Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstation vid ön. Militärstyrkan på ön uppgick
1911–12 till 7,511 man.
De äldste invånarna på M. (grek. Meli’te) och Gozzo
(grek. Gaulos l. Gaudos) tillhörde en kulturkrets,
som omfattade hela västra Medelhafvet, och ett folk,
som kanske kommit från Nord-Afrika, och det är de,
ej fenicierna, som uppfört de märkliga megalitiska
monument, som ännu finnas på öarna. Äfven de senare
ditkomna fenicierna ha lämnat spår efter sig i
grafkamrar med lersarkofager, stundom af antropoid
form, cisterner o. a. Från fenicierna öfvergingo
öarna till grekerna och från dessa till kartagerna,
hvilka 218 f. Kr. uppgåfvo dem till romarna. Några
hålla före, att öarna varit kända af grekerna
redan under sagotiden och att M. eller Gozzo varit
ön Ogygia. Traditionen utpekar "Kalypsos grotta"
på båda öarna. Om M:s välstånd under romarnas välde
vittna en mängd ruiner af prakttempel samt uttalanden
af latinska författare. Paulus införde kristendomen
där efter sitt skeppsbrott vid ön. 454 intogs M. af
vandalerna, 494 af goterna, 534 af bysantinerna under
Belisarius, 870 af araberna, omkr. 1090 af normanderna
under Roger, hvilka 1127 förenade ön som ett markisat
med Sicilien, hvars öden den delade till 1530. Karl
V gaf då M. m. m. som län åt johanniterna, hvilka
därefter kallades malteserriddare och i hvilkas
händer M. under flera årh. var kristenhetens bålverk
mot muhammedanismen. På sin expedition till Egypten
intog Bonaparte ön utan motstånd (juni 1798); men
redan i sept. 1800 måste den franska besättningen
under Vaubois uppge ön, som då ställde sig under
Englands skydd. I freden i Amiens (1802) lofvade
engelsmännen återställa ön till johanniterna, men
behöllo den tillsvidare samt fingo den formligen sig
tillerkänd genom freden i Paris 1814. Under senare
tider har språkfrågan framkallat slitningar mellan
den engelska regeringen och befolkningen. Genom en
lag af 1901 påbjöds, att engelska språket skulle
användas vid domstolarna och i skolorna. Den möttes
af en energisk opposition från den italiensktalande
befolkningen och måste återkallas 1902, men sattes
åter i kraft 1903; dock medgafs det rätt för föräldrar
att bestämma, huruvida deras barn skola lära sig
engelska eller italienska i skolorna, och nära 98
proc. ha bestämt sig för det förra språket. Malteserna
äro fortfarande missnöjda härmed, och i juli 1911
vägrade regeringen bifalla en af lagstiftande rådet
gjord hemställan, att italienska skulle få användas i
officiella document, hvilket föranledde de maltesiske
deputerade att nedlägga sina mandat. Litt.: A. Mayr,
"Aus den phönikischen nekropolen von Malta" (i
"Sitzungsberichte der Königl. Bayrischen akad. der
wissenschaften", 1905, IV). (J. F. N. L. W:son M.)
Maltafeber, Me d e l h af s f e be r,
med., en sjukdom, som förekommer ej endast i
Medelhafs-länderna, utan äfven i andra varmare
länder och årligen uppträdt med många fall på de
i Medelhafvet stationerade engelska eskadrarna
samt på handelsfartyg. Sjukdomstecken äro anfall
af långvarig remitterande feber med småningom
stigande och sedermera fallande kurva. Efter en tids
feberfrihet komma ej sällan flera recidiv, så att
sjukdomen då varar i månader, t. o. m. år. Jämte
vanliga febersymtom, såsom hufvudvärk, allmän
svaghet, aptitlöshet, delirier, uppträda
förstorad mjälte, tilltagande blodbrist,
svullna leder, neu-ralgier, förstoppning och
häftig svettning. Dödligheten är ringa, högst 2
proc. Vanliga feber-medel, kina, salicylsyra o. a.,
äro utan verkan. Sjukdomen synes i regel icke
öfverföras direkt från en person till en annan. Den
uppstår genom infektion med den af David Bruce 1887
funna Micrococcus melitensis, en oval mikrokock,
som förekommer rikligt i den sjukes mjälte, men
sparsamt i blodet. Sjukdomen torde oftast öfverföras
genom mjölk af getter. Bakterien kan hos dessa djur
framkalla en lindrig sjukdom, hvarvid deras mjölk
innehåller smittämnet i stor mängd. Från Gibraltar
har sjukdomen försvunnit, sedan importen af getter
från Malta upphört. Det varnas för att dricka okokt
getmjölk i Medelhafsländerna. G. Wrgn.
Maltakors. Se Kors, sp. 1082.
Maltas, kem., ett enzym (se d. o.), som spjälkar
den sammansatta sockerarten maltos (se d. o.) i
2 molekyler glykos eller drufsocker. Maltasen
åtföljer både i djur och växter nästan regelbundet
diastasen (se d. o.). I växtriket är maltasen mycket
spridd. Framför allt måste nämnas dess förekomst i
malt och i jästsvampar; dessa båda mal-taser torde ej
vara identiska. Jästens maltas är ett mycket labilt
enzym, som endast med svårighet och ofullständigt
kan extraheras ur jästsvamparna, sedan de torkats i
vakuum eller genom behandling med aceton eller ren
alkohol. Mjölksockerjäst och Saccharomyces Marxianus
innehålla i motsats till nästan alla andra jästsvampar
ingen maltas. H. E.
Maltbad. Se Bad, sp. 616.
Maltdrycker, af malt bryggda drycker, såsom
öl, svagdricka, porter. Se M a 11 d r y c k s b
e-skattning, Maltskatt, Nykterhetsrörelsen, Porter
och ö l.
Maltdrycksbeskattning. I Sverige förekom beskattning
af maltdrycker redan under senare delen af 1500-talet;
enligt Johan III:s mandat af 1572 utgick viss
afgift för hvarje tunna öl, som såldes, således en
försäljningsafgift. Genom 1622 års riksdagsbeslut
infördes afgift å själfva tillverkningen: bryggaren
skulle ge "af en tunna öl 2 öre, en tunna svagt öl l
öre och af en tunna spisöl V« öre uti accis"; dessutom
bestämdes, huru mycket öl skulle bryggas af en tunna
malt; accisen erlades, sedan ölet försålts. Enligt
"brygg- och krögare-ordningen" 1672 erlades accisen
för det till brygd anmälda maltet. Under de hundra år,
som följde på denna "ordnings" utfärdande, utgåfvos
gång på gång nya förordningar, afseende dels att
betrygga statens inkomst af accisen, dels ock att höja
dennas belopp, men i den mån brännvinsförbrukningen
tilltog, svalnade statsmakternas intresse för
ölaccisen. Denna liksom accisen på andra varor
upphäfdes i den ena staden efter den andra och till
sist i Stockholm 1847 från följande års början. -
Som maltdryckerna äro föremål för stor konsumtion,
utan att dock kunna anses som en nödvändighetsvara,
ha de alltid betraktats som ett synnerligen lämpligt
skatteföremål; af detta skäl samt därför att deras
egenskap af rusdryck framträdde allt tydligare, i den
mån den restriktiva brännvinslagstiftningen gjorde
brännvinet mera svåråtkomligt, väcktes snart åter
frågan om dessa dryckers beskattning; den behandlades
gång på gång af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
