Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milton, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankfulla sinnelaget. Från 1633 äro troligen det
vackra fragmentet af maskspelet Arcades och de
tre korta styckena On time, At a solemn musick,
Upon the circumcision; från 1634 den största
och betydelsefullaste af alla M:s mindre dikter,
ursprungligen kallad A masque, sedan Comus (tr. 1637),
ett maskspel till kyskhetens ära. Med anledning
af en väns plötsliga död skref han det mästerliga
pastorala sorgekvädet Lycidas (1637). I apr. 1638
for M. öfver Paris, där han sammanträffade med Hugo
Grotius, till Italien. I Florens hade M. tillfälle
att besöka de där florerande litterära akademierna
och äfven deltaga i deras förhandlingar. På hösten
kom han till Rom och Neapel. Det hade varit hans
afsikt att se äfven Sicilien och Grekland, men
underrättelsen, att det borgerliga kriget stod för
dörren i England, bestämde honom att återvända. På
återresan besökte han Galilei, nyss utsluppen ur
inkvisitionens fängelse, och kom hem till England
i aug. 1639. Under resan dog en barndomsvän, som
M. besjöng i Epitaphium Damonis, kanske den noblaste
af alla hans latinska dikter. Han planlade vid denna
tid ett epos om kung Arthur och gjorde utkast till
flera tragedier, hvaribland en med namnet "Paradise
lost". Dock fick poesien hvila de följande tjugu
åren, då han rycktes med i de politiska och kyrkliga
stridigheterna. Tre partier stredo vid denna tidpunkt
mot hvarandra, högkyrkan, ett mellanparti och det
radikala s. k. root-and-branch-partiet, som ville
afskaffa biskopsdömet och reorganisera kyrkan efter
mönster af de skotska presbyterförsamlingarna. Till
det senare ytterlighetspartiet anslöt sig M. och
skref 1641–43 fem ljungande inlägg, bland hvilka Of
reformation touching church-discipline in England
och The reason of church-government urg’d against
prelaty voro de förnämsta. Emellertid hade M. vid
midsommartiden 1643 ingått äktenskap med Mary Powell,
dotter till en fattig adelsman af kavaljerspartiet,
men den 17-åriga bruden trifdes icke i hans tysta
arbetshem, utan lämnade M. redan i juli. M. drog
strax de sociala konsekvenserna af sitt enskilda
fall, och i skriften The doctrine and discipline of
divorce, restor’d to the good of both sexes (1643;
2:a uppl. 1644, tillegnad parlamentet) protesterade
han mot den gängse uppfattningen af äktenskapets
oupplöslighet såsom endast en teologisk uppfinning
utan stöd i bibeln. När han nästa år utgaf en
ny skrift i samma ämne, nådde förbittringen mot
honom sin höjdpunkt, och han angreps öppet från
predikstolarna. M. lät sig dock icke bekomma, utan
belyste frågan ytterligare i ett par broschyrer
under de närmaste åren. Som han dessutom utgifvit den
förstnämnda skriften utan censur och utan att införa
den i bokhandlarnas register, anklagades han för brott
mot tryckfrihetslagen. M. svarade med sin vältaligaste
och populäraste prosaskrift, Areopagitica; a speech
of mr John Milton for the liberty of unlicenc’d
printing (1644), hvari han fordrade tryckfrihet för
alla böcker, som ej voro direkt skadliga. Det blef
ett dråpslag mot hela systemet. S. å. utgaf han Of
education, ett arbete om uppfostran, som belyste
frågan om den nationella bildningen, hvilken vid
denna tid sysselsatte sinnena. Under dessa strider
hade M. alltmera aflägsnat sig från presbyterianerna
och anslutit sig till independenterna. Som dessa innehade majoritet
i parlamentets här, gick M. fri från förföljelser
under dessa år. 1645 försonades han med sin hustru,
som åter flyttade till honom jämte hennes i trångmål
bragta konungsligt sinnade familj. S. å. utgafs
den första samlingen af hans dikter, Poems, both
english and latin. Dessutom var han sysselsatt med en
vidlyftig historia om Storbritannien, ett teologiskt
arbete samt ett stort latinskt lexikon. Efter Karl
I:s afrättning 1649 var M. den förste, som offentligen
bekände sig till republiken genom Tenure of kings and
magistrates, i hvilken han sökte bevisa det lagliga
i att kalla till räkenskap samt efter laga dom
afsätta och döda en tyrannisk konung. Till belöning
utnämndes M. s. å. till republikens statssekreterare
för utlandet, i hvilken egenskap han var verksam
ända till republikens fall och skötte en stor del
af den utländska korrespondensen på latin. Dessutom
försvarade han republiken i flera broschyrer (så
t. ex. Eikonoklastes, 1649, en motskrift mot ett
rojalistiskt förhärligande af Karl I, och Pro populo
anglicano defensio, 1651, mot fransmannen Salmasius,
ett arbete, som nästan i lika hög grad som Cromwells
segrar bidrog att åter förskaffa republiken aktning
i Europa). Men detta forcerade arbete hämnade
sig. M. förlorade sin sedan länge försvagade syn
och blef 1652 alldeles blind. Dock fortsatte han
alltjämt sin verksamhet som politisk skribent,
uppmanade outtröttligt lutheraner och kalvinister
att bilägga inbördes stridigheter, svarade 1654 på
en skicklig och giftig rojalistisk stridsskrift af
Peter du Moulin, skref följande år med anledning af
dr-gonaderna mot valdenserna en hel serie bref till
europeiska hof och utgaf s. å. sin sista latinska
ströskrift, själfförsvaret Pro se defensio. M. var
en af Cromwells ifrigaste försvarare äfven efter
protektoratet, ifrade mot ett nytt öfverhus och utgaf
åren 1658 och 1659 två skrifter, i hvilka han yrkade
på kyrkans skiljande från staten. Han uppträdde sedan
lidelsefullt mot Stuartarnas återkallande (The ready
and easy way to establish a free commonwealth, 1659;
förkortad uppl., riktad till general Monk 1660,
m. fl. broschyrer). Vid Karl II:s intåg måste
M. hålla sig dold. Huru han undgick schavotten,
är ännu oförklaradt. Alldeles slapp han likväl icke
undan förföljelsen. "Eikonoklastes" och "Defensio"
brändes af bödeln på parlamentets befallning, och
trots amnestien hölls han någon tid fängslad. De
närmaste åren voro för M. en tid af förödmjukelser,
sorg och enslighet. Hans första hustru hade dött 1653;
i nov. 1656 ingick han ett nytt och lyckligt äktenskap
med Katherine Woodcock, som dock bortrycktes redan
1658. Åter änkling, behandlades han ovänligt af
sina tre döttrar, gifte sig därför för tredje gången
1662 med den 25-åriga Elisabeth Minshull och fick en
god maka.
På detta sätt hade M., fastän det var med motvilja,
som han öfvergifvit studiernas lugn, af sin kärlek
till kyrklig och politisk frihet dragits bort från sin
diktning. Under dessa 20 år (1640–60) hade han endast
tillfälligtvis författat dikter (bl. a. sonetter till
Fairfax och Cromwell). Men 1658 hade han upptagit sin
sedan två årtionden närda plan att skrifva ett stort
religiöst epos. Efter den blinde skaldens diktamen
nedskrefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
