Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjollner, nord. myt., Tors hammare - Mjuka konsonanter. Se Muljerande språk - Mjuka kräftan. Se Magsjukdomar - Mjukbaggar, zool. (skalbaggar) - Mjukbast, bot. Se Bast - Mjukfeniga fiskar l. Mjukfeningar, zool. Se Fiskar - Mjukgrundetsning. Se Etsning och Etsningsgrund - Mjuk harspatt, veter. Se Has - Mjukstrålar. Se Fiskar - Mjukt järn, metall. Se Järn - Mjukt vatten. Se Källa och Vatten - Mjuktåtelsläktet, bot. Se Holcus - Mjuna, landtbr.-geol. Jfr Jordarter 2. - Mjäla (Finmo), landtbr.-geol. Se Mo - Mjäldrunga (Mjeldrungen, Mjelldrunga, Mjälldrunga), socken i Älfsborgs län - Mjäle. Se Mjälsand - Mjäll, Mjällbildning. Se Fjällning - Mjällby (Mellby), socken i Blekinge län - Mjälldrunga. Se Mjäldrunga - Mjälsand (Mjäle), mjölsand - Mjältbrand, veter., med., infektionssjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M. hade helgande kraft, Tor viger med den skinnen
af sina slaktade bockar, och genast stå de lefvande
upp igen. Likaså viger han Balders bål med M., och
jätten Trym, som stulit M., vill genom att lägga
den i Frejas sköte låta viga sig med den till Freja
förklädde Tor. För att bevara sig mot olyckor bar man
i forntiden hammarliknande skyddsting; många sådana
äro funna i jorden (se fig. å sp. 716 samt fig. 28 å
pl. III till art. Järnåldern), och äfven på åtskilliga
runstenar är M. afbildad. Hammartecknet öfver en fylld
bägare ansågs skydda mot förgiftning o. s. v. Detta
tecken liknar i hög grad det kristna korstecknet. –
Mjollner har af gammalt ansetts betyda krossare;
jfr Mjöl. A. Kock jämför isl. mjoll, "nyfallen snö",
och antar M. betyda "den glänsande (blixten)". Se
"Indogermanische forschungen", X: 110 (1899).
Th.W. (B-e.)
Mjuka konsonanter. Se Muljerade språkljud.
Mjuka kräftan. Se Magsjukdomar, sp. 518.
Mjukbaggar, Malacodermata l. Malacodermidæ, i
den nyaste systematiken kallade Cantharidæ, zool.,
familj af med mjukt kroppshölje och mjuka, läderartade
täckvingar utrustade skalbaggar, omfattande bl. a. de
stundom som särskilda familjer, numera hellre som
underfamiljer räknade grupperna Cantharinæ (se
Flagbaggar), Lampyrinæ (se Lysmaskfamiljen),
Dasytinæ och Malachiinæ l. Melyrinæ (se Melyridæ).
G. A-z.
Mjukbast, bot. Se Bast.
Mjukfeniga fiskar l. Mjukfeningar, Anacanthini,
zool. Se Fiskar, sp. 418.
Mjukgrundetsning. Se Etsning, sp. 1008, och
Etsningsgrund.
Mjuk harspatt, veter. Se Has, sp. 42.
Mjuksträlar. Se Fiskar, sp. 411.
Mjukt järn, metall. Se Järn, sp. 383.
Mjukt vatten. Se Källa, sp. 558, och Vatten.
Mjuktåtelsläktet, bot. Se Holcus.
Mjuna, landtbr.-geol., af A. Atterberg föreslagen
benämning för det ytterligt fina jordslag, som
beträffande kornstorleken m. m. står på gränsen
mellan sand och lera och har en kornstorlek af endast
0,002–0,006 mm. Närmast större kornstorleksgrupp,
0,006–0,02 mm., kallas vesa, och båda grupperna
sammanfattas under namnet lättler. Jfr Jordarter 2,
sp. 114. Se A. Atterberg, "De klastiska
jordbeståndsdelarnas terminologi" (i "Geol. fören:s förh.", 1905).
E. E.
Mjäla (Finmo), landtbr.-geol. Se Mo.
Mjäldrunga (Mjeldrunga, Mjelldrunga, Mjälldrunga),
socken i Älfsborgs län, Gäsene härad. 1,830 har. 363 inv. (1911). Annex till
Eriksberg, Skara stift, Ås kontrakt.
Mjäle. Se Mjälsand.
Mjäll, Mjällbildning. Se Fjällning.
Mjällby (Mellby), socken i Blekinge län, Listers
härad. 7,561 har. 5,417 inv. (1911). M. utgör ett
pastorat i Lunds stift, Listers och Bräkne kontrakt.
Mjälldrunga. Se Mjäldrunga.
Mjälsand (Mjäle), äfven Mjelsand (Mjele),
"mjölsand", kallas i somliga delar af Småland det
därstädes förekommande lösare, med mjölfin
sand i afsevärd grad blandade öfre
morängruset, ytgruset, till skillnad från
det steniga, fastare undre gruset, som där
kallas jätter (se d. o.) l. jätterjord.
E. E.
Mjältbrand, veter., med., en hastigt förlöpande
infektionssjukdom, som kan angripa alla varmblodiga
djur och bland husdjuren företrädesvis förekommer
hos nötkreatur och får, mindre ofta hos hästar och
ganska sällan hos svin och andra husdjur. Vanligen
uppträder sjukdomen med enstaka fall (sporadiskt),
men angriper dock stundom en mängd djur samtidigt
och kan särskildt under den varma årstiden utbreda
sig öfver stora områden och t. o. m. hela länder
(enzootiskt eller epizootiskt; se Enzooti och
Epizooti). Med afseende på sjukdomens förlopp
skiljer man mellan slagartad (apoplektisk), akut och
subakut mjältbrand. Den förstnämnda har ett ytterst
häftigt förlopp, och symtomen visa sig i oro, andnöd,
vacklande rörelser, djuren störta omkull, hvarvid
blod oftast uttränger ur näsa, mun och ändtarm, och
döden inträffar under konvulsioner inom några minuter
till högst 1 timme. Den akuta formen varar vanligtvis
endast några få timmar till ett dygn och yttrar sig
i hög feber (ända till 42°), stor oro, stundom med
fullkomliga raserianfall, som efterträdas af ett
slöhetstillstånd, tills djuren börja vackla, störta
omkull och dö inom en kort stund; stundom inställer
sig äfven ytterst besvärad andning med stönande ljud,
blåsvarta slemhinnor, bultande hjärtslag med hastig,
men ytterst svag puls och blodflytningar från de
naturliga kroppsöppningarna. Den tredje formen varar
från ett par till högst 7 dagar och kännetecknas
af ungefär samma symtom som den föregående,
ehuru mindre våldsamma. Har smittämnet upptagits
genom sår, kan sjukdomen visa sig äfven genom
uppkomsten af begränsade, i början ömma svulster,
som efter någon tid bli brandiga och okänsliga,
s. k. mjältbrandskarbunklar, en sjukdomsform,
som oftast förekommer hos svin. Den karbunkulösa
formen varar vanligen flera dagar och öfvergår
stundom i hälsa, hvaremot de mera akuta formerna i
regel medföra döden. Hos djur, som hastigt dött,
kan man misstänka mjältbrand, om blodflytningar
förekomma från näsa, mun eller ändtarm, om blodet
är mörkt och tjockflytande, nästan tjärliknande
och ej koagulerar i luften, och om mjälten är starkt
förstorad, blodfylld och lös, så att den nästan faller
sönder vid beröring. Sjukdomsorsaken är en stafformig
bakterie, mjältbrandsbacillen (se Bakteriologi,
sp. 721 och fig. 16–20). Utom djurkroppen kunna
bacillerna vegetera och utväxa då till långa, i
hvarandra inflätade trådar, i hvilka bildas en mängd
sporer. Dessa kunna sedermera utvecklas i jord eller
vatten, och smittämnet kan på så sätt bibehållas under
långa tider, det är därigenom, att jorden sålunda
inficieras, som mjältbrandssjukdomen på vissa trakter
blir stationär (s. k. mjältbrandsdistrikt). För
att sporbildning skall kunna försiggå, fordras
tillgång till syre och en tämligen hög temperatur;
den gynnsammaste temperaturen är 35°, men äfven
vid 20–25° kan liflig sporbildning ega rum; under
1 och öfver 45° upphör all vegetation. Sporerna äro
ytterst motståndskraftiga och kunna i vatten hålla sig
lifskraftiga utomordentligt länge och intorkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
