Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luther ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1491
Luther
1492
akt pålades; och i den af kejsaren nyss besvurna
riksgrundlagen hade inryckts en ny sats, att ingen
fick ohörd sättas i akt. Så uppkom i Wittenberg det
oerhörda, men af Erasmus och kurfurst Fredrik stödda
förslaget, att L. skulle förhöras inför riksdagen. Den
påflige legaten Aleander gjorde allt för att hindra
detta, men af politiska skäl nödgades Karl V gå
med på förslaget och utfärda lejd för L. Vid första
förhöret, 17 april, hvilket af legaten var ordnadt
så, att L. ej skulle komma till tals, korsade denne
motståndarnas plan genom att begära anstånd; vid andra
förhöret, 18 april, kunde därpå L. genom att följa
den af kurfurstens råd klokt utstakade taktiken få
utförligt tala för sin sak och, när han uppmanades att
ge ett svar utan horn och tänder, aflägga den korta
slutbekännelse, hvars ord för alltid ristats in bland
historiens afgörande: "Såframt jag icke veder-lägges
och öfvertygas med vittnesbörd ur den heliga skrift
eller med uppenbara och tydliga skäl, och alltså mitt
samvete varder fånget i Guds ord, så kan och vill jag
intet återkalla, emedan det är orådligt, besvärligt
och farligt att göra något mot samvetet. Gud hjälpe
mig, amen." (Att L. skulle tillagt: "Här står jag och
kan icke annat," omnämnes visserligen i flygblad redan
från 1521, men är ej säkert bevittnadt.) Sammanträdet
upplöstes, utan att något beslut fattades. Betydelsen
af 18 april var närmast den, att L. fick bestå sitt
eldprof och aflägga ett vittnesbörd för all världen,
som ej mera kunde glömmas; från den dagen kunde
reformationen ej mera hejdas, äfven om L. rycktes
bort. Men händelsen betydde ock, att nu första gången
för all världen visades, att bannlysning ej i och
för sig behöfde medföra aktförklaring. Slutligen
betydde Worms-dagarna, att den myndighet, som
kontrollerande sköt sig in mellan bann och akt, var
en politisk nationalförsamling af hufvudsakligen
lekmän; skillnaden mellan klerici och laici och
därmed en grundval för det medeltida samfundet
började upphäfvas. Ständerna ansågo ej heller L:s
sak utagerad därmed, att han vägrade återkalla,
utan hänsköto den till en blandad kommission; och
aktförklaringen följde faktiskt först efter riksdagens
slut, fast den ante-daterades; och t. o. m. i denna
aktförklaring är rättsgrunden ej påfvens bann, utan
ständernas öf-vertygelse om L:s skuld.
Äfven den religiösa reformfrågan var sålunda med
Wormsriksdagen dragen inför rikets forum, flyttad på
ett större plan, och L:s person träder hädanefter ej
så ensamt dominerande fram. Han hade på återvägen från
Worms genom de kurfurst-liga rådens omsorg blifvit
förd i okändt och säkert förvar på Wartburgs slott,
kanske ej utan hans eget val. Här vistades han i
10 månader som "junker Jörg", ansatt af fysisk och
psykisk depression, men ock mognande till klarhet
om, att nu var tiden inne att bygga nytt i stället
för det han rifvit ned. Så utbildade han här mera i
detalj sitt för protestantismens historia så viktiga
kyrkobegrepp (se K y r k a 2). Här tog han ock upp den
viktigaste positiva åtgärden: att ge folket bibeln
på dess eget språk. Dec. 1521-sept. 1522 utkom Nya
testamentet på tyska, redan genom sitt språk en af
hörnstenarna i tyska odlingens historia. Ett frimodigt
historisk-klassiskt sinne i
förening med starkt betonande af det centralt
religiösa möter ock i företalen till bibelböckerna
(se Bibelkritik, sp. 237). Betydande skrifter
från Wartburg voro ock förra hälften af en
kyrko-postilla på tyska samt Buchlein von der
beichte och De votis monasticis, där klosterlöftets
ogiltighet ändtligen erkändes. - I Wittenberg hade
emellertid det stora problemet, en ny evangelisk
församlings- och gudstjänstorganisation, framkallat
en kris. Karlstadt (se d. o.) och de radikale togo
därvid ledningen. Visserligen skapade de mycket
värdefullt, som var praktiska konsekvenser ur L:s
skrifter ("Ordnung der stadt Wittenberg" och "Ordnung
des gemeinsamen beutels", jan. 1522, en finansiell
och social nyordning med gemensam aflönings- och
lånekassa, sedepolis, tig-geriets afskaffande och
den första evangeliska fattigordningen, m. m.),
men hotade äfven att framkalla religiös fanatism
(bildstorm i febr.) och ett nytt lagtvång under yttre
bud. Då begaf sig L. i mars 1522 till Wittenberg och
lyckades genom sin personlighet och sina berömda
invocavitprediknin-gar segrande genomföra sin
organisationsprincip: behåll det gamla, till dess
människorna äro så undervisade, att det nya utan skada
kan införas; ingen tvångsmakt mot de gammältroende,
utan andlig frihet. Så fördes ej blott L. själf att
mera än förut betona det beståendes värde, äfven
på teologiens område; hela lutherska reformationen
fick en prägel af försiktig konservativ ombyggnad
af katolska kyrkan. Närmast gaf detta sig till
känna i ordnandet af evangelisk gudstjänst, som
sakta utvecklades genom L:s Formula missce (1523)
fram till hans Deutsche messe (1526); äfven må
nämnas Taufbuchlein (1523 och 1526) och begynnelsen
af L:s psalmdiktning (1523-24). I sin Betbiichlein
(1522) hade L. gett första ansatsen till evangelisk
ungdomsundervisning. Men genom denna utveckling
framtvangs ock en afsöndring åt två håll. Å ena
sidan fann humanismen med Erasmus i spetsen för
mycket religiöst nyhetsmaken och skilde sin väg
från L.; L:s grofva skrift mot Henrik VIII 1522
var ett förspel; Erasmus’ länge närda afundsjuka
och brist på förstående af det centralt religiösa i
L:s verk bröto öppet ut i boken "De libero arbitrio"
(1524), hvarpå L. 1525 svarade med De servo arbitrio,
hvilken han sedan alltid satte som sin främsta,
men där den nominalisti-ska predestinationsläran
stack fram (i kommentaren till Kolosserbrefvet 1527
åter en etisk förmedling för den gudomliga nådens
verksamhet). T. o. m. hos Melanchthon begynte ett
inre aflägs-nande från L. att göra sig märkbart. Å
andra sidan af söndrade sig de radikale, mot
hvilka L. riktat den betydande skriften Wider die
himm-lischen propheten von den bildern und sakrament
(1524), under inflytande af medeltida valdensiska
och apokalyptiska kretsar till en månghöfdad,
men själfständig, med lutherdomen ett årtionde
i utbredning täflande riktning, som blifvit känd
under namnet döparrörelsen. Oberoende af denna kom
L:s nydaningsverk att missförstås och indragas i
bondeupproret 1524-25, hvarunder L. af böndernas
härjningar föranleddes att utge en häftig skrift
mot dem. Det olyckliga upproret förde ock med sig,
att bondeståndet i bitterhet afsöndrade sig från den
religiösa nydaningen; L. blef ej mera den väldige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
