Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1371-1372 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lund ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudsak vunnet. Kristian V lämnade valplatsen och red
mot Landskrona, lämnande åt Arenstorff att utföra
det slutliga krossande anfallet. Då inträffade
omkastningen. Karl XI hade återvändt från Lödde
å till slagfältet, under vägen påskyndad af bud om
motgången. Den styrka han förde med sig var emellertid
skäligen svag, och då den danska slaglinjen vände
om och söderifrån anföll den, blef dess ställning
kritisk. Karl själf hade med några få följeslagare
lyckats komma genom en lucka i den frambrytande
danska linjen och sprängt af mot L. i den riktiga
uppfattningen, att en seger kunde vinnas endast om den
svenska slaglinjen fördes fram efter den heltomvända
danska. Den ursprungliga högra flygelns återstod hade
under tiden, närmast förd af lifregementets öfverste
Nils Bielke, att bestå en ursinnig kamp mot danskarna,
som sökte öfverflygla dess få skvadroner. Denna
strid började vid tretiden; stridsplatsen var
mellan Sliparebacken och Nöbbelöfs kyrkoväg,
v. om landsvägen; platsen för det kärr, som tjänade
till skydd för svenskarnas vänstra flank, kan ännu
konstateras. I trots af synnerligen svåra förluster
höllo sig Bielke och hans ryttare med stor skicklighet
och tapperhet, tills konungen förde fram den svenska
slaglinjen från L. Danskarna togos nu slutligen från
flera håll på en gång; deras slaglinje refs upp, och
de drefvos på flykten i landsvägsriktningen mot Lödde
å. En arriärgardesstrid utkämpades vid fyratiden,
då en dansk afdelning, betäckande återtåget,
tappert försvarade den högt liggande, bastionliknande
kyrkogården i Vallkärra. Resterna af den danska armén
gingo därefter öfver ån vid Käflinge och drogo sig
till Landskrona. –

Fig. 18. Monumentet öfver slaget vid Lund, rest 1882 på Sliparebacken.

Slaget vid L. var synnerligen blodigt.
Den svenska förlusten i döda och sårade har
från svenskt håll beräknats till 2,000 à 3,000 man;
vid pass 100 hade tillfångatagits. Danskarnas förlust
uppgifves från danskt håll till inalles 6,000 à 7,000
man, af hvilka enligt svensk uppgift inemot 1,500
tillfångatagits. 51 kanoner, 64 fanor
m. m. och hela det danska lägret togos af segrarna. –
Betydelsen af slaget vid L. är mycket stor, om det
än är en öfverdrift att säga, att det räddade Skåne
åt Sverige; vid flera tillfällen under de närmaste
krigsåren stod nämligen Sveriges sak i Skåne på
spel. Slaget vid L. hade närmast räddat Karl XI och
den svenska hären ur en ytterst kritisk belägenhet och
gifvit dem betingelserna för att kvarblifva i Skåne
och med kraft fortsätta striden mot Danmark. I denna
mening kan slaget anses ha varit af afgörande natur.

Litt.: Ramel, "Anteckningar om slaget vid L." (i
"Samlingar utg. för de skånska landskapens historiska
och arkeologiska förening", 1876), Björlin, "Kriget
mot Danmark 1675–1679" (1885), "Underdånigt betänkande
af kommitterade för granskning af inskriptionerna
å arméns fanor och standar" (1893), Stille,
"Kristian V i slaget vid L." (i "Hist. tidskr.",
1898), Jensen, "Den skaanske krig 1675–1679"
(1900), Hirsch, "Generalmajor Anders Sandberg og
den Sandbergske proces" (i "Militært tidsskrift",
1901) samt Lövenskjolds kartverk till slaget vid L.
A. S.

Lund, Per af, militär, skriftställare, hvars tidigare
lefnad är fullkomligt okänd, d. 30 jan. 1806 i
Stockholm, blef 1761 löjtnant vid Fribataljonen och
utmärkte sig följande året i Pommerska kriget. Han
blef sedan löjtnant vid hertig Fredrik Adolfs
lifregemente (sedermera Änkedrottningens lifregemente)
och 1770 kapten. Under förberedelserna till 1772 års
statshvälfning spelade han en viktig roll i Finland,
såsom mellanhand åt Sprengtporten, hvilket föranledde
hans adlande s. å. (han tog dock ej introduktion
å riddarhuset) och skaffade honom befordran
till sekundmajor (1774) och premiärmajor. Några
år därefter råkade L. emellertid i en tvist med
kommendanten i Lovisa, öfverste Jakob Gerner, under
det han låg i garnison där, och den däraf uppkomna,
på sin tid beryktade rättegången slutades med, att
L. 1780 af Krigskollegium dömdes till afsättning från
sin majorssyssla, utan rättighet att återfå utgifna
ackordssummor, hvilken dom genom konungens personliga
ingripande stadfästes af justitierevisionen. I en
förtviflad ställning begaf han sig då till Stockholm
och egnade sig åt utgifvandet af en tidning, som var
afsedd att under formen af ironi och allegorier reta
och såra konungen och hans omgifning, hvilka L. ansåg
som upphof till den öfver honom fällda domen. Det
var "Dagbladet Välsignade tryckfriheten", som
började utges i mars 1781 och med stigande framgång
utkom i tre "skockar" till juli 1783. Det var det
första egentliga skandalbladet efter revolutionen
1772. Förbittringen var allmän i de styrande
kretsarna; men drifven af nöden, enligt hvad han själf
uppriktigt tillstår, fortsatte L. sitt både fruktade
och föraktade skriftställeri med "Tryckfriheten
den välsignade", utg. okt. 1783-april 1784. Utom de
brännbara artiklarna, hvartill äfven sådana personer
som J. M. Sprengtporten och J. A. Ehrenström i smyg
lämnade bidrag, innehöll tidningen äfven poetiska
bidrag, sammanplockade från flera håll eller
insända. Äfven utgifvaren framträdde med en poetisk
öfv. af Eloisas bref till Abelard, efter Pope, hvilken
tolkning visar ej ringa talang. Som satiriker hade
han redan förut framträdt med den versi-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>