Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läkarbok (Läkebok) - Läkardistrikt - Läkarförening (Läkareförning). Se Läkarsällskap. - Läkarintyg, Friskbetyg, Sjukbetyg - Läkarsällskap (Läkaresällskap) - Läkealun, bot., farm. Se Erythræa. - Läkeblad, bot. Se Plantago. - Läkebok. Se Läkarbok. - Läkemedel (lat. medicame'ntum, reme'dium, grek. fa'rmakon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håll, ha de äfven sina vådor. Dessa bestå dels i
okritiska personers missuppfattning af det lästa,
dels i oroande tillämpning på sig själfva och andra
af i läkarboken beskrifna symtom. Läkarböcker
för allmänhetens bruk ha funnits och finnas
i alla länder. I Sverige funnos sådana redan
under medeltiden. En samling af detta slag,
bestående af tio olika läkarböcker och spridda
läkedomsråd, har utgifvits af G. E. Klemming i
"Lake- och örteböcker från Sveriges medeltid"
(1833-86; i Sv. fornskr.-sällsk:s samlingar). Häri
ingår bl. a. Vadstenamunken Peder Månssons (se
d. o.) läkebok från 1522, hvilken, liksom flera
af de i nämnda samling intagna läkarböckerna, till
stor del utgöres af rön om örters krafter och dygder,
åderlåtning m. m. Från 1500-talets senare del härröra
bl. a. Benedictus O l a i, "Een nyt-tigh läkere
book" (1578), och ärkebiskop Olaus M a r t i n i s
"Läkiarebook" (utg. först 1879, af J. V. Broberg),
från något senare tid Arvid Månssons "Practica"
(1642; ny uppl. 1645) och "örtabook" (som upplefde
8 uppl. 1628-54). Af populära svenska läkarböcker
från nyare tider förtjäna nämnas D. T i s s o t,
"Goda råd och underrättelser angående helsan"
(öfv. af H. Schiit-zer, 1764; 2:a uppl. 1768),
C. J. H a r t m a n, "Husläkaren" (1828; 7:e uppl.,
utg. af 0. F. Hallin, 1880), A. T. W i s t r a n d,
"Handbok i husmedicinen" (1840; 10:e uppl. 1904),
J. P o n-tén, "Läkebok" (1841; 2:a uppl. 1851),
J. G. Co l Ii n, "Allmän husläkare" (I-III,
1858- 59), C. E. Bock, "Helsolära" (I-III och
suppl., 1863-64; 2:a uppl. 1870), W. U h r-ström,
"Hemläkaren" (1881; 2:a uppl. 1886), 0. F. Hallin,
"Helsan framför allt. Helso-och sjukvårdslära"
(1884-85) och E. W. W r e till n d, "Läkarebok för
alla" (1893-19"2). Kända läkarböcker från senaste
tiden äro dessutom utgifna af bl. a. M. Asplund
(1895), E. Mitunder (1899 -1901; ny uppl. 1906-07),
C. Dahlborg (1901), J. Lagerholra (1903-04),
Henr. Berg (1903-C5), A. Sperlin* (19C6), P. Panurn
(19°9) m. fl. R. O. Läkardistrikt. För tillsodosesnds
af den allmänna hälso- och sjukvården å landsbygden
är riket indeladt i vissa distrikt, s. k. p r o v i
n s i a 1-och extra provinsialläkardistrikt, hvart
och ett med sin särskilda tjänsteläkare. Läkarna i
provinsialdistrikten aflönas af staten och utnämnas
af K. M:t på förslag af Medicinalstyrelsen;
i de extra provinsialläkardistrikten aflönas
och tillsättas läkarna i regel af vederbörande
kommunalmyndighet, dock finnas åtskilliga extra
provinsialläkare, till hvilkas afiöning staten
bidrager med visst belopp och som då tillsättas af
Medicinalstyrelsen. Provinsialläkardistrikten äro
f. n. (1912) 161, de extra provinsialläkardistrikten
utan statsbidrag 1C6 och de extra
provinsialläkardistrikten med statsbidrag
42. 1904 tillsattes en k. kommitté med uppdrag att
verkställa utredning, huruvida genom omreglering af
läkardistriktens indelning hälso- och sjukvården
å landsbygden skulle kunna bättre än hittills
främjas. Enligt denna kommittés förslag skola
provinsialläkardistrikten ökas med 48 distrikt
och de extra provinsialläkardistrikten minskas med
59. Förslaget är ännu delvis beroende på K. M:ts
pröfning och riksdagens beslut. En väsentlig ökning
af provinsialläkardistriktens antal
genomfördes emellertid på grund af detsamma under
1911. Jfr Distriktsläkare. B. W.
Läkarförening (L ä k a r e f ö r e n i n g). Se
L ä-karsällskap.
Läkarintyg, Friskbetyg, Sjukbetyg, äro utlåtanden,
hvilka innehålla ett på läkarens sakkunskap stödt
vittnesbörd rörande sådana förhållanden, som af
betygsgifvaren själf kunnat iakttagas, samt slutsatser
däraf. Läkarintyg skall följaktligen grunda sig
på föregången undersökning samt, med angifvande af
dess ändamål, vara i så bestämda och tydliga ordalag
affattadt, att läkarens åsikt med visshet kan af
intyget inhämtas. Däri bör ock vara intagen uppgift
om tiden och stället för undersökningen, och intyget
skall, om det är afsedt att åberopas inför domstol
eller annan offentlig myndighet, vara bestyrkt
med orden: "hvilket härmed på heder och samvete
intygas". Det forna beedigandet af läkarintyg är
nämligen afskaffadt genom ett k. br. af 13 juli 1887.
B. w.
Läkarsällskap (Läkaresällskap), förening med
hufvudsaklig uppgift att i vetenskapligt hänseende
främja läkekonsten. Redan sedan längre tider tillbaka
ha läkarna i olika länder slutit sig tillsammans
i sådana föreningar. I vårt land stiftados det
första egentliga läkarsällskapet 1792 i Stockholm
af K. Carlander; dötta sällskap, S o c i e-t e t e
n, räckte endast . IVs år. Det äldsta och största
af de vetenskapliga läkarsällskapen i Sverige är
Svenska läkarsällskapet (se d. o.), som började
sin verksamhet 1808. Bland andra svenska sådana
sällskap märkas Uppsala lä karförening, Göteborgs
läkarsällskap och Lunds läkarsällskap. En dal
läkarsällskap, bildade inom olika landskap, ha ock
tidtals varit verksamma, men dessa ha i allmänhet
numera inirått som lokalföreningar i dun (1833) 19n
bildade Allmänna svenska läkareföreningen (se d. o.),
till hvilken f. n. äro anslutna 24 lokalföreningar
inom landets alla delar. Genom sammanslutning af
vissa tjänsteläkare med gemens-.imma intressen ha
bild ts Svenska militärläkarför-eningen, Svenska
provinsialläkar-föreningen, Lasarettsläkarförenin-g
e n och Svenska stadsläkarförenin-gen m. fl. - Om
Finska läkarsällskapet se d. o.
Läkearun, bot., farm. Se E r y t h r se a.
Lakeblad, bot. Se Pia n t a g o.
Läkebok. Se Lä karbok.
Läkemedel (lat. medicame’ntum, reme’dium,
grek. /fa’rmakon), i inskränkt mening de natur- eller
konstprodukter, som företrädesvis användts för att,
då sjukdom uppträdt i en organism, bidraga till det
normala tillståndets återställande. Denna bestämning
af begreppet läkemedel är visserligen till icke
ringa del godtycklig, men torde dock motsvara den
allmännaste föreställningen om, hvad man kallar
läkemedel. Om detta begrepp däremot tages i sin
vidsträcktaste mening, är det snart sagdt oändligt
omfattande, enär det ges få föremål i den yttre
världen eller få verksamhetsyttringar af en organism,
hvilka icke på ett eller annat sätt kunna tjäna till
häfvandet af ett sjukdomstillstånd. Många läkemedel,
som under vissa, afpassade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
