Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig den fjortondes stil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1279
Luftalger-Luftballong
1280
De luftelektriska fenomenen ge anledning antaga,
att luften ständigt innehåller äfven radioaktiv
substans (se nedan). Ozon och ammoniak förekomma
som tillfälliga beståndsdelar i atmosfären. Dessutom
förekomma större eller mindre mängder stoft, hvilket
bidrar till att ge luften högre eller lägre grad af
genomskinlighet. - 2. Luftens genomskinlighet och
stofthalt. Luftens genomskinlighet beror å ena sidan
af dess större eller mindre renhet, d. v. s. frånvaron
af främmande partiklar (stoft, rök, dimma), å andra
sidan af dess optiska homogenitet i afseende på
ljusets brytnings- och reflexionsförhållanden. Man
skiljer därför på mekanisk och optisk grumling. Enligt
den äldre uppfattningen voro stoftpartiklarna
i atmosfären orsaken till himmelens blåa färg
m. fl. meteorologisk-optiska fenomen. Enligt en nyare
uppfattning, framställd af lord Rayleigh, spela
äfven luftmolekylerna själfva härvid en betydande
roll. Man kan tänka sig, att i gasatmosfären finnes en
i densamma inlagrad stoftatmosfär, hvars täthet dock
aftar hastigare med höjden än gasatmosfärens. Man
saknar dock närmare kunskap om, efter hvilken lag
detta af-tagande med höjden af stoftatmosfärens täthet
sker. Understundom kan luftens ogenomskinlighet
vara. mycket stor, äfven då himmelen är klar och
den relativa fuktigheten låg. Man säger då, att
jordrök råder. Jordröken anses förorsakad dels af
sig vidt utbredande rökmassor från skogsbrand o. d.,
dels af optisk grumling af atmosfären. - 3. Luftens
radioaktivitet. De luftelektriska fenomenen ge vid
handen, att luften innehåller radioaktiv substans,
dock i så små mängder, att ett kemiskt påvisande
däraf ej är möjligt. Urberget innehåller enligt
Strutt -^77 till -fn mg. radium per kbcm. Äfven
meteorstenarna innehålla radium. Ur jordskorpans
öfre skikt diffunderar emanationshaltig luft
ut i atmosfären. Närvaron af emanation i fria
luften bevisas däraf, att trådar fritt utspända
i luften laddade till några tusen volt med
negativ elektricitet öfverdragas med radioaktiv
fällning. Ema-nationshalten är större öfver fastlandet
än öfver hafvet och särskildt större i skogar och
djupa dalar än öfver slät och öppen mark. Litt.: Hann,
"Lehr-buch der meteorologie" (1901), och Arrhenius,
"Lehrbuch der kosmischen physik" (1903). Se
vidare litteratur till art. Luftelektricitet.
D. S-t.
Luftalger, bot., alger, som lefva på liknande
lokaler som lafvarna, såsom trädstammar, klippor
o. s. v. Liksom lafvarna, hvilkas gonidier
utgöras af luftalger, ha de förmåga att lång tid
utan att taga skada fördraga torka. Luftalgerna
höra till Chlorophyceæ och Myxophyceæ (se
Alger). Karakteristiska luftalger äro t. ex. arterna
af släktet Chroolepus (se Alger, fig. 9), af hvilka
Ch. jolithus bildar ett rödt öfverdrag på stenar,
som vid fuktning blir violdoftande (violalg),
Pleurococcus vulgaris, som bildar ett grönt,
pulverformigt öfverdrag på trädstammar, i synnerhet
på deras mot norr vettande sida, och på äldre
granbarr (se Epifyller), Gloeocapsa magma,
som bildar ett svartrödt öfverdrag på klippor, Nostoc
commune (se Nostoc) och många andra myxofycéer.
G. L-m.
Luftbad åstadkommas genom den nakna kroppens
utsättande för luften, antingen vid dennas
naturliga värmegrad, olika under olika klimat,
eller med konst upphettad. De åsyfta vanligen
en härdning af hudsystemet och ingå
ofta såsom ett moment i kallvattenkurer.
I. H.
Luftballong (Aerostat), ett rundadt,
säckliknande hölje af lätt tyg, fylldt med en
gasmassa, hvars specifika vikt är så mycket mindre
än luftens, att denna till följd däraf lyfter höljet
uppåt i atmosfären. En kropp hålles sväfvande på samma
höjd i luften, då dess vikt är fullkomligt lika stor
med den af densamma undanträngda luftvolymens. Den
sjunker, om den väger mera, men höjer sig, om den
är lättare, och detta med en kraft, som motsvarar
skillnaden emellan den undanträngda volymens vikt
och dess egen. Om ballongen göres tillräckligt stor,
kan den lyfta äfven vidfästa tyngder (gondol med
ballast och redskap, människor, djur o. s. v.). För
att en ballong skall stiga, måste således omhöljets
och belastningens sammanlagda vikt vara mindre än
viktskillnaden emellan den inneslutna gasen och
den luftmassa, som undantränges af ballongen jämte
tillbehör. Inom luftseglingen representerar ballongen
den statiska principen lättare än luften. I och med
luftlagrens aftagande täthet, ju högre man kommer,
minskas ballongens lyftkraft, tills på en viss
höjd jämvikt
 |
| Fig. 1. Schematisk bild af en luftballong. h hölje, g gondol l. korg, br bärring, u upphängning, a appendix, v ventil, spv sprängvåd, vl ventillina, spl spränglina, sl släplina, bs ballastsäckar. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
