Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormoner. Nordamerikansk sekt - Mormorando, it., mus., i hviskande ton - Mormyridae, zool. Se Mormyrus - Mormyrus, zool., tillhör fiskfamiljen - Mormässa, en kyrklig fest - Mornay - Mornay 1. Charles de M. - Mornay 2. Johan Karlsson de M. - Mornay, Philippe de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidningsorgan är "Deseret news" i Saltsjöstaden (från
1852); antimormonsk är "Salt lake tribune" (från
1870), svensk-mormonsk veckotidn. "Utah-Posten"
(sedan 1900). Den skandinaviska missionens organ
är "Nordstjärnan" (från 1877; förut, från 1851,
"Skandinaviens stjerne"); den utkom tidigare i
Köpenhamn, men sedan 1905 i Stockholm. – Litt.:
G. Unonius, "Mormonismen" (1883), H. H. Bancroft,
"History of Utah" (1889), W. A. Linn, "The story
of the Mormons" (1902), I. W. Riley, "The founder
of Mormonism, a psychological study" (1902),
Emigrationsutredningens bilaga III: "Mormonvärfningen"
(1910), och E. Meyer, "Ursprung und geschichte
der mormonen" (1912). En myckenhet värdefullt
material finns i "Proceedings before the committee
on privileges and elections of the U. S. Senate in
the matter of ... Hon. Reed Smoot" (4 bd, 1904–06).
K. B. W-n.
Mormorando [mårmåra^då], it., mus., "fram-mumladt",
i hviskande ton.
Mormyridæ, zool. Se Mormyrus.
Mormyrus, zool., tillhör fiskfamiljen Mormyridæ,
inom gruppen Malacopterygii. Mormyridæ ha bålen, men
ej hufvudet, fjällbeklädd; de sakna skäggtömmar; de
båda mellankäksbenen sammanväxa till ett benstycke; en
stor hålighet på hvardera sidan om hufvudet, beklädd
af en tunn benskifva; gälöppningen liten; mycket
starkt utvecklad hjärna; å ömse sidor om svansen
ett elektriskt organ. Släktet Mormyrus lefver i det
tropiska Afrikas floder. Flertalet arter utmärkes
genom en förlängd, ofta böjd nos; munöppningen
liten. Några arter voro föremål för dyrkan af de
gamle egypterna och äro ofta afbildade på deras
byggnader. Till familjen Mormyridæ hör ock Gymnarchus
(se d. o.).
L-e.
Mormässa, en kyrklig fest, som under katolska tiden
i Sverige firades 8 sept., hvilken dag antogs vara
Jungfru Marias ("Guds moders") födelsedag.
Mornay [marna]. 1. Charles de M., friherre,
arfvinge till Varennes, herre till Helgerum och
Roma, f. omkr. 1514 i Frankrike, härstammade från
en förnäm fransk ätt, var kalvinist (hugenott) och
förvärfvade i ungdomen god bildning. 1547 medföljde
han de trupper, som Frankrike sände till skottarnas
hjälp i kriget mot England, och kvarstannade i
Skottland till fredsslutet 1550. Redan 1557 befann
han sig i Sverige, där han af Gustaf Vasa användes i
åtskilliga diplomatiska värf. Så affärdades han som
sändebud till Polen (1557) och till Danmark (1558)
samt deltog 1559 i den beskickning, som afgick till
England för underhandlingar om giftermål mellan hertig
Erik och drottning Elisabet. Efter sin återkomst föll
han emellertid i konungens onåd genom obetänksamt
uppförande och hölls t. o. m. någon tid fängslad. När
Erik XIV efterträdde sin fader, uppgick för honom
lyckans sol, ty efter sin ankomst till Sverige hade
han snart förvärfvat Eriks ynnest, och denna fortfor
han att ständigt åtnjuta, ehuru han visst icke
alltid undgick förebråelser. Han benämnes konungens
kammarjunkare eller kammarherre och omtalas äfven som
hans råd (1561) eller rådsförvant (1565). 1563 erhöll
han Kronobergs slott m. m. i förläning. I konungens
tjänst blef han flitigt använd. Han afgick 1561 som
sändebud till Frankrike, där han utverkade Katarinas af Medici bifall
till Eriks giftermål med Maria Stuart, hennes sons
änka, och skickades 1562 jämte Per Brahe till
Skottland för att till Maria framföra konungens
frieri. Efter återkomsten till Sverige började han
af Erik nyttjas i krigiska värf, ty konungen sade
sig ha förstått, "det han egde god förfarenhet
i krigssaker". I slutet af 1562 sändes han som
krigsöfverste till Livland, men återkallades vid
Nordiska sjuårskrigets utbrott. Ehuru det 1564 heter,
att han ej ännu lärt sig att fullkomligt tala svenska,
erhöll han i detta krig viktiga befäl och kämpade
med ära, men ej alltid med lycka. Han blef 1563 i
grund slagen af danskarna vid Mared (nära Halmstad),
men försvarade mot dem med framgång Varbergs slott
1565 och fråntog 1566 nära Alingsås den härjande
Dan. Rantzau hans tross. 20 sept. s å. togs han till
fånga och fördes till Kalundborgs slott i Danmark,
där han kvarblef till 16 mars 1571. Vid hemkomsten
erhöll han, den förre gunstlingen hos Erik XIV,
ett mottagande från Johan III:s sida, som tyckes visa
riktigheten af påståendet, att han genom sina förböner
räddat den senares lif. Han kallades nämligen af
Johan att deltaga i rådets öfverläggningar, innan
han hunnit aflägga trohetsed, och 1573 uppdrogs
åt honom att vara ståthållare på Älfsborgs och
Gullbergs slott. Trots den kungliga välviljan bröt
han dock sin trohetsed till Johan och inlät sig i
förrädiska stämplingar mot denne med höfvitsmännen
för de skotska legotrupperna i Sverige. Att han haft
för afsikt att afsätta Johan, torde få anses som
säkert, liksom ock att han velat befria Erik XIV ur
fängelset, men om han på tronen ämnade uppsätta den
sistnämnde eller hertig Karl är ovisst. Från flera
håll uppges äfven, att de sammansvurne ämnat bringa
konung Johan om lifvet. För sitt förrädiska uppförande
blef M. afrättad i Stockholm 4 sept. 1574. Han var en
bildad man och en tapper och erfaren krigare. Hans
angenäma umgängessätt gjorde honom omtyckt såväl
af Erik XIV och dennes bröder Johan och Karl som af
Fredrik II i Danmark. Men med förtjänsterna förenade
han skrytsamhet, lättsinne och opålitlighet. Jfr
art. "Mornay" i "Sv. biogr. lexikon. Ny följd".
2. Johan Karlsson de M., den föregåendes son,
f. troligen 1566, d. barnlös 1608, studerade länge
och med stor grundlighet utomlands, inskrefs 1585
vid Rostocks universitet, befann sig 1589 i Italien,
var 1593 inskrifven vid universitetet i Heidelberg
och synes ännu 1594 vistats utrikes. Efter sin
hemkomst undvek han att taga del i det politiska
lifvet. Dock nämnes han som medlem i den domstol,
som på riksdagen i Linköping 1600 dömde de anklagade
riksråden m. fl. Trots sin tillbakadragna hållning
var M. likväl på grund af sin vänskap med Erik Sparre,
Hog. Bielke och andra rådsherrar föremål för Karl IX:s
misstankar, särskildt 1605, då han under bevakning
fördes till Stockholm att undergå förhör. Hans svåger
Axel Oxenstierna ger honom vitsordet, att han i
kunskaper och dygd var en af de främste på sin tid.
1–2. Fr. W.
Mornay [marna], Philippe de, herre till Plessis-Marly,
fransk statsman och skriftställare, f. 1549,
d. 1623, öfvergick som barn 1559 från katolska till
protestantiska läran och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
