Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mikropsi, med. - Mikropyle. Se Befruktning - Mikroskemoi. Se Kloster - Mikroskop, fys., ett optiskt instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syn, företeelse), med., en oregelmässighet vid
seendet, bestående däri, att föremålen synas mindre,
än de borde förefalla för det gifna afståndet. Att
aflägsna föremål synas mindre än närbelägna, är en
naturlig företeelse, men att ett föremål, beläget på
närmare håll, förefaller endast hälften så stort som
under vanliga förhållanden, är ett sjukdomssymtom. Det
kan drabba ett öga ensamt eller bägge ögonen. I båda
fallen är orsaken antingen en sjukdom i näthinnan,
en inflammation, som tränger isär de Ijusuppfattande
elementen däri, eller ock en förlamning eller
åtminstone en försvagning af ackommodationsmuskeln. I
det förra fallet är symtomet mycket betänkligt,
hvarjämte det är åtföljdt af andra tecken till nedsatt
eller förvirrad syn. I det andra är synskärpan icke
egentligen försämrad samt utsikterna till förbättring
och hälsa vida ljusare.
Rsr.*
Mikropyle (af grek. mikros, liten, och pyle, port,
öppning) Se Befruktning, sp. 1193, Fröämnet och Ägg.
Mikroskemoi. Se Kloster, sp. 342.
Mikroskop [-skåp; af grek. mikros, liten, och
skopein, se], fys., ett optiskt instrument, med
hvilket man kan se små föremål förstorade. Dess
hufvuddelar äro: objektivet och okularet samt
stativet, som uppbär och förenar dem. Objektivet
och okularet bestå af linssystem, hvilka verka som
samlingslinser. Om ett föremål ab (fig. 1) lägges
utanför objektivets CD (på fig. tecknadt som en enkel
lins) brännvidd, samlas de från detsamma utgående
ljusstrålar, som träffa objektivet, till en reell,
omvänd och förstorad bild b’a’. Det sammansatta
okularets (vanligen Huygens’ okular) första lins
EF förlägger bilden a’b’ till läget a"b" och dess
andra lins AB ger af a"b" en förstorad virtuell bild
a"’b"’. Okular och objektiv måste tillsammans bilda
ett akromatiskt system, däremot är ibland, särskildt
förr, intetdera för sig akromatiskt. Hos objektivet
måste den sfäriska och kromatiska aberrationen
vara så liten som möjligt. Synfältet skall vara
stort. I fig. 2 är ett mikroskop afbildadt: t, r är
mikroskoptuben med okularet c inskjutet i dess öfre
del och objektiven o anbragta nedtill. Tuben består
af två delar, en öfre t, som kan inskjutas i r,
hvilken senare medelst drifhjulet z kan föras upp
och ned; på detta sätt ernås en gröfre inställning
af mikroskopets linssystem på det föremål, som
skall undersökas. På enklare mikroskop saknas z,
och tuben inställes då på så sätt, att den med
handen skjutes upp och ned i en särskild hylsa. Den
noggranna inställningen sker med mikrometerskrufven
m. Dennas axel går upp i den ihåliga ståndaren d,
åt hvilken vid skrufvens kringvridande meddelas
ytterst fina rörelser. På moderna mikroskop är
mikrometerskrufven anbragt nedtill på sidan af
ståndaren, hvarigenom den blir lättare åtkomlig vid
mikroskoperingen, och dessutom har på densamma genom
särskilda anordningar inställningen af tuben kunnat
göras ännu noggrannare. Ståndaren är med en led
fäst vid pelaren g och den vanligen hästskoformiga
metallfoten f. Härigenom kan tuben bringas i ett
bekvämare läge. Från pelaren utgår en metallplatta p,
som kallas objektbordet. I förlängningen af tubens
axel har detta en öppning, hvarigenom de underifrån
kommande ljusstrålarna
träffa föremålet; öfver denna öppning
lägges föremålet på en liten glasskifva,
objektglaset. Belysningsapparaten utgöres af en
liten rund, vridbar dubbelspegel h, som på den ena
sidan är plan (för svaga förstoringar) och på den
andra är konkav (för starkare förstoring). Till
belysningsapparaten hör äfven bländare, antingen
cylinder- eller irisbländare. Den förra utgöres af
ett kort metallrör, som kan inskjutas i en utdragbar
hylsa under objektbordet och i hvars öfre del kunna
inpassas skifvor med öppningar af olika vidd. Vanligen
användes numera irisbländare, som utgöres af ett
större antal skärformiga metallskifvor; genom en
knapp vid sidan kan man skjuta skifvorna fram och
åter öfver hvarandra, hvarvid den centrala öppningen
efter behag kan vidgas eller minskas (fig. 3). På
större mikroskop är irisbländaren förenad med
en s. k. kondensor, som är fäst i objektbordets
centrala öppning. Kondensorn består af 2–3, till ett
system förenade plankonvexa linser, hvarigenom det
från spegeln reflekterade ljuset brytes så, att den
ljuskägla, som träffar det i närheten af kondensorns
brännpunkt befintliga föremålet (preparatet), erhåller
största möjliga öppningsvinkel. Vanligen bruka
kondensor, irisbländare och spegel vara förbundna till
en särskild apparat, som efter sin konstruktör kallas
Abbes belysningsapparat (fig. 4); genom en sidoskruf
kan hela apparaten höjas och sänkas, hvarigenom
kondensorns brännpunkt flyttas i förhållande
till föremålet. Mikroskopets egentliga optiska
utrustning utgöres af okular och objektiv. Okularet,
som inskjutes i tubens öfre öppning, består af ett
kort metallrör med en plankonvex lins i hvardera
ändan och mellan dessa en bländskifva. Objektivet
inskrufvas antingen direkt i tubens nedre
öppning eller ock i en särskild, vid tuben fäst
s. k. revolver, en vridbar objektivbärare, afsedd
för 2–4 objektiv, hvarigenom ernås ett hastigare
ombyte af dessa. Alltefter de fordringar, som ställas
på objektivens förstoringsförmåga, innehålla dessa
2–flera enkla eller dubbla linser, i möjligaste mån
korrigerade för sfärisk och kromatisk aberration (se
Lins). Det fel, som vidlåder de vanliga akromatiska
objektiven (se Lins) på grund af ljusstrålarnas
sönderdelning i sina spektralfärger vid deras gång
genom linserna, är nästan alldeles aflägsnadt i de
dyrbara s. k. apokromatiska objektiven. Föremålen,
som skola undersökas i mikroskopet, läggas i en
vätskedroppe på ett objektglas och betäckas med ett
tunt täckglas. De ljusstrålar, som från föremålet falla
in i objektivet, ha alltså i vanliga fall att först
passera genom glas och sedan genom ett mellanliggande
luftskikt. Då luftens brytningsförmåga är annan
än glasets, så kommer därvid en del strålar genom
brytning att gå förlorade. Man har därför konstruerat
s. k. immersionslinser. Dessa äro mycket starkt
förstorande objektiv, som, när tuben är inställd på
föremålet, komma att med sin främre lins ligga mycket
nära intill preparatets täckglas; en vätskedroppe
anbringas på täckglaset, och immersionslinsen föres
så nära täckglaset, att dess främre lins, frontlinsen,
doppar ner i droppen. En del immersionssystem begagna
vatten som immersionsvätska (vatten-immersion,
konstr. af Amici 1840); vanligen begagnar man dock
cedroolja, hvars brytningsexponent är nästan densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
