Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 1469-1470 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meerane ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1469

Megalosaurus-Megariska skolan

1470

stora omfång. Vid M. blefvo spartanerna 330
f. Kr. slagna af macedonierna under Antipatros. År
222 f. Kr. förstördes staden i grund af spartanerna
under konung Kleomenes III, men uppbyggdes ånyo. Den
egde bestånd ännu långt fram under den romerska
kejsartiden, men synes i det hela ha fört en tynande
tillvaro. Bland dess fornlämnin-gar, utgräfda 1890
ff. af Englands arkeologiska skola i Aten, märkas
en väldig teater och en stor parlamentsbyggnad,
Tersiléion, afsedd för det arkadiska förbundets
sammankomster. På det forna M:s grund ligger nu byn
S i n a n o. A. M. A.

Megalosaurus (af grek. megas, stor, och sauros,
ödla), paleont., fossilt ödlesläkte, tillhörande
dinosaurierna (se d. o.), var ett köttätande
landdjur, med koniska, sammantryckta, sabelformiga
tänder. Lämningarna af detta släkte, af hvilket
somliga arter beräknas ha uppnått en längd af
12–15 m., finnas hufvudsakligen i jura i Europa,
Indien, Madagaskar, Australien och Syd-Amerika.
B. L-n.*

Megalothorax, zool. Se Hoppstjärtar.

Megameter (af grek. megas, stor, och meter),
1,000 km. (begagnas i synnerhet i seismologien).
N. E-m.

Megampère [-ãpär], fys. Se Mega.

Megaphytum Artis, paleobot., trädartade ormbunkar
från stenkolsperioden, hos hvilka bladen voro
ställda i två längsgående rader på stammen j
och ej, såsom hos nutidens trädartade ormbunkar
är fallet, i spiral. Man känner endast de med
stora runda bladärr försedda stammarna, och det
är ännu ovisst, hvilka blad tillhört desamma.
A. G. N.

Megapo’dida3, zool. Se Storfothöns.

Mega’ptera, Puckelhvalarna, zool. Se Fenhvalar.

Megara (grek. Μέγαρα). 1. Hufvudstad i grekiska
landskapet Megaris (se d. o.), belägen ungefär 2
km. från Saroniska hafsviken. M. var i forntiden
en betydande och folkrik stad med många praktfulla
byggnader och två högt belägna borgar (akropoler):
Karia med Demeters berömda tempel (Megaron) och
Alkathoos. Hamnstaden Nisaia vid Saroniska viken var
förenad med hufvudstaden medelst två långa murar,
och försvarsverken mot sjösidan egde sin afslutning
i en skans på den tätt utanför liggande ön Minoa. En
annan hamn, Pegai l. Pagai, egde M. vid Korintiska
viken. På det forna M:s plats står nu en stad med
samma namn, men helt obetydlig, med något öfver
6,000 inv. – 2. Någon gång namn på landskapet
Megaris (se d. o.). – 3. Stad på Sicilien. Se
Hybla 2. – 4. Förstad till Kartago (se d. o.).
1. A. M. A.

Megariker, anhängare af megariska skolan (se d. o.).

Megaris (grek. Μεγαρίς, lat. Megaris), grekiskt
landskap, fordom en själfständig stat med staden
Megara som hufvudort, var beläget omedelbart ofvanför
Isthmos. Areal omkr. 450 kvkm. Dess kuster sköljas
in. v. af Korintiska viken och i s. af Saroniska
viken. F. ö. begränsas det i n. af Beotien, i
ö. af Attika och i v. af Korints landområde. Det
f ylles till större delen af en bred bergskedja,
af de gamle kallad Geraneia (nu Makri plagi och
Paleovuno). Samfärdseln förmedlas endast genom
svårtillgängliga bergspass, af hvilka ett vid den
södra kusten, nära Attikas gräns, är det redan
från sagotiden illa beryktade Skironiska passet
(se Skiron), nu för tiden kalladt Kakiskala
("Stygga trappan"). Endast i landets sydöstra del
finnes en något betydligare slättmark, på hvilken
hufvudstaden, Megara, var belägen. M. liknar till
sin naturbeskaffenhet närmast Attika. Bördigheten
är tämligen ringa. För sin rikedom och makt hade
staten hufvudsakligen hafvet att tacka. Om dess
lifskraftiga utveckling, trots de täta härjningar,
för hvilka den var utsatt genom sitt läge mellan
mäktiga grannar, vittnar grundläggandet af åtskilliga
betydande kolonier, såsom Chalkedon och Byzantion
vid Bosporen, Herakleia vid Pontos och Hybla Megara
på Sicilien. – I urminnes tid bosatte sig i M. karer
(om hvilka bl. a. namnet på en af Megaras akropoler,
Karia, vittnar), och i deras spår skola ha följt
leleger. Dessa stammar måste vika för joner
och dessa i sin ordning för doriska invandrare,
hvilka i M. efter hand införde doriskt statsskick,
doriskt språk och doriska seder. Hos massan af folket
kvarlefde dock medvetandet om jonisk stamförvantskap
och gaf sig luft i tidt och ofta återkommande
uppresningar mot det doriska adelsväldet, hvilka äro
ett utmärkande drag i M:s

Mynt från Megaris, med Apollonhufvud.

historia och tidtals ledde till införandet af
ett demokratiskt statsskick. Under det doriska
väldets äldre tid var M. t. o. m. beröfvadt sin
politiska själfständighet och behandlades af de i
Korint härskande bakchiaderna som en underkufvad
provins. Först efter långvariga strider lyckades det
(omkr. 700 f. Kr.) frigöra sig från denna beroende
ställning. Omkr. 625 gjorde sig Tissagenes med det
lägre folkets hjälp till envåldshärskare. I likhet
med öfriga doriska stater stod M. under den följande
tiden under Spartas inflytande, till dess det omkr. år
460 (eller 455) f. Kr. i stället slöt sig till
atenarna, hvilka uppförde de långa murarna mellan
Megara och dess hamnstad samt med attiska trupper
besatte såväl dessa murar som själfva hamnstaden. Då
invånarna i Megara år 423 lyckades fördrifva den
attiska garnisonen, nedrefvos de långa murarna, men
uppfördes ånyo 84 år senare, då M. åter sökte Atens
skydd. Under det forna Greklands sista frihetsstrider
i 3:e och 2:a årh. f. Kr. slöt sig M. skiftevis till
det achaiska och till det beotiska förbundet. Inom det
nuv. konungariket Grekland bildar M. en eparki (28,979
inv. 1907) inom nomos Attika.
A. M. A.

Mega’riska skolan, en af de från sokratismen
utgångna grekiska filosofskolorna, hvilken fått
sitt namn däraf, att dess skapare, E u k l e i d
e s (se E u k l i d e s 1), var född och bosatt
i Megara. Utmärkande och betydelsefullt för denna
omkr. år 400 f. Kr. bildade skola är sammangjutningen
af sokratiska och eleatiska läror. Den redan hos
skolans hufvudman framträdande benägenheten för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>