Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 69-70 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntsystem - Mynttillverkning. Se Myntverk - Myntverk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(l. i krig fördjupat) låg, Man då på kopparmynt
slik bilder präglat såg." 1 o. 2. E. B.*

Mynttillverkning. Se Myntverk.

Myntverk (Mynt) benämnes i allmänhet den
statens inrättning, hvarest mynttillverkning eger
rum. Sveriges nuv. myntverk är beläget i Stockholm,
Norges i Kongsberg, Danmarks i Köpenhamn
och Finlands i Helsingfors.

Kungl. myntverket (K. myntet) i
Stockholm, där enligt gällande myntordning
tillverkas allt rikets mynt och skiljemynt, står numera
under Mynt- och justeringsverket (se d. o.), och
mynttillverkningen handhafves af myntdirektören.
Myntet säges urspr. ha varit beläget på Kyrkholmen,
som på den tiden benämndes Myntholmen
(den plats, där Nationalmuseum nu står). I början
af 1600-talet skall det ha haft sin plats på
Gråmunkeholmen (Riddarholmen), hvarifrån det
omkr. 1640 flyttades till Helgeandsholmen. Där
måste det genom Karl XI:s resolution af 27 dec.
1673 lämna rum för hofstallet. Det flyttades öfver
till södra sidan om strömmen och inrymdes i det
af kronan inköpta Salviusska huset (nuv.
Kanslihuset). 1849 flyttades myntet därifrån till
Kungsholmen, Handtverkargatan 5 & 7, där det ännu
(1913) har sina lokaler (jfr fig. 1).


Fig. 1. K. myntverket i Stockholm (Verkstads- och expeditionshusen inne på gården ej
synliga å bilden.)

- Bestyret med
myntningen, som i äldre tider var lämnadt åt
enskilda personer eller korporationer, uppdrogs af
Gustaf I åt en särskildt förordnad myntmästare
under Räknekammarens inseende. Då Riksbanken
inrättades (1668), fick den tillstånd att förrätta
myntningen genom kronans myntmästare mot villkor
att underhålla myntverket. Genom 1734 års
instr. för Kammarkollegium förklarades myntverket
lyda under detta ämbetsverk, förenades 1829 med
Kontrollverket under en gemensam chef (öfverdirektör)
och ställdes under inseende af Bergskollegium.
Detta inseende öfverflyttades 1838 till
Statskontoret och fortfor t. o. m. 1876, hvarefter
Myntverket och Kontrollverket (se d. o.) organiserades
som två själfständiga styrelseverk, direkt lydande
under Finansdepartementet samt under chefskap,
det förra af en myntdirektör, det senare af en
kontrolldirektör. 1910 ställdes myntet under
Mynt- och justeringsverket.

Mynttillverkningen i Stockholm tillgår på
hufvudsakligen följande sätt. För att erhålla den för
guldmynten bestämda legeringen af 9/10 guld och
1/10 koppar nedsmältes en beräknad vikt af den
sistnämnda metallen med en viss vikt finguldplantsar
i deglar af grafit, som rymma 80 à 100
kg.


Fig. 2. Smältrummet i K. myntverket. T. v. degel, t h. kokiller.

Sedan godset efter ett par timmars upphettning
i dragugn är smält, blandas det, medelst omröring
med en grafitstake, ytterst omsorgsfullt (se
fig. 2), hvarefter det utgjutes i kokiller af tackjärn,
försedda med spår af 4-8 mm. tjocklek och en
bredd, som är olika för hvarje myntsort. Innan
någon operation å de sålunda erhållna "tenarna"
företages, proberas minst två tenar af smältningen.


Fig. 3. Valsverket i K. myntverket.

Tenarna utvalsas därefter (se fig. 3) till tunna
plåtar, hvilkas tjocklek noga motsvarar den afsedda
myntsorten.

Ur de sålunda förtunnade tenarna utklippas
medelst en punsmaskin runda plattar (myntämnen),
som skola ha en diameter något mindre än de däraf
förfärdigade myntstyckena. Man erhåller därvid
omkr. 60 proc. plattar; det öfriga är skrot, som i
en följande smältning kastas i degeln. Af dessa
myntplattar är naturligtvis endast en mindre del så
noga öfverensstämmande med de blifvande
myntstyckenas normalvikt, som myntlagen föreskrifver.
De plattar, som äro alltför tunga eller för lätta,
måste alltså frånskiljas. Detta viktiga arbete sker
numera i vårt, liksom i de flesta utländska, myntverk
medelst s. k. automatiska vägningsmaskiner (se
fig. 4), som sortera plattarna efter deras vikt i sex
olika klasser, hvarvid i 1:a klassen komma sådana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>