Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Museum - Museum, Konstmuseum - Museum, Konstslöjdsmuseum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omhuldades där. Museet stod i nära förbindelse
med Alexandrinska biblioteket
(se d. o.). Man får med Parthey antaga, att
där förvarats bl. a. originalskrifterna till de
berömdaste grekiske författarna. Sin kraftigaste
blomstring hade museet under ptolemaierna, i
synnerhet under de fem förste. De lärdes antal skall
då ha uppgått till omkr. 100. Om museets öden
under de följande ptolemaierna känner man icke
mycket, om man undantar, att Ptolemaios
Euergetes II en längre tid svårt hemsökte den lärda
anstalten. På romerska kejsartiden missbrukades
museet åtminstone delvis till ett slags försörjningsinrättning
för kejserliga gunstlingar. Under
Aurelianus förstördes i grund (273) det kvarter
(Brucheion), där museet var beläget. Det sistnämnda
delade naturligtvis omgifningens öde. Af de få
lärde utvandrade somliga till Konstantinopel, andra
slogo sig ned i Serapeion, som också egde bibliotek.
Om museets senare öden har man blott osäkra
uppgifter. I hvarje fall kan man anse institutionen
bortsopad från Egyptens mark med den arabiska
eröfringen (omkr. 640). Museets största betydelse
för den mänskliga odlingen ligger däruti, att dess
verksamhet koncentrerades kring bevarandet och
mångfaldigandet af den klassiska forntidslitteraturen.
Andra liknande anstalter, förmodligen
inrättade efter mönstret af Alexandrinska museet,
omtalas i Pergamon, Antiokia och Konstantinopel.
Jfr G. Parthey, ”Das alexandrinische
museum” (1838).
K. P.*
Konstmuseum, offentlig samling af
målningar, skulpturer, gravyrer och teckningar. Från
och med renässansen började Europas furstar att
anlägga konstsamlingar, som förkofrades af generation
efter generation, medan alltjämt nya tillkommo
och upptogo täflan med de redan befintliga.
Snart nog blefvo dessa samlingar mer eller mindre
tillgängliga för allmänheten och ställdes under
uppsikt af en särskild funktionär, oftast en konstnär,
och betydande voro de summor monarkerna
nedlade på sina gallerier. Vid det absolutistiska
styrelsesättets upphörande under början af
1800-talet i flertalet länder öfvergingo de furstliga
konstmuseerna i staternas ego och ställdes under deras
förvaltning. Sedan konsthistorien börjat
vetenskapligt studeras, ha konstmuseernas tjänstemän
rekryterats ur konsthistorikernas led. Detta har
äfven medfört den förändring i deras skötsel och
utveckling, att den konsthistoriska synpunkten alltmer
blifvit bestämmande vid nyförvärfven af gammal
konst. Museer, som likt Berlins ej före
1800-talet ernått någon större förkofran, men under
senare tider kunnat förfoga öfver rikliga medel,
ha väsentligen att tacka det konsthistoriska arbetet
för sin nuvarande egenskap af att vara allsidiga
mönsterinstitutioner. Detsamma är förhållandet med
under 1800-talet nyupprättade statsmuseerna för
gammal konst, t. ex. National gallery i London.
Den mera slutna och olikformiga prägeln af gamla
kungliga eller furstliga privatsamlingar ega
Louvremuseet i Paris, Pradogalleriet i Madrid, Uffizierna
i Florens, hofmuseet i Wien, gallerierna i Dresden,
München, Kassel, Braunschweig, Eremitagegalleriet
i Petersburg, Kunstmuseet i Köpenhamn
och Nationalmuseum i Stockholm. Till de furstliga
och statliga samlingarna sluter sig en mängd
kommunala eller på enskild väg tillkomna konstmuseer.
I vissa fall, särskildt i länder med en lysande
konstblomstring i det förgångna, såsom Italien och
Nederländerna, förvara de kommunala konstmuseerna
hufvudsakligen de mästerverk, som sedan
gammalt funnits i samhällets ego. I andra fall
åter äro de lefvande institutioner, alltjämt utökade
genom inköp af äldre och nyare konst. – En grupp
för sig bilda konstakademiernas och universitetens
museer. De förra hysa utom en samling
representativa arbeten, inlämnade af medlemmarna som
receptionsstycken, äfven äldre konstverk, egnade att
tjäna undervisningen. Universitetsgallerierna ha
äfvenledes ett pedagogiskt syfte, att lämna
studiematerial för konstvetenskapen. Ofta nog har man
i de stora hufvudstäderna ett särskildt museum
för äldre konst och ett annat för modern, det
senare i synnerhet egnadt åt den egna nationella
konsten. Så bl. a. i Paris, München och Berlin. I
Paris öfverflyttas betydande konstverk efter en
viss tids förlopp från det moderna till det
klassiska museet, från Luxembourggalleriet till
Louvre. En annan uppdelning af konstmuseerna är
den i målnings- och skulpturmuseer, genomförd
bl. a. i München och i Dresden. Slutligen
förekomma alldeles speciella museer, inrymmande
arbeten af någon viss konstnär, t. ex. Musée Wiertz
i Bruxelles, Musée Gustave Moreau i Paris,
Thorvaldsens museum i Köpenhamn. – Sverige har
två större konstmuseer, Nationalmuseum (se d. o.)
i Stockholm, med gammal och modern konst, och
Göteborgs musei konstafdelning (se Göteborgs
museum) med öfvervägande modern nordisk
konst. Dessutom finnas inom landet flera mindre
konstmuseer i städerna Malmö, Hälsingborg,
Norrköping och Linköping, vid universiteten i
Uppsala och Lund, vid Stockholms högskola m. fl.
Konstslöjdmuseum, offentlig samling af
konstslöjdalster, anlagd i vetenskapligt eller
smakfostrande syfte (sålunda att skilja från exempelvis
furstliga lyx- och pretiosasamlingar sådana som
den i Grünes gewölbe i Dresden). Anlagda under
senare hälften af 1800-talet i samband med
sträfvandena för konstslöjdens reformering på grundval
af de gamla stilarna, ville konstslöjdmuseerna
merendels från början vara mönster- och
förebildssamlingar, lämnande prof på alla stilar och
tekniker, oftast genom uppvisandet af praktfulla
lyxföremål i dyrbart material och arbete. För att
bibringa en rätt uppfattning af de enskilda
föremålen såg man sig emellertid nödsakad att gruppera
dem tillsammans med andra föremål från samma
stilperiod och ge dem en harmonierande omgifning.
Härmed hade man närmat sig till den
synpunkt, som är bestämmande vid ordnandet af ett
kulturhistoriskt och etnografiskt museum. Olikheten
skulle ligga blott däri, att konstslöjdmuseet
innehöll endast föremål af högre estetiskt värde. Men
då en sund uppfattning af konstslöjdens väsen
kräfver en lika värdesättning af det konstnärligt
fullgoda enkla arbetet som af praktpjäser och
under gångna tider så godt som hvarje föremål
danats med åtminstone någon konstnärlig omsorg,
blir gränsen mellan de två arterna af museer
ytterligt sväfvande. Föremålet hör dit eller dit
alltefter den synpunkt, ur hvilken det vid hvarje
särskildt tillfälle ses. Vid ordnandet af det nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
