Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Max. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1315
Maximilian
telegraflinjer, införandet af allmän folkundervisning,
upprättandet af högre skolor och akademier, ordnandet
af rättsväsendet. Emellertid förblefvo två af de
allra viktigaste frågorna olösta, nämligen ordnandet
af finanserna och af militärväsendet. Så länge
Frankrike stödde det mexikanska kejsardömet med sina
vapen och penningar, kunde dessa frågor undanskjutas,
men slutligen såg Napoleon sig tvungen att återkalla
trupperna. Budskapet härom inträffade i Mexico 31 maj
1866. M. var beredd att nedlägga kronan, men hejdades
af sin gemål, som i förhoppning att utöfva personligt
inflytande på Napoleon afreste till Europa. Träffad af
ett svårt själslidande, hindrades hon att återvända
till Mexico, och M. hade nu omkring sig endast några
få uppriktiga vänner, men dess fler egennyttisa
rådgifvare, i främsta rummet marskalk Bazaine. Sedan
15 febr. 1867 det sista franska krigsskeppet afseglat
ur Vera Cruz’ hamn, var han öfverlämnad åt endast sina
egna hjälpmedel. Statskassan var så godt som tom,
och stridskrafterna knappast organiserade. Utgången
af den förestående tvekampen emellan de kejserlige
och de af Juarez (se d. o.) ledde republikanerna var
lätt att förutse. Med undantag af några lyckliga
mindre träffningar blefvo de kejserlige slagna
öfver-allt. För att höja sina truppers mod begaf sig
M. till Queretaro och ställde sig själf i spetsen
för nordarmén. Staden omringades af juaristerna
och föll 14 maj i deras våld efter 72 dagars
hjältemodigt försvar. M. ställdes inför krigsrätt
och dömdes till döden; han arkebuserades jämte
generalerna Miramon och Mejia 19 juni 1867. Hans
lik utlämnades till den österrikiske amiralen
v. Te-getthoff och begrofs 18 jan. 1868 högtidligen
i Wien. Under titeln Aus meinem leben (7 bd, 1867)
efterlämnade M. en samling resebeskrifningar, dikter,
tänkespråk m. m., som han nedskrifvit vid olika
tider före sin af resa till Mexico. Jfr Hell-wald,
"Maximilian I, kaiser von Mexico" (1869), Gaulot,
"La vérité sur 1’expédition du Mexique" (3 bd,
1889-90), Schmit von Tavera, "Geschichte der
regierung des kaisers M. I etc." (2 bd, 1903), De
la Gorce, "Histoire du second empire", IV (19)4),
och J. L. Vlasio, "Maximiliano intimo" (1905).
J.M-r.*
Maximilian, romersk-tyska kejsare:
1. M. l, romersk konung och vald kejsare, ärkehertig
af Österrike, f. 22 mars 1459 i Wiener-Neustadt,
d. 12 jan. 1519 i Wels i öfre Österrike, var son till
kejsar Fredrik III och Leonora af Portugal. Hans lif
är fylldt af en mångfrestande verksamhet, framför
allt riktad på utvidgande af "habsburgska husets
makt. 19 aug. 1477 förmälde sig M. med Maria,
dotter till hertig Karl den djärfve af Burgund,
som stupat i jan. s. å.; han vann därigenom väldet
öfver Nederländerna, men måste trots sin seger
vid Guinegatte (1479) afstå till Frankrike själfva
hertigdömet Burgund och Picardie genom freden i Ärras
(dec. 1482). - M. hade dessutom många stridigheter att
utstå med de nederländska ständerna; 1488 vardt han
t. o. m. tillfångatagen i Briigge och måste befrias
af en tysk här. 1489 återvände M. till Tyskland,
där han redan 1486 krönts till romersk konung; han
lyckades efter Mattias Corvinus’ död, i april 1490,
återtaga det af ungrarna eröfrade Wien, men erkän-
nande af habsburgska husets anspråk på Ungerns
tron vann han endast för det fall, att den till
konung valde Vladislav af Böhmen aflede utan manliga
af-komlingar (fördrag i Pressburg 1491). Genom sin
frände Sigismunds afsägelse blef han i mars 1490 herre
öfver Tyrolen med tillhörande områden och samlade
sålunda efter faderns död habsburgska husets länder
i en hand. Ytterligare vinst lofvade M:s förening
med arf tagerskan till Bretagne Anna, med hvilken
han genom ställföreträdare ingick äktenskap 1490
- hans första gemål Maria af Burgund dog redan 27
mars 1482 -; men då M. dröjde att infinna sig, måste
Anna enligt påfvens önskan 1491 bryta förbindelsen
och räcka Karl VIII af Frankrike sin hand. Denne å
sin sida bröt därmed sin förlofning med M:s dotter
Margareta, hvarpå M. genom segern vid Dournon och
freden i Senlis (1493) återtog Franche-Cointé,
som varit utfäst som hemgift. - Efter Fredrik
III:s död 19 aug. 1493 öfvergick kejsarmakten till
M., som följande år äktade Blanca Maria Sforza,
brorsdotter till Milanos styresman Ludvig Sforza, som
af M. upphöjdes till hertig; rikets nye härskare vardt
dock aldrig krönt af påfven, utan antog slutligen
4 febr. 1508 i Trident på eget bevåg titeln vald
romersk kejsare, hvartill han strax därpå erhöll
påfvens välsignelse. M. hyste tanken att fördrifva
turkarna från Konstantinopel, men togs i stället i
anspråk af strider med Frankrike och af tyska rikets
inre ärenden. Sedan franske konungen Karl VIII 1494
med en här infallit i Italien, biträdde M. järnte
påfven, Spanien, Milano och Venezianska republiken
den mot denne riktade ligan i Venezia 1495. På
riksdagen i Worms s. å. uppträdde de tyska ständerna
själfva mot den upplösning i riks-författningen,
som småningom framträdt sedan midten af 1200-talet
och nått sin höjdpunkt under Fredrik III:s långa och
svaga regering; deras ledare var ärkebiskop Berthold
von Henneberg af Mainz. Hvad som vanns var påbjudandet
af evig landsfred och inrättandet af rikskammarrätten;
tillika pålades för tillfället en allmän riksskatt;
däremot strandade på kejsarens motstånd förslaget
att vid hans sida ställa ett af ständerna bildadt
riksråd med vidsträckt myndighet. En förlust för
riket medförde 1499 kriget med schweizarna, som genom
freden i Basel s. å. i verkligheten, om också ej till
namnet, erhöllo erkänd själfständighet. Då M. sedan
ville fortsätta kampen med Frankrike, som 1499
inkräktat Milano,, måste han på riksdagen i Augsburg
1500 foga sig i tillsättandet af en riksregering,
som representerade kurfurstar, furstar och städer
m. fl. och starkt inskränkte hans egen makt; men
redan 1502 råkade denna i upplösning. M:s framgångar
i ett krig med Ruprecht af Pfalz 1504 och ärkebiskop
Ber-tholds död i dec. s. å. stärkte hans ställning; af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
