Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luther ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1487
Luther
1488
Äfven som själasörjare i biktstolen hade han stor
verksamhetskrets. Det var här han skulle få den yttre
stöten till reformationsverket.
Kurfursten-ärkebiskopen Albrekt af Mainz hade
mot kanonisk lag förvärfvat tre biskopsdömen
och måste för detta betala till påfven mer än
200,000 mark; för att kunna betala summan fick
han hem-ligen af pa^.en rätt till hälften i
norra Tyskland af den officiellt för Peterskyrkan
pålysta aflats-handeln. Affären ordnades därpå så,
att bankirhuset Fugger i Augsburg förskotterade
penningarna till påfven och som säkerhet öfvertog
Albrekts af-latsdel; så utsändes aflatsagenter,
verkliga prof-ryttare i syndaförlåtelse, främst
Tetzel, genom hvilka geschäftssidan af saken alldeles
tog öfverhand. Härigenom kränktes L:s nya uppfattning
af vägen till frälsning så groft, att han ansåg sig
nödgad att offentligen framträda. Kort efter de 97
teserna mot skolastiken anslog han 31 okt. 1517 på
dörren till slottskyrkan i Wittenberg, som dagen
därpå skulle invigas, 95 teser mot aflaten, på
samma gång som han skickade dem jämte ett ödmjukt
bref till Albrekt af Mainz. Från denna dag brukar
reformationens början räknas. L. själf afsåg ej att
åstadkomma revolution, utan blott en lärd diskussion;
teserna voro skrifna blott på latin i akademisk form;
de förnekade ej aflaten, utan endast kritiserade
dess missbruk och ville få den åter till hvad
L. trodde vara det rätta: efterskänkandet af de
kanoniska kyrkostraffen. Men det tyska folkets både
religiösa och nationella instinkt fann i teserna toner
anslagna, som profeterade om andlig och nationell
frigörelse. Studenterna öfversatte och tryckte
teserna; inom 14 dagar voro de spridda öfver Tyskland
och inom 4 veckor öfver nästan hela Västerlandet. De
katolska myndigheterna själfva bidrogo till
spridningen genom sina åtgärder mot L. Deras
ekonomiska intressen hotades starkt, och L. måste
raskt tystas. Augustineremiternas general, Gabriel
della Yolta, inkallade L. inför generalkapitlet i
Heidelberg april 1518 för att i godo bringa honom
till ro; men L. kunde i en glänsande disputation
uppvisa, att han ej var kättare (det fanns ännu ej
något kanoniskt afgörande om aflatens utväxter), och
Voltas maktspråk strandade på, att Staupitz och hans
ordensgren ställde sig på L:s sida. För framtiden
betydelsefullt var, att L. i Heidelberg för sm sak
vann Butzer, Schnepf och Brenz. Luther hade ock
ytterligare utvecklat sin ståndpunkt i Sermon von
ablass und gnade (1518), där hans urkraftiga folkliga
framställningssätt bryter igenom och livarmod han
begynte sin stora skrift-ställarbana. Emellertid
hade" den mäktiga domini-kauorden, som kände sig
sårad i Tetzels person, gripit in och formligen
anmält L. i Rom för kätteri. Så öppnades i juni 1518
i öfliga former den berömda treåriga kätteriprocess,
hvars förlopp först nyligen klargjorts. Anklagelsen
kunde ännu gälla blott "misstanke för kätteri";
kurians officielle sakkunnige, Silvester Prierias,
fick utarbeta en granskning af de 95 teserna, hvilken
blef ett för L:s polemik tacknämligt pekorale; därpå
inkallades L. i juli inom 60 dagar till förberedande
förhör. Men snart gåfvo de politiska förhållandena
vid den pågående riksdagen i Augsburg förhoppning om
att kunna raskare få bukt med L. Därför ändrades
anklagelsen plötsligt till "notoriskt kätteri",
och den påflige legaten i Augsburg, kardinal
Cajeta-nus, fick det kanoniskt oantastbara uppdraget
att omedelbart förhöra L. i Augsburg och, om han ej,
tog tillbaka, föra honom fängslad till Rom. Men den
juridiskt och politiskt skickliga planen strandade på
två omständigheter: kurfurst Fredrik af Sachsen, som
ej ville mista den för hans universitet ovärderlige
professorn, förhindrade L:s omedelbara häktande i
Augsburg; och förhöret inför Caje-tanus i okt. 1518
gaf vid handen, att L. för sina teser icke kunde
enligt någon kanoniskt auktoriserad dogm fällas för
kätteri. I öfrigt fick förhöret för L:s utveckling
den betydelsen, att han nödgades fasthålla sin nya
frälsningstro äfven gentemot påfvens auktoritet,
där ej bibeln gaf påfven rätt. Detta djärfva steg
underlättades för L. därigenom,, att han som gammal
nominalist aldrig fått papalismen i blodet (det
viktiga steget förberedt redan i L:s Resolutiones
maj 1518). l öfrigt var ej heller detta förnekande
af papalismen ännu fastslaget kätteri. L. kunde ock,
sedan han hemligen lämnat Augsburg, i anslutning
till hvad Parisuniversitetet nyss gjort, vädja från
påfven till ett allmänt konsilium. Den bannbulla, som
Cajetanus redan fört med sig i beredskap, fick läggas
å sido, och påfven måste först utfärda ett dekretal om
aflaten (9 nov.), hvilket gjorde L:s uppfattning till
kättersk, innan processen kunde föras vidare. Karl
von Miltitz af sändes därpå som nuntie för att ge
kurfursten påf-liga ynnestbevis. Men genom kejsar
Maximilians död (jan. 1519) förändrades hastigt den
politiska situationen; påfvedömet behöfde gentemot
det hotande valet af Karl af Spanien kurfurst Fredriks
stöd. Därför ändrade Miltitz på egen hand sitt uppdrag
till fredsstiftarens. Det af L. till Miltitz. gifna
löftet att tiga,’ så länge motståndarna tegor var
emellertid helt naturligt af intet värde; striden
kunde ej längre afblåsas. Och när Karl V trots allt
valts till kejsare (juni 1519), fanns för påfven ej
längre något intresse att skona L. Samma dag som
kejsarvalet begynte ock den genom JohannEcks (se
d. o.) teser mot Karlstadt framkallade disputatio-nen
i Leipzig, där L. 4-14 juli hade ordet och där
han nödgades klart opponera ej blott mot påfvens,
utan äfven mot konsiliernas högsta auktoritet i
trossaker. Resultatet af disputationen blef alltså,
att L. bröt med både papalism och episkopalism,
med hela det katolska kyrkosystemet och därmed
klart framträdde som kättare. Men disputationen
medförde ock, att humanismen öppet trädde på L:s
sida; de båda stora andliga strömmarna följde nu
ett par år samma fåra. Detta betydde för L. ej
blott ökad yttre trygghet genom skyddet af Ulrich
von Hutten och ridderskapet och mindre beroende af
kurfurstens ängslighet. Det medförde äfven en skarpare
betoning af den redan förut nationella klangen i hans
skrifter och gaf honom sikte på ett nytt stort mål: en
genomgripande kyrklig-politisk reform; L. blef efter
Leipzig-disputationen medveten reformator. Humanismen
gaf honom ock medhjälpare, som kunde utforma och
utbreda hans tankar, främst Melanchthon och Justus
Jonas. Lucas Cra-nach började från denna tid tjäna
L:s sak genom att i kopparstick sprida porträtt af
L. (jfr fig. 1); tyvärr ega vi dock ingen bild i
behåll, som kan sägas ge oss rätt föreställning om,
hur L. i verkligheten såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
