Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 117-118 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mengs, Anton Rafael - Mengsska museet. Se Dresten - Meng-tse. Se Möng-tsze - Meng-tse, kinesisk moralfilosof - Menhaden, zool. Se Sillfiskar - Menhir, arkeol. Se Megalitiska monument - Méniéres sjukdom l. Méniéres svindel, Öronsvindel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rom, var först lärjunge af sin fader, Ismael M.
(född dansk, hofmålare i Dresden), som fostrade
honom strängt och förde honom i unga år (1741) till
Rom, där han studerade under Marco Benefiale och
Sebastiano Conca, men framför allt utbildade sig under
intrycken af Italiens klassiska mästare, i synnerhet
Rafael och Correggio. Han blef 1745 hofmålare och 1757
öfverhofmålare i Dresden samt 1761 förste målare
hos konungen af Spanien. 1752–61 uppehöll han sig
hufvudsakligen i Rom, 1761–69 i Madrid, 1769–74 i
Italien, 1774–76 åter i Madrid, efter 1777 och till
sin död i Rom. Af hans arbeten må nämnas den berömda
pastellen Amor hvässer sina pilar, Dresdens
galleri, takmålningen Parnassen, i Villa
Albani i Rom, Kristi himmelsfärd, för katolska
hofkyrkan i Dresden, Trajanus’ apoteos och Ryktets
tempel, i slottet i Madrid. I Nationalmuseet i
Stockholm finnes af hans hand ett porträtt af
påfven Klemens XIV. M. var en typisk eklektiker,
som sökte sammansmälta intryck från Rafael,
Tizian, Correggio och antiken på ett för tidssmaken
tilltalande sätt. Öfver hela hans konst ligger därför
något kyligt och beräknande. Han verkade äfven som
skriftställare och utgaf Reflessioni sopra i tre gran
pittori Raffaello, Tiziano e Correggio, e sopra gli
antichi m. m.
A. L. R.

Rafael Mengs. Efter ett självporträtt.

Mengsska museet. Se Dresden.

Meng-tse, kinesisk stad. Se Möng-tsze.

Meng-tse ("mästaren Meng" eller
"den vise M."; lat. Mencius), kinesisk moralfilosof,
f. omkr. 380 f. Kr. i nuv. prov. Schan-tung, d. 289
f. Kr., uppfostrades af sin utmärkta moder, hvilken
än i dag ordspråksvis prisas i Kina som mönstret
för alla mödrar. Först efter sitt 40:e år framträdde
M. i det offentliga. Man antar, att han dessförinnan
hade bildat en skola af åhörare omkring sig. Han
var intagen af en glödande beundran för Kong-fu-tse
och dennes läror. M:s intresse var främst riktadt
på statsläran och på spörsmålet om människonaturens
beskaffenhet. Han lärde, att folkets massa är det
viktigaste elementet i en nation och att regenten är
till för folkets skull. Konungadömet är visserligen
från himlen, men konungen är från folket. Därför bör
den värdigaste vara konung. En orättrådig monark,
som ej låter bättra sig genom varningar, bör afsättas
och må gärna dödas. Hans aflägsnande må i sådant
fall verkställas af ättens medlemmar, af någon hög
minister i allmänna välfärdens namn eller ock af en
stor reformator ("himlens tjänare"). En god styrelses
plikt är att i första rummet betrygga undersåtarnas
fysiska välbefinnande och sedan draga omsorg om deras
uppfostran. När hvar och en är väl född och klädd,
när skatterna äro ringa och jordbruket jämte handeln
på allt sätt främjas (enligt M:s anvisningar), då
skola alla, som undervisats om sina plikter, bli dygdiga och nöjda.
– M. var djupt öfvertygad om, att människohjärtat
ursprungligen är godt. Liksom allt vatten till följd
af sin natur flyter nedåt och endast med våld kan
bringas uppåt, så syftar ock människonaturen till
det goda; och gör icke människan hvad godt är, så
är det därför, att våld öfvats på hennes natur. I
motsats till både Yang-tschu, som lärde en egoismens
filosofi, och Mo-ti, hvilken predikade en allmän,
likformig människokärlek, framhöll M. ifrigt, att
den förres princip kränkte plikterna mot suveränen,
den senares dem mot föräldrarna. M:s åsikter, mest
framställda i form af samtal emellan honom och olika
furstar, äro sammanfattade i den af kineserna högt
vördade boken Meng-tse. Hans ovanligt friska och
pregnanta stil vittnar om en kraftig fantasi. "The
life and works of Mencius" utgafs 1875 af J. Legge.
(N. S.)

Menhaden [eng. utt. menheidn], zool. Se Sillfiskar.

Menhir [franskt utt. mänir], arkeol. Se
Megalitiska monument.

Ménières sjukdom l. Ménières svindel [-niärs-],
äfven kallad Öronsvindel, Vertigo auricularis, med., en
1861 af franske läkaren Prosper Ménière (f. 1801,
d. 1862) beskrifven symtomkomplex, beroende på
sjukdom i innerörat. Sjukdomen börjar ofta plötsligt,
utan känd orsak, eller hos patienter, som lidit af
öronsjukdom. Mer eller mindre oförberedt inställa
sig öronsus och den samling symtom, som allmänt
går under namn af svindel eller yrsel. Patienten
känner illamående och kväljningar, som stundom
stegras till kräkningar, föremålen "dansa för
ögonen" på honom; sluter han ögonen, har han
en känsla af att själf snurra rundt. Samtidigt
förlorar han jämvikten. Försöker han gå, känns
det, som ginge han på ett gungande fartygs däck,
han raglar hit och dit, griper efter stöd och
faller stundom omkull. Vissa, särskildt nervösa,
patienter klaga därtill öfver hjärtklappning, det
gnistrar eller svartnar för ögonen på dem m. m.,
medan andra kallsvettas, blekna af eller rodna
och förete påskyndad eller förlångsammad puls och
andning. I regel är medvetandet fullt klart, stundom
något, sällan mycket omtöcknadt. Flertalet symtom
framträder mer, om patienten är i rörelse, särskildt
om han rör på hufvudet, mindre om han ligger stilla,
bäst i mörkt rum. Vid undersökning af patienten under
pågående anfall finner man i regel nystagmus (små
hastiga ögonrörelser) mest framträdande vid blick åt
endera sidan samt hörselnedsättning. Anfallet varar
från några minuter till flera dagar, är i olika fall
mycket växlande både till karaktär och intensitet
och beror på sjukdom i innerörat, särskildt den
del däraf, som kallas vestibularapparaten. I många
fall återkomma svindelattacker gång på gång med
oregelbundna intervaller; i enstaka fall upphöra
svindelanfallen ej, förrän sjukdomen fullständigt
förstört innerörats nervapparat.

I denna intressanta sjukdom har man under senaste åren
vunnit väsentligt förbättrad kännedom, särskildt genom
arbeten af Wien-otologen Robert Bárány. Denne
har visat, att Ménières svindel uppträder, så snart
en tillräckligt kraftig retning utöfvas på innerörat,
likgiltigt på hvilket sätt detta sker. En attack af
öronsvindel kan alltså utlösas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>