Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1089-1090 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morfem l. Språkform - Morfeus, grek. o. rom. myt., drömmarnas gud - Morfin, farm. med., kem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

liksom de andra delarna kan i fråga om
framställningssättet vara antingen deskriptiv, då den
redogör för de faktiskt förekommande olika slagen
af morfem, deras bildning och utbredning, eller
etymologisk, då den redogör för morfemens
historiska utveckling och därpå beroende inbördes
växling. I fråga om innehållet sönderfaller
morfologien i 1) böjnings- eller flexionslära,
som redogör för de genom idéassociation med
hvarandra intimt förbundna morfemgrupperna, de s. k.
paradigmen (t. ex. häst, -s, -en, -ens, -ar,
-ars, -arna, -arnas eller jag, mig, vi, oss eller vara,
är, var, voro o. s. v.), och 2) bildnings- eller
formationslära, som redogör för de enskilda
morfemens bildning och i sin tur naturligtvis består
af dels ordlära, dels ordfogningslära
(vanl. kallad syntax). Se Noreen, ”Vårt
språk”, VII, 1 ff.
Ad. N–n.

Bild af Morfeus å en antik kamé, hufvudet utrustat med vingar och asphodeluskrans.

Morfeus (grek. Mοςφευς, lat. Morpheus), grek.
o. rom. myt., drömmarnas gud,
son af sömnguden (Hypnos,
Somnus), i hvars tjänst han verkar, i
nyare tiders språkbruk äfven ofta
förväxlad med denne. Namnet M.
(af grek. morfe, gestalt, bild)
betecknar honom eg. som drömbildernas
skapare. Till den äldre
gudaläran synes M. f. ö. icke höra,
och han omnämnes i den klassiska
litteraturen ingenstädes förr
än hos den romerske skalden
Ovidius.
A. M. A.

Morfin (af Morfeus, se d. o.),
farm. med., kem.</i>, är den förnämsta
beståndsdelen i drogen opium (se
d. o.) och den väsentliga bäraren af
nämnda drogs verkan. Morfinet upptäcktes och
bestämdes till sin kemiska natur af den tyske
apotekaren Sertürner i Paderborn, som 1804–17
därom offentliggjorde flera arbeten. Morfinet var
den första alkaloid eller ”organiska alkali”, som
upptäcktes, och det är Sertürners stora förtjänst
att ha klargjort den epokgörande innebörden af
nämnda upptäckt för den organiska kemien.
Morfinets formel är
C₁₇ H₁₇ NO(OH)₂ + H₂O.
Opiumalkaloiderna indelas i morfingruppen och
papaveringruppen. Till den förra höra morfin,
kodein (se d. o.) och tebain. Dessa tre alkaloider
äro kemiskt nära besläktade, hvilket framgår af
följande formler; dessa äro ett uttryck för forskningens
nuv. ståndpunkt och grunda sig på hittills ej
afslutade arbeten af Knorr och Pschorr.

Fenantren.

Morfin.

Kodein = metyl-morfin.

Tebain.

Alla tre morfinalkaloiderna anses således vara
derivat af kolvätet fenantren, C₁₄ H₁₀. Morfin
kristalliserar i färglösa prismor med smältpunkt omkr.
230°, lättlösliga i alkohol, föga lösliga i vatten,
eter och bensol. Smaken är starkt bitter. Morfin
utgör en stark bas och bildar med syror salter, af
hvilka det saltsyrade saltet, Chloretum morphicum,
är särskildt viktigt som läkemedel (se nedan). Detta
salt bildar fina kristallnålar, lösliga i 25 dlr
vatten med starkt besk smak. Ren koncentrerad
svafvelsyra löser morfin utan färgning. Upphettar
man denna lösning 1/2 timme till 100° eller några
minuter till 150°, så uppstår s. k. apomorfin,
och tillsätter man nu ett spår salpetersyra eller
kaliumnitrat, så färgas lösningen intensivt blodröd,
äfven om den till profvet använda mängden morfin ej
var större än 1/50 mg. (Husemanns reaktion). Enligt
Radulescu kan man påvisa morfinbaser i en utspädning
t. o. m. 1 : 300,000 genom den rödfärgning, som
uppträder, om man försätter lösningen med litet
HNO₂ och gör den omedelbart därpå alkalisk. Bland
andra morfinreaktioner må nämnas blåfärgningen
med järnklorid och violettfärgningen med Froehdes
reagens, d. v. s. med koncentrerad svafvelsyra, som
innehåller per kbcm. 0,05 gr. ammoniummolybdat. Rifver
man en liten mängd morfin med formaldehyd-svafvelsyra,
uppträder först en purpurröd färg, som sedan öfvergår
till violett och slutligen till blått (Marquis’
reaktion). – Morfin och dess salter äro optiskt
aktiva; de senare visa en stark vänstervridning. – De
i morfinet ingående två hydroxyl-(OH-)grupperna äro
särskildt viktiga, emedan de antagas närmast förmedla
morfinmolekylens förbindelse med beståndsdelar af
nervsystemets väfnader. Om dessa hydroxyigrupper
bindas på förhand, så upphäfves morfinets
karakteristiska verkan på nervsystemet. Denna består
väsentligen i ett smärtstillande, ro- och sömngifvande
och slutligen förlamande inflytande i första hand
på stora hjärnan, därefter på centrala nervsystemets
öfriga delar, hvari äfven, särskildt hos vissa djur,
symtom af stegrad retbarhet inblanda sig. Medan hos
t. ex. människa, hund och gnagare förlamningssymtomen
afgjordt öfverväga, förete katt, häst, nötkreatur
och äfven groda mer eller mindre utpräglad retning
med kramp; fiskar få kramp som af stryknin, –
Vid verkan på människa af redan en helt liten dos
morfin, 1/2 cg., nedsättes först mottagligheten
för vissa känselintryck, särskildt för smärta,
vidare äfven för hostretning, äfvensom för hunger,
törst, trötthet m. fl. kroppsliga och äfven psykiska
obehag. Särskildt om man förut lidit af smärtor e. d.,
kännes denna svaga morfinverkan ofta som en befrielse
och en njutning (eufori). Häraf lockas mången lätt
till missbruk af morfin. Dessa små doser
medföra vanligen obenägenhet för rörelser, en tendens
till stillhet och ro. Här är fråga om en svag inverkan
på vissa delar af stora hjärnan, en viss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>