Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 83-84 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrbaggar - Myrbaggen, zool. Se Myrbaggar - Myrberg. 1. Otto Ferdinand M. - 2. August Melker M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skalbaggar med smärt, halft cylindrisk kropp, som är insnörd
bakom halsskölden. Pannspröten äro mot spetsen
klubblikt förtjockade. Såväl skalbaggarna som deras
larver lefva af rof. Af familjens omkr. 1,200 arter ha
10, fördelade på släktena Tillus, Clerus, Trichodes,
Opilo, Corynetes, Necrobia och Orthopleura,
träffats i Sverige.



Myrbaggen (Clerus formicarius) med larv (t. h.)
och puppa (t. v.).

- Den 6-9 mm. långa myrbaggen
(Clerus formicarius; se fig.), röd med svart
hufvud samt svarta och hvita band på täckvingarna,
är vanlig i barrskog, där den gör nytta genom att
förtära de för träden skadliga barkborrarna. I dessas
gångar lefver också myrbaggens rosenröda larv. -
Trichodes apiarius, 8-15 mm. lång, ragghårig,
svartblå, med breda röda tvärband på täckvingarna,
träffas i fullbildadt skick på blommor, medan
larven åter uppträder som skadedjur i bikupor,
där den förtär bilarverna. Vanlig i södra Europa,
sällsynt i Sverige. - De 4-5 mm. långa, mörkblå eller
blågröna arterna af släktet Necrobia lefva på as,
där deras larver hämta sin näring af fluglarver.
G. A-z.

Myrbaggen, zool. Se Myrbaggar.


Myrberg. 1. Otto
Ferdinand M., universitetslärare, en af den
uppsvenska teologiens originellaste representanter
under 1800-talet, f. 26 april 1824 i Göteborg,
d. 22 mars 1899 i Uppsala, blef student i Uppsala
1841, ämnade först egna sig åt musiken, men hindrades
därifrån genom en nervsjukdom, som följde honom under
hela lifvet och vållade honom smärta särskildt i
händerna. Han tänkte då på den prästerliga banan
och aflade dimissionsexamen 1847. Men studiehåg
och begåfning förde honom sedan in på den lärda
vägen. Han blef 1851 filos. doktor och teol. kandidat
och förordnades 1852 till docent i teol. prenotioner
vid Uppsala universitet. För sökt adjunktur vid Lunds
universitet utgaf han 1859 en latinsk kommentar öfver
Johannes’ l:a bref och fick 1860 en adjunktstjänst i
Uppsala, med hvilken kyrkoherdesysslan i Uppsala-Näs
prebendepastorat var förenad. Sedan han upprätthållit
åtskilliga professorstjänster, speciminerade han 1865
för den lediga professuren i exegetik med en afh. om
aposteln Petrus och den äldsta kyrkans falska gnosis
och utnämndes 1866 till professor i exegetik. Han
tog 1892 afsked. I sin teologiska uppfattning ville
M. helst vara sig själf, men röjde dock tillika, att
han tagit djupa intryck af en Sören Kierkegaard, en
J. T. Beck i Tübingen och den store Erlangen-teologen
von Hofmann. I sin ungdom torde han hufvudsakligen
ha delat den då gällande lutherska
åskådningen, hvarför han äfven 1851 kunde öfversätta
Thomasius’ skrift om den evangelisk-lutherska kyrkans
bekännelse etc. På 1860-talet uppträdde han med
skärpa både mot den boströmska filosofien och den
rationalistiska uppfattning, som representerades
af komministern N. Ignell i Stockholm, äfvensom mot
V. Rydbergs framställning af Kristi person. Sedermera
gick hans oaflåtliga sträfvan ut på att klart
framställa den enkla bibliska åskådningen i
motsats till allt hvad han ansåg som förkonstling
och sken i lära och lif; särskildt riktade han
sin uppmärksamhet på två läropunkter, där enligt
hans mening den vanliga teologiska uppfattningen
kommit bort från bibelns enkelhet: försoningen och
rättfärdiggörelsen genom tron. Ingen af M:s samtida
teologer vare sig i Lund eller Uppsala utvecklade en
så omfattande skriftställarverksamhet som han. Utom
de redan nämnda afhandlingarna samt uppsatser i den
af honom utgifna tidskr. "Wittnet" (12 n:r 1864-65;
Ny följd, endast 3 n:r, 1866-69) må påpekas Bidrag
till en biblisk theologt (3 hftn, 1863), Bidrag till
en biblisk theologi IV. Inledning till romarebrefvet
(1868), Frågan om ny katekes, anhängiggjord inför
bibelns, det vakna samvetets och den sunda smakens
domstol. Med serskild hänsyn till katekeskomiteens
arbete (1873), Bibelöfversättningsfrågan och dess
behandling vid kyrkomötet (s. å.), Den heliga skrifts
lära om försoningen (2:a utvidg. uppl. 1874),
Röster ur den heliga skrift (1877), Den kyrkliga
bekännelsefrågan med särskildt afseende på vårt
fädernesland (1878), Die biblische theologie und
ihre gegner (1892; på sv. 1893), Olai Petri svar på
tolf spörsmål om den evangeliska och den påfviska
läran etc. (1893). Viktigare än dessa arbeten voro
hans bibelöversättningar och utläggningar. Efter
flera partiella arbeten utkom hans öfv. af hela
nya testamentet 1890. I den af M. med stöd af
kamreraren Lindaurs frikostighet 1884 uppsatta
tidskr. "Bibelforskaren", som han utgaf till sin
död, offentliggjorde han bl. a. öfversättningar med
kortfattad förklaring af Esaias, Uppenbarelseboken,
Jeremias, Hesekiel, de mindre profeterna och de
poetiska böckerna etc. - M. var ock en gärna hörd
predikant, och hans predikningar utmärkas likasom hans
skrifter för gedigna, ofta originella tankar och ett
värdigt, icke sällan högstämdt språk, om de än torde
ha legat för högt för att bli fullt uppskattade af
den stora massan af kristligt intresserade. Trots
sin stora teologiska produktion, utöfvade M. ej det
inflytande, hvartill denna bort berättiga honon. Detta
berodde ej blott på hans åskådning, som afvek från den
härskande högkyrkliga (Lund) eller mera pietistiskt
färgade (Uppsala) teologien, utan sammanhängde äfven
i viss mån med en för M. egen polemisk skärpa, som i
åtskilliga fall jämväl medförde söndring mellan honom
och andra med honom i mycket lika sinnade, äfvensom
på en hos honom utpräglad lust att upptäcka skefheter
och tomhet i den moderna kristendomens former samt
på rädslan ej blott för allt partiväsen, utan äfven
för allt slags officiell kristendom. För den nyare
historisk-kritiska bibelforskningen hade M. föga eller
ingen sympati. Jfr J. A. Ekman i "Bibelforskaren"
(1899) och W. Rudin i "Kyrklig tidskr.", 1899.

2. August Melker M., den föregåendes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>