Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludi magister ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1239
Ludvig
1240
kröntes i Eeims 29 nov. s. å. Genom faderns
bestämmelse blef hans moder regent under hans
minderårighet. Hon förde regeringen med kraft och
framgång, häfdande kronans rätt under upprepade
strider med stormännen och Englands konung. Samtidigt
fick L. genom henne en synnerligen vårdad uppfostran,
som jämte hans naturliga anlag gjorde honom till en af
medeltidens ädlaste regenter och en af sin tids mest
rättrådiga och i sann mening mest fromma män. 1234
öfvertog han själf regeringen, men modern bibehöll
under hela hans regering ett dominerande inflytande
och var hans förnämsta rådgifvare. L:s historia,
som är ovanligt väl känd, framför allt tack vare
Joinville (se d. o.), kännetecknas främst af de två
korståg han företog, det första till Egypten 1248,
det andra till Tunis 1270, under hvars belägring
han dog af den härjande pesten (jfr K o r s t å g,
sp. 1104). I öfrigt var hans utrikespolitik mera
inrrk-tad på åstadkommande af fred och samförstånd
mellan kristenhetens furstar än på, törhända
just under hans tid, lätt vunna territoriella
utvidgningar, allt i syfte att åstadkomma ett nytt
stort korståg, hvari han dock misslyckades. 1242
angreps han af Englands konung, Henrik III, som
understöddes af en del franska stormän. L. blef
dock segrare och slöt 1259 fred i Paris, då England
afstod största delen af de länder, som L. och hans
företrädare frånryckt det. Härigenom bekräftades
L:s rättigheter öfver Normandie, Anjou, Touraine,
Maine och Poitou, hvarjämte franske konungens
öfver-höghet öfver hertigdömet Guienne än en gång
erkändes. I striden mellan Henrik och hans vasaller
kallades L. till skiljedomare 1263 af båda parterna,
hvilket resulterade i den s. k. "le Dit cTAmiens"
(24 jan. 1264) till engelske konungens fördel. Äfven
andra furstar underkastade sig hans skiljedom. - I sin
inre politik ådagalade L. både kraft att häfda kronans
intressen och oväld, men på samma gång en utpräglad
religiös ofördragsamhet, hvars uttryck drabbade
särskildt judarna i Frankrike. Gentemot kyrkan iakttog
han en ganska själfständig hållning genom att trots
påf-vens protester inskränka de andliga domstolarnas
befogenhet. Äfven den första grundvalen till den
gallikanska kyrkans friheter, den s. k. pragmatique
sanction af år 1269, har tillskrifvits L., men
handlingen synes ej vara autentisk. Han ökade
väsentligt konungamaktens anseende, dels på de store
länsherrarnas bekostnad därigenom, att han tillät vad
från baronernas domstolar till konungens parlament,
där äfven ofrälse jurister sutto till doms, dels
genom att gentemot vasallerna kraftigt häfda den inre
fridens upprätthållande. I sitt personliga uppträdande
var han mycket värdig, fördragsam mot alla, utom mot
judar och kättare, men ålade sig samtidigt stränga
asketiska botöfningar. Hela hans lif präglas af varm
religiositet, och mer än de fleste förverkligade han
sin tids bästa sedliga ideal. Också kanoniserades
han 1297 af Bonifatius VIII. Hans åminnelsedag är
25 aug. Före revolutionen firade Franska akad. då
årligen hans minne, och 1693 inrättade Ludvig XIV till
hans minne en militärorden (ordre royal et militaire
de Saint Louis; jfr Ordnar), som upphäfdes under
revolutionen, men återställdes 1816 för att 1830
definitivt af skaffas. L. var förmäld med Margareta
af Provence och hade med henne 11 barn, af hvilka
äldste sonen, L., dog 1260 och den andre såsom Filip
III efterträdde honom. Litt.: Joinville, "Histoire de
Saint Louis", F. Faure, "Histoire de Saint Louis"
(1865), H. Wallon, "Saint Louis et son temps"
(1875), A. Lecoy de la Marche, "Saint Louis" (1891)
och "La France sous Saint Louis" (1893), E. Berger,
"Saint Louis et Inno-cent IV" (1893) och "Histoire
de Blanche de Castille" (1895).
10. L. X den trätgirige (fr. Louis le
hutin), son till Filip den sköne och Johanna
af Navarra, f. 4 okt. 1289 i Paris, d. 5 juni 1316
i Vincennes, var till lynnet grälsjuk, antog 1305
vid moderns död titeln konung af Navarra,
hvartill han kröntes i Pamplona 1307, och efterträdde
1314 sin fader i Frankrike, där ett allmänt
missnöje rådde på grund af dennes stränga
åtgärder och despotiska regering. Ligor
bildades öfver hela landet mellan provinserna,
hvari både adel, präster och borgare deltogo,
för att återställa de gamla goda sedvänjorna, och
konungen måste i mycket bevilja deras fordringar.
Flera af faderns förtjänta rådgifvare förjagades
eller dödades, och L:s myndighet var starkt
hotad. L. förberedde ett krigståg mot Flandern,
hvars stormän ej ville böja sig för honom, och
för att skaffa pengar därtill företog han en
del vidtutseende åtgärder, hvaribland må nämnas
det ryktbara ediktet 3 juli 1315, genom hvilket
bönderna på de kungliga domänerna fingo köpa
sig frihet. Tåget mot Flandern misslyckades, och
L. måste återvända, utan att ha kunnat uträtta
något. Farsoter och hungersnöd härjade
fruktansvärdt i Frankrike s. å. och bidrogo
till att utbreda det rådande missnöjet. L. vidtog
mot slutet af sin korta regering en del
åtgärder för att hämma de kunglige tjänstemännens
hänsynslösa framfart. Han dog plötsligt efter att
upphettad af bollspel ha förtärt ett glas kallt vin.
L. var gift två gånger: 1) 23 sept. 1305,
med Margareta, dotter till hertig Kobert II
af Bourgogne. (Hon dog som fånge i Chåteau-Gaillard
des Andelys, kväfd, efter hvad det sades, på order af
sin make eller hans farbror Karl af Valois. Med
henne hade han dottern Johanna, som förmäldes
med konung Filip af Navarra.) 2) 19 aug. 1315
med konung Karl Martells af Ungern dotter Clémence,
med hvilken han hade sonen Johan (I). Litt.: B.
Zeller och A. Luchaire, "Philippe le Bel et
ses trois fils" (1885).
11. L. XI, kallad "den europeiska diplomatiens
fader", äldste son till
Karl VII och Maria af Anjou, f. 3 juli 1423 i Bourges,
d. 30 aug. 1483iPlessis-lez-Tours, fick en synnerligen
vårdad uppfostran, som han på grund af sitt mogna och
eftertänk- ’ samma väsen väl tillgodogjorde sig. Eedan
vid unga år användes han ofta af fadern till att tukta
de trotsige vasallerna och återställa ordningen i oro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
