ej kan utföra några
tuggrörelser; munöppningen är helt liten. Den långa,
masklika tungan, som är långt utsträckbar, är alltid
klibbig af saliven, som afsöndras af synnerligen
stora spottkörtlar. Alla ha lång svans. Fötterna visa
i skelettet 4-5 tår, af hvilka dock några kunna vara
förkrympta; på framfötterna bära ej alla tår klor. Vid
gående stödes framfoten endast med den yttre randen
på marken. De bakre extremiteterna äro svagare än
de främre. Myror, termiter och äfven andra insekter
utgöra dessa djurs föda. Deras förekomst är inskränkt
till Syd-Amerika. Tre släkten med hvardera en art
(se nedan) bilda denna familj. - Stora myrsloken
1. manmyrsloken (Myrmecophaga jubata; se fig.) uppnår
en längd af öfver 2,3 m. (svansen med hår nära l
m. lång). Pälsen utgöres
af styfva, borstlika hår, som längs midten af
bålen bilda en man och på svansen äro ända till 40
cm. långa. Färgen är svartgrå till svartbrun med
svarta, af blekgrått infattade, bakåt spetsigt
utlöpande skulderstreck.


Stora myrsloken (Myrmecophaga jubata).

Framfoten är försedd med
4 klor, af hvilka den mellersta (tredje) är den
starkaste, bakfoten med 5 mycket svagare. Dess
utbredningsområde sträcker sig från Guatemala till
ungefär 25° s. br. Djuret uppehåller sig enbart
på marken och rör sig så långsamt, att det utan
svårighet upphinnes af jägaren. Dess enda föda
utgöres af termiter, myror och bådas larver. För
att komma åt dessa, rifver djuret med framfötternas
kraftiga klor hål i deras bon och för sin långa
tunga - den kan sträckas ut ur munnen omkr. 50 cm. -
in bland de från alla sidor framilande insekterna,
som fastna på densamma och föras in i munnen. För
resten är ifrågavarande myrslok en i alla afseenden
fredlig varelse, som endast när den angripes sätter
sig till motvärn och då i sina framklor eger ett
kraftigt vapen. Den jagas af indianerna för sitt
kött. Fångna individer ha lefvat många år i Europas
zoologiska trädgårdar och t. o. m. fortplantat
sig därstädes. - Kaguaren 1. tamanduan (Tamandua
tetradactyla) är mycket mindre än den förra; hela
kroppslängden är omkr. l m., hvaraf hufvud och bål
60 cm. och svansen 40 cm. Hårbeklädnaden är mycket
kortare än hos föregående och håren jämnlånga;
färgen är hvitgul, en ring kring ögonen, skuldror
och bålsidor svarta. Svansen är korthårig, beklädd
med tätt sittande fjäll; på spetsens undersida
naken; det må framhållas, att äfven den föregående
artens svans trots sin yfviga hårbeklädnad är
utrustad med fjäll. Nosen är mycket kortare än hos
den föregående. I Paraguay och Brasilien lefver
kaguaren öfverallt i ensliga, skogiga trakter. Den
uppehåller sig ej blott på marken, där den rör sig
något snabbare än manmyrsloken, utan klättrar ock
i träd med tillhjälp af sin gripsvans. Den sprider
en stark och obehaglig mysklukt omkring sig; icke
förty ätes dess kött af negrer och indianer. Somliga
nyare djurbeskrifvare anse, att denna form omfattar
flera arter. - Tvåtåiga myrsloken 1. dvärgmyrsloken
(Cycloturus didactylus) är betydligt mindre än de
föregående (kroppens längd utgör 22 cm., svansens
18 cm.); framfötterna ha fyra tår, af hvilka blott
två äro klobärande; bakfoten, som har fyra klor,
är ombildad till ett egendomligt griporgan. Pälsen
är silkeslen, på ryggsidan rödaktig och undertill
grå. Dvärgmyrsloken, som bebor Guyana, Brasilien och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>