Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariæ pax ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reformationen nedbröt alldeles Mariakulten i de
protestantiska länderna; Olaus Petri uttrycker
reformationens ställning till Maria så (i "Een
nyttwgh vndervijsnig"): Gud skall vara prisad för
hennes skull, så att han prisas i henne och hon
icke i annat än i honom. Vi skola hafva Guds moder
och andra helgon för en spegel, däri vi bespegla
hans barmhärtighet uti. Men ingen medlare finnes
mellan Gud och människor utan Kristus allena. Äfven i
katolska kyrkan följde en tillfällig reaktion mot den
långt drifna Mariakulten. Men den togs med särskild
förkärlek om hand af jesuitorden med dennas fina
instinkt för det sinnlig-konkreta inom religionens
värld. Den framhölls starkt redan i "Cathechismus
romanus" (1566). Äfven franciskanerna trädde åter
i bräschen för sin lära om den obefläckade
aflelsen, hvilken bekräftades i en vision, som en
spansk nunna Maria af Jesus från Agreda (d. 1665)
fick; hennes bok härom framkallade en liflig strid;
påfven medlade. Mariadyrkans växlande seger och
återtåg sammanföllo f. ö. tämligen med jesuitordens;
och som så mycket annat jesuitiskt fann den vid
denna ordens upphäfvande 1773 skydd hos Liguori och
redemptoristerna. Liguoris arbete "Le glorie di Maria"
(1784) utvecklade Mariakulten i hela dess omfång; och
med jesuitordens återställande och växande makt inom
katolska kyrkan under 1800-talet har denna kult nått
måhända än större omfattning än under medeltiden. Ett
kraftigt stöd fick den genom madonnauppenbarelsen i La
Salette i Frankrike 1846. Den viktigaste milstolpen i
dess framträngande var, när Pius IX till jesuitordens
stöd 1854 påbjöd den af orden ifrigt förfäktade
"obefläckade aflelsen" (se ofvan) som kyrkodogm,
och när uppenbarelsen i Lourdes 1858 bekräftade
dogmens riktighet. Sedan dess har intet årtionde
gått utan nya Maria-uppenbarelser, åtföljda af
stegrad kult, mest i Frankrike, men äfven i Tyskland
(i Elsass-Lothringen 1872 och sedan flerstädes) och i
Italien (den undergörande Mariabilden i Pompeji sedan
1880, högtidligen krönt af en kardinal 1887). Jämsides
med den från 1872 hastigt växande dyrkan af Jesu
allra heligaste hjärta har gått Maria heliga hjärtas
kult. Särskildt har Mariadyrkan tagits om hand af
kongregationen "Augustinerna af Marie himmelsfärd"
l. "assumptionisterna" (1864), med deras kvinnliga
utgreningar. Grottan i Lourdes med dess Mariadyrkan
är alltjämt det religiösa centrum, hvars betydelse
för hela det katolska fromhetslifvet knappast kan
öfverskattas (Söderblom). Bland de brödraskap,
som egna sig åt Marias tjänst, hade "Marias heliga
obefläckade hjärta till syndares omvändelse" 1892
mer än 30 mill. medlemmar. "Marias heliga hjärtas
böneförening" hade 1895 ensamt i den i Innsbruck
residerande afdelningen mer än 1 1/2 mill. medlemmar. I
den nu allenahärskande romerska ultramontanismen
är Mariakulten en central beståndsdel. Den kan
ock betecknas som den katolska religiositetens
egendomligaste och mest originella skapelse, liksom
den tydligaste demonstrationen af denna religiositets
art (Sell).
Litt.: öfversikter: Herzog, "La sainte vierge dans
l’histoire" (1908), Yrjö Hirn, "Det heliga skrinet"
(1909), E. Campana, "Maria nel dogma cattolica"
(s. å.), Kronenberg, "Marias
herrlijkheid in Nederland" (6 bd, 1910), Manresa, "La virgen
Maria en la literatura española" (1904), A. Muñoz,
"Iconografia della madonna" (1905), Hoppenot,
"La sainte vierge dans la tradition, dans l’art"
etc. (1904). – Enskilda partier: F. A. v. Lehner,
"Die Marienverehrung in den ersten jahrhunderten"
(2:a uppl. 1886), E. Lucius, "Anfänge des
heiligenkults" (1904), E. Neubert, "Marie dans
l’église antenicéenne" (1908), Th. Livius, "Die
allersel. jungfrau bei den vätern" (tysk öfv. 1907),
Lémann, "La vierge Marie dans l’histoire de l’Orient
chrétien" (1904), Ph. Friedrich, "Die Mariologie
des heiligen Augustinus" (1907), G. Grützmacher,
"Hieronymus" (3 bd, 1901–08), E. Mâle, "L’art
religieux en France" (I, 3:e uppl. 1910, II 1908),
S. Beissel, "Geschichte der verehrung Marias
in Deutschland während des mittelalters" (1909),
R. Steck, "Quellen zur schweizerischen geschichte"
(1904; ordnarnas strid om Mariakulten), W. Schmitz,
"Das rosenkranzgebet im 15. und im anfange des
16. jahrhunderts" (1903), art. Kyrkohistoria,
sp. 494–495, och litt. till art. Liguori. –
Heimbucher, "Die orden und kongregationen" (2:a
uppl.; 3 bd, 1907 ff.), K. Sell, "Katholicismus
und protestantismus" (1908), Loofs, "Symbolik" (I,
1902), Pollack, "Die katholische Marienverehrung"
(1904), Newman, "Difficulties of Anglicans", II
(1850; från katolskt håll betecknad som den bästa
mariologien), de la Broise, "La sainte vierge" (4:e
uppl. 1908). Det ges en oändligt rik populär katolsk
Marialitteratur af mestadels uppbyggligt innehåll.
Hj. H-t.
Mariakällan. Se Jerusalem, sp. 1366.
Maria-Laach [-lāch], benediktinkloster. Se Laach.
Marialatri (af grek. latreia, dyrkan), Mariadyrkan. Se
Mariakult.
Maria Leszczynska [leʃtji’nska]. Se Maria, franska
furstinnor 5.
Marialit, miner. Se Skapolit.
Maria Lovisa. Se Maria, drottning af Etrurien,
Maria, franska furstinnor 7, och Maria, spanska
drottningar 1.
Maria-Lovisa-orden, spansk fruntimmersorden. Se
Ordnar.
Maria Magdalena, territorialförsamling i Stockholm,
omfattar västra delen af Södermalm. 45,361
inv. (1912). Vid tillsättning af sitt prästerskap (1
kyrkoherde, 2 komministrar och 2 pastoratsadjunkter)
eger församlingen rätt att kalla profpredikanter,
bland hvilka den, som vid valet erhållit de flesta
rösterna, undfår fullmakt af vederbörande. Denna rätt
grundar sig på en Gustaf II Adolfs resolution, gifven
Dirschau 1 sept. 1626, och bekräftades ytterligare
genom K. M:ts bref till Stockholms stads konsistorium
af 13 april 1764. På den nuv. kyrkans plats fanns
redan vid 1300-talets midt ett kapell, och 1489
uppfördes där en liten, oansenlig kyrka, som dock
enligt beslut å 1527 års riksdag i Västerås refs till
underhjälpande af Stockholms befästningar. 1576 lades
på Johan III:s befallning grunden till den nuv. kyrkan,
och hjälpliga anordningar för gudstjänsters hållande
kommo snart till stånd, men ännu 1634, då kyrkan
invigdes, var den långt ifrån fullbordad. 1658–59
byggdes koret och 1675–76 tvärskeppet, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
