Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luther ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsilium skulle behandlas af Schmalkaldiska
förbundet, utarbetade L. på sin kurfurstes
uppdrag i dec. 1536 en ny antikatolsk bekännelse,
hvilken visserligen ej kom att framläggas för
förbundsförsamlingen i Schmalkalden 1537, men som
privat underskrefs af de närvarande teologerna,
i tryck utgafs 1538 och småningom kom att få
officiell prägel och symboliskt anseende under namn
af Schmalkaldiska artiklarna. Denna bekännelse bildar
dogmhistorisk facit i L:s teologi och höjdpunkten
i hans dogmatiska utveckling. Förhandlingarna
om ett allmänt konsilium fortsatte och förde L.,
som alltid var misstrogen mot unionsplaner, till
ett nytt stort arbete, den för hans uppfattning
af kyrkan viktigaste af alla hans skrifter,
Von den conciliis und kirchen (1539).
S. å. fick ock L. vara med om den för framtiden så
betydelsefulla organisationen af det första lutherska
konsistoriet (se Konsistorium), liksom han
fick upplefva och medverka vid Brandenburgs och
hertigdömet Sachsens öfvergång till protestantismen.
L:s sista årtionde blef en nästan oafbruten kamp
mot sjukdomar och lidande. På mötet i Schmalkalden
1537 sjuknade han svårt i stenlidande, och därtill
sällade sig hufvud- och öronvärk, öppet sår på
låret, astma och melankoli. Han träffades ock af
upprepade familjesorger; det svåraste slaget var hans
13-åriga dotter Magdalenas död (1542). Begynnande
splittring bland de evangeliske förde L. 1539
in i den antinomistiska striden (se d. o.) med
Agricola. 1539–40 indrogs han ock i frågan om
landtgrefve Filips af Hessen dubbeläktenskap,
där reminiscenser af L:s nominalistiska teologi
förledde honom och Melanchthon att enl. katolsk
biktpraxis genom biktråd medge dispens för ett
hemligt (det var grundförutsättningen) tvegifte;
härför fick L. lida mycken smälek och förlorade i
auktoritet, äfven om hela omfattningen af det slag,
som därigenom tillfogades lutherdomen, framträdde
först efter hans död. Under påverkan af sjukdom och
psykisk depression skref så L. i konflikten med den
osedlige Henrik af Braunschweig sin allra gröfsta skrift,
Wider Hans Worst,
som dock genom L:s själfbiografiska antydningar
blifvit af största vikt. L:s ursprungligen vänliga
ställning gentemot judarna hade ock förbytts i bitterhet,
när han såg omöjligheten att vinna dem
(Von juden und ihren lügen, 1542).
Likaså skärptes tonen mot schweizarna (i
Kurzes bekenntniss vom h. sakrament, 1544)
och mot påfvedömet; L:s sista af honom själf utgifna
skrift bär den betecknande titeln
Wider das papsttum zu Rom vom teufel gestiftet (1545).
Eljest föll utifrån mycket ljus öfver hans sista
lefnadsstig; han fick upplefva reformationens stora
segertåg under 1540-talets förra hälft; så godt som
hela Tyskland var lutherskt, och hela landet skulle
bli det, sådan var ställningen och utsikten under
L:s sista år. Han kunde ock i det sista dikta
segerpsalmer. I nov. 1545 slutade han sin
föreläsningsverksamhet. I febr. 1546 var han på besök
i Eisleben för att försona två grefvar Mansfeld, då,
18 febr., samma dag som fredsdokumentet undertecknades,
ett slaganfall (den katolska versionen om själfmord
dök upp först 1568 och är en ren dikt) slutade hans lif,
i flera personers närvaro.
Af L:s skrifter finnas 7 stora editioner; de mest
brukbara äro f. n.: Halle-upplagan af Walch (24
bd, 1740–53, med värdefullt register; ny
revid. uppl. i 21 bd, S:t Louis 1880–1904),
Erlangen-Frankfurt-upplagan (67 tyska och 38
latinska bd, 1826–57), den enda färdiga, samt (under
utgifning sedan 1883) Weimar-upplagan, efter moderna
kritiska editionsprinciper. L:s bref äro utgifna af
de Wette (6 bd, 1825–56) samt i modernare edition
af Enders (sedan 1884, hittills 11 bd). En kritisk
edition af bibelöversättningen utges sedan 1907;
dessutom flera editioner af "Tischreden", dikterna
etc. En god populär edition är
"L:s werke für das christliche haus" (8 bd, 1892, 3:e uppl., 10 bd, 1905).
En svensk edition utgafs af Sondén och Lindblad
1859 i 7 bd. Bland svenska öfv. af L:s skrifter må
vidare nämnas hans
passionspredikningar (1726; nyaste uppl. 1900),
kyrkopostilla (1753; nyaste uppl. 1892),
huspostilla (1840; nyaste uppl. 1901),
förklaring öfver Galaterbrefvet (1775; nyaste uppl. 1903),
öfver bergspredikan (1882),
utläggningarna af de 10 budorden (1829, 1859),
Fader vår (1841; flera uppl.),
Petri första bref (1850; nyaste 1905),
Davids 51:a psalm (1856, 1897) och
de 7 botpsalmerna (1859) samt
hans bordssamtal (1877; 2:a uppl. 1901) och
"Andlig skattkammare" (1901) och de å sp. 1489 nämnda.
Litt.: Mer än 200 biografier och inemot 3,000
specialundersökningar öfver L. finnas på alla
kulturspråk. Här anges endast de viktigaste nyare
biografierna. På protestantisk sida var banbrytande
J. Köstlin, "L:s theologie" (2 bd, 1863; 2:a uppl. 1901), och
"Martin Luther. Sein leben und seine schriften" (2 bd, 1875; 5:e uppl. utg. af G. Kawerau 1903),
fortfarande den vetenskapligt förnämsta, vidare
Th. Harnack, "L:s theologie" (2 bd, 1862–86).
Jubileet 1883 framkallade en rik litteratur, hvaribland
de populära, äfven till svenska öfv. biografierna af
Köstlin (1882) och
G. Plitt ("L:s leben und wirken", 1883; konstnärligt byggd),
de kortare, vältaliga af
M. Lenz ("Martin Luther", 1883; 3:e uppl. 1897) och
G. Freytag ("Doktor Luther", 1883; 5:e uppl. 1907)
samt de stora af
Th. Kolde, "Martin Luther" (2 bd, 1884–93; bra), och
fransmannen F. Kuhn (3 bd, 1883; själfständig forskning).
Från kulturhistorisk synpunkt har L. behandlats af
A. Berger (2 bd, 1895–98), från populär af M. Rade
(3 bd, 2:a uppl. 1901). Biografier ha vidare utgifvits
af amerikanen H. Jacobs (1898; 2:a uppl. 1910) och
engelsmannen Th. M. Lindsay (1900). En god tysk populär
illustrerad är G. Buchwalds (1902), en värdefull polemisk
W. Walther, "Für L. wider Rom" (1906).
Konstnärligt ypperst och psykologiskt mest inträngande är
A. Hausraths "Luthers leben" (2 bd, 1904; 2:a uppl. 1906).
Värdefullt illustrerad är
E. Heycks "Luther" (i "Monographien der weltgeschichte", 29, 1909).
Utmärkt är H. Böhmers lilla koncentrerade
"L. im lichte der neueren forschung" (2:a uppl. 1909);
goda teckningar af L:s tidigare utveckling ge dansken
V. Ammundsen, "Den unge L." (1907), och
O. Scheel, "Luthers entwicklung bis 1517" (1910).
De nyaste protestantiska biografierna äro två större
amerikanska från hösten 1911, af A. C. Mc Giffert (bra)
och P. Smith (god litteraturorientering). – Den moderna
katolska forskningen har bestämts af J. Janssens "Geschichte
des deutschen volkes seit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
